Det främsta beviset för religionens verklighet och effektivitet utgörs av den mänskliga erfarenhetens faktum, nämligen att människan, som av naturen är räddhågad och misstänksam, medfött utrustad med en stark självbevarelseinstinkt och längtan att fortleva efter döden, är villig att helt anförtro sina djupaste intressen i nuet och för framtiden att vakas över och ledas av den kraft och person som hans tro har betecknat som Gud. Detta är den enda centrala sanningen i all religion. När det gäller frågan om vad denna kraft eller person fordrar i gengäld för denna vakthållning och slutliga frälsning, finns det inte två religioner som är överens; i själva verket är de alla mer eller mindre oense.
När det gäller en religions ställning på den evolutionära skalan, kan den bäst bedömas enligt sina moraliska omdömen och etiska normer. Av ju högre typ en religion är desto mer uppmuntrar den och uppmuntras den av en ständigt växande samhällsmoral och etisk kultur. Vi kan inte bedöma en religion enligt den ställning dess åtföljande civilisation har. Vi gör klokast i att bedöma den verkliga arten av en civilisation enligt renheten och ädelheten i dess religion. Många av världens mest betydelsefulla religiösa ledare har varit praktiskt taget olärda. Världens visdom är inte nödvändig för att utöva en frälsande tro på eviga realiteter.
Olikheten mellan religionerna i olika tidsåldrar beror helt på skillnaden i människans förståelse av verkligheten och av hennes olikartade insikt om moralvärden, etiska relationer och anderealiteter.
Etiken är den yttre sociala eller rasliga spegel som troget återger hur den annars osynliga inre andliga och religiösa utvecklingen framskrider. Människan har alltid tänkt sig Gud i termer av det bästa hon vet, ett uttryck för hennes djupaste idéer och högsta ideal. Även den historiska religionen har alltid skapat sina gudsuppfattningar utifrån sina högsta erkända värden. Varje intelligent skapad varelse ger namnet Gud åt det bästa och högsta hon vet.
När religionen reduceras till termer av förnuft och intellektuella uttryck har den alltid dristat sig till att kritisera civilisationen och det evolutionära framåtskridandet enligt omdömen som gäller för dess egna normer för etisk kultur och moraliska framsteg.
Fastän den personliga religionen ligger före utvecklingen av människans moral, är det beklagligt att notera att den institutionella religionen utan undantag har legat efter människorasernas långsamt föränderliga sedvänjor. Den organiserade religionen har visat sig vara konservativt motsträvig. Profeterna har vanligen lett folket i den religiösa utvecklingen; teologerna har vanligen hållit det tillbaka. Religionen, som är en inre eller personlig erfarenhet, kan aldrig utvecklas särskilt långt förbi rasernas intellektuella utveckling.
Religionen befrämjas emellertid aldrig av en vädjan till det så kallade mirakulösa. Att söka efter mirakel är att vända tillbaka till magins primitiva religioner. Sann religion har inget att göra med påstådda mirakel, och aldrig hänvisar uppenbarelsereligion till mirakel som bevis för sin auktoritet. Religionen är ständigt och alltid rotad och grundad i personlig erfarenhet. Er högsta religion, Jesu liv, var just en sådan personlig erfarenhet: människan, en dödlig människa, som sökte Gud och i fullt mått fann honom under ett enda kort liv i köttslig gestalt, samtidigt som i detta samma människoliv framträdde Gud, som sökte människan och fann honom till full tillfredsställelse för den infinita suprematetens fulländade själ. Detta är religion, rentav den högsta religion som hittills har uppenbarats i Nebadons universum—det jordiska liv som Jesus från Nasaret levde.
[Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.