Den religiösa erfarenhetens enighet bland en social eller raslig grupp kommer sig av den identiska naturen hos Gudsfragmenten i individernas inre. Detta gudomliga i människans inre är det som ger upphov till det osjälviska intresset för andra människors välfärd. Eftersom personligheten är unik—det finns inte två likadana dödliga—följer därav oundvikligen att två människor inte på samma sätt kan uttolka ingivelserna och uppmaningarna från gudomlighetens ande som lever i deras sinnen. En grupp dödliga kan uppleva andlig enhet, men de kan aldrig nå fram till filosofisk enhetlighet. Denna olikhet i tolkningen av det religiösa tänkandet och den religiösa erfarenheten framgår av att det tjugonde århundradets teologer och filosofer har formulerat över femhundra olika definitioner av religion. I verkligheten definierar varje människa religionen i termer av sin egen erfarenhetsmässiga tolkning av de gudomliga impulser som utgår från Gudsanden i hennes inre, och därför måste en sådan tolkning vara unik och helt avvikande från alla andra människors religiösa filosofi.
När någon dödlig helt håller med om en annan dödligs religiösa filosofi anger detta fenomen att dessa två varelser har haft en liknande religiös erfarenhet angående innehållet i deras likartade filosofiska och religiösa tolkning.
Fastän din religion är en fråga om personlig upplevelse är det mycket viktigt att du får del av kännedomen om ett stort antal andra religiösa erfarenheter (de olika tolkningarna som andra och annorlunda dödliga har gjort), så att du kan hindra ditt religiösa liv från att bli egocentriskt—kringskuret, själviskt och asocialt.
Rationalismen har fel när den antar att religionen till en början är en primitiv tro på någonting, varefter följer en traktan efter värden. Religionen är först och främst ett sökande efter värden, och sedan formuleras ett system av uttolkande trosföreställningar. Det är mycket lättare för människor att komma överens om religiösa värden, mål, än om trosföreställningar, tolkningar. Detta förklarar hur religionen kan vara överens om värden och mål samtidigt som den uppvisar det förvirrande fenomenet att upprätthålla en tro på hundratals motstridiga trosföreställningar—trosläror. Det förklarar också varför en viss person kan bibehålla sin religiösa erfarenhet fastän han överger eller ändrar många av sina religiösa trosföreställningar. Religionen består, trots revolutionerande förändringar i de religiösa trosföreställningarna. Teologin producerar inte religion; det är religionen som producerar teologisk filosofi.
Det faktum att religionsutövare har trott så mycket som var falskt gör inte religionen ogiltig, ty religion bygger på erkännandet av värden och bekräftas av tron enligt den personliga religiösa erfarenheten. Religionen baserar sig sålunda på erfarenhet och religiöst tänkande. Teologin, religionsfilosofin, är ett ärligt försök att tolka denna erfarenhet. Sådana uttolkande trosuppfattningar kan vara riktiga eller felaktiga, eller en blandning av sanning och villfarelse.
Upplevelsen av insikten om andliga värden är en erfarenhet som står över idébildningen. Det finns inget ord i något människospråk som kan användas för att beteckna denna ”stämning”, ”känsla”, ”intuition” eller ”upplevelse” som vi har valt att kalla gudsmedvetenhet. Guds ande som bor i människan är inte personlig—Riktaren är för-personlig—men denna Ledsagare erbjuder ett värde, utsöndrar en doft av gudomlighet, som i högsta och infinit mening är något personligt. Om Gud inte vore åtminstone personlig kunde han inte vara medveten, och vore han inte medveten då skulle han stå lägre än människan.