Intellektuell bristfällighet eller otillräcklig utbildning blir oundvikligen ett handikapp för en högre religiös uppnåelse emedan den andliga naturens utarmade miljö berövar religionen dess främsta kanal för filosofisk kontakt med den vetenskapliga kunskapens värld. De intellektuella beståndsdelarna i religionen är viktiga, men en överutveckling av dem är likaså ibland mycket till förfång och förtret. Religionen måste ständigt verka underställd en paradoxal nödvändighet: nödvändigheten att göra effektivt bruk av tanken och att samtidigt förhålla sig kritiskt till den andliga användbarheten av allt tänkande.
Religiös spekulation är oundviklig men alltid till förfång; spekulationen framställer sitt föremål utan undantag i falsk dager. Spekulation tenderar att omvandla religionen till någonting materialistiskt eller humanistiskt och får sålunda, samtidigt som den direkt stör den logiska tankens klarhet, religionen att indirekt framstå som en funktion av den timliga världen, samma värld till vilken den för evigt borde stå i ett motsatsförhållande. Därför kommer religionen alltid att kännetecknas av paradoxer, de paradoxer som kommer sig av att den erfarenhetsmässiga förbindelsen mellan de materiella och de andliga nivåerna i universum saknas—morontiamåtan, den superfilosofiska känsligheten för urskiljandet av sanning och uppfattandet av enhet.
Materiella känslor, mänskliga emotioner, leder direkt till materiella förehavanden, själviska handlingar. Religiösa insikter, andliga motivationer, leder direkt till religiös verksamhet, osjälviska handlingar av socialt tjänande och altruistisk välvilja.
Religiös längtan är det hungrande sökandet efter den gudomliga verkligheten. Religiös erfarenhet är insikten om medvetenheten av att man har funnit Gud. När en människovarelse verkligen finner Gud upplever han en sådan triumfens rastlösa glädje i sin själ, att hon är tvungen att söka en kärleksfull tjänstekontakt med sina mindre upplysta medmänniskor, inte för att avslöja att hon har funnit Gud, utan snarare för att låta överflödet av den uppvällande eviga godheten i sin egen själ vederkvicka och förädla sina medmänniskor. Verklig religion leder till ökat socialt tjänande.
Vetenskap, kunskap, leder till medvetande om fakta; religion, erfarenhet, leder till medvetande om värde; filosofi, visdom, leder till samordnat medvetande; uppenbarelse (ersättningen för morontiamåta) leder till medvetande om sann verklighet; medan koordineringen av medvetandet om fakta, värde och sann verklighet innebär medvetenhet om personlighetens realitet, maximala varelse, samt tron på att denna samma personlighet har möjligheten till överlevnad.
Kunskap leder till att människorna får sin plats, den leder till skapandet av sociala skikt och kaster. Religion leder till ett tjänande av människor och skapar sålunda etik och altruism. Visdom leder till en högre och bättre gemenskap både med idéer och med ens medmänniskor. Uppenbarelse frigör människorna och ger dem en början på det eviga äventyret.
Vetenskapen sorterar människorna; religionen älskar människorna, även som du älskar dig själv. Visdomen gör rätt åt olikartade människor, men uppenbarelsen glorifierar människan och avslöjar hennes förmåga till partnerskap med Gud.
Vetenskapen försöker förgäves skapa ett kulturens broderskap; religionen åstadkommer ett andens broderskap. Filosofin strävar efter visdomens broderskap; uppenbarelsen för fram det eviga broderskapet, Paradisets Finalitkår.
Kunskap medför stolthet över personlighetens existens; visdom är medvetandet om personlighetens betydelse; religion är erfarenheten av kännedomen om personlighetens värde; uppenbarelsen är försäkran om personlighetens överlevnad.
Vetenskapen försöker identifiera, analysera och klassificera de segmenterade delarna av det gränslösa kosmos. Religionen begriper helhetsidén, ett helt kosmos. Filosofin försöker identifiera vetenskapens materiella segment med den andliga insiktens helhetsbegrepp. Där filosofin misslyckas i detta försök, där lyckas uppenbarelsen, som försäkrar att den kosmiska kretsen är universell, evig, absolut och infinit. Den Infinite JAG ÄRs kosmos är därför ändlöst, gränslöst och alltomfattande—tidlöst, rymdlöst och obegränsat. Vi bär vittne om att den Infinite JAG ÄR är Fader till Mikael av Nebadon och frälsningens Gud för människan.
Vetenskapen anger Gudomen som ett faktum; filosofin framför idén om ett Absolut; religionen ser Gud som en kärleksfull andlig personlighet. Uppenbarelsen bekräftar enhetligheten i Gudomens faktum, det Absolutas idé och Guds andliga personlighet samt presenterar ytterligare detta begrepp som vår Fader—tillvarons universella faktum, sinnets eviga idé och livets infinita ande.
Strävandet efter kunskap utgör vetenskap, sökandet efter visdom är filosofi, kärleken till Gud är religion, hungern efter sanning är en uppenbarelse. Men det är den inre Tankeriktaren som bifogar verklighetskänslan till människans andliga insikt om kosmos.
Inom vetenskapen föregår idén uttrycket för dess förverkligande; inom religionen föregår erfarenheten av förverkligandet uttryckandet av idén. Det är en väldig skillnad mellan den evolutionära viljan att tro och resultatet av ett upplyst förnuft, religiös insikt och uppenbarelse—viljan som tror.
Inom evolutionen leder religionen ofta till att människan skapar sina uppfattningar om Gud. Uppenbarelsen för fram det fenomen att Gud evolverar människan själv, medan vi i Kristus Mikaels jordiska liv ser det fenomen att Gud uppenbarar sig själv för människan. Evolutionen tenderar att göra Gud lik människan; uppenbarelsen tenderar att göra människan lik Gud.
Vetenskapen nöjer sig endast med första orsaker, religionen endast med den suprema personligheten, och filosofin endast med enheten. Uppenbarelsen bekräftar att dessa tre är ett, och att de alla är goda. Det evigt verkliga är det goda i universum och inte tidens illusioner om något ont i rymden. Enligt den andliga erfarenheten hos alla personligheter är det alltid sant att det verkliga är gott och det goda är verkligt.