Fastän etablerandet av tron som ett faktum inte är detsamma som att etablera det som man tror på som ett faktum, utvisar icke desto mindre de enkla livsformernas evolutionära utveckling till personlighetsnivån det faktum att personlighetens potential från första början existerar. I tidens universer står det potentiella alltid högre än det aktuala. I det evolverande kosmos är det potentiella det som skall komma, och det som är för att komma innebär ett avslöjande av Gudomens målinriktade mandat.
Denna samma målinriktade överhöghet visas av utvecklingen av sinnets idébildning, när den primitiva animala rädslan omvandlas till en ständigt djupare vördnad för Gud och en tilltagande förundran över universum. Den primitiva människan hade mer religiös fruktan än tro, och andepotentialernas överhöghet över sinnesaktualerna framkommer när denna fega rädsla omvandlas till levande tro på andliga realiteter.
Ni kan psykologisera utvecklingsreligionen, men inte den personliga erfarenhetens religion som har ett andligt ursprung. Människans moral kan erkänna värden, men endast religionen kan bevara, upphöja och förandliga dessa värden. Trots dessa verkningar är religionen någonting mer än emotionaliserad moral. Religion förhåller sig till moral så som kärlek till plikt, sonskap till träldom, väsen till substans. Moralen avslöjar en allsmäktig Övervakare, en Gudom att tjäna; religionen avslöjar en allälskande Fader, en Gud att dyrka och älska. Igen beror detta på att religionens andliga potentialitet intar en dominerande ställning i förhållande till den evolutionsbaserade moralens pliktaktualhet.