Ingen framförd religionsuppenbarelse kunde anses vara autentisk om den inte erkände den etiska förpliktelsens lydnadskrav som har skapats och omhuldats av den föregående utvecklingsreligionen. Uppenbarelsen vidgar ofelbart utvecklingsreligionens etiska horisont samtidigt som den osvikligt vidgar de moraliska skyldigheterna i alla tidigare uppenbarelser.
När ni dristar er till att kritiskt sitta till doms över människans primitiva religion (eller den primitiva människans religion) borde ni komma ihåg att döma dessa vildar och bedöma deras religiösa erfarenhet i enlighet med deras upplysning och samvetsställning. Gör inte misstaget att bedöma en annans religion enligt era egna kunskaps- och sanningsnormer.
Sann religion är den sublima och djupsinniga övertygelse inne i själen som med tvingande kraft påminner människan om att det vore fel av henne att inte tro på de morontiella realiteter som utgör hennes högsta etiska och moraliska begrepp, hennes högsta tolkning av livets största värden och universumets djupaste realiteter. En sådan religion är helt enkelt erfarenheten av att visa intellektuell trohet mot de högsta påbuden från det andliga medvetandet.
Sökandet efter skönhet är en del av religionen endast i den mån det är etiskt och i den utsträckning det berikar uppfattningen om det moraliska. Konsten är religiös endast när den blir genomsyrad av ett syfte som härrör från en hög andlig motivation.
Den civiliserade människans upplysta andliga medvetande intresserar sig inte så mycket för någon särskild intellektuell trosföreställning eller för något speciellt levnadssätt som för att upptäcka livets sanning, det goda och rätta sättet att reagera inför de ständigt återkommande situationerna i de dödligas tillvaro. Moraliskt medvetande är endast ett namn som används för människans insikt och medvetenhet om de etiska och uppkommande morontiella värden som plikten fordrar att människan skall hålla sig till vid kontrollen och styrningen av sitt beteende från dag till dag.
Fastän man inser att religionen är ofullständig finns det dock åtminstone två praktiska manifestationer av dess natur och funktion:
1. Den andliga drivkraften och det filosofiska trycket från religionen tenderar att få människan att projicera sin uppskattning av moraliska värden direkt ut till sina medmänniskors angelägenheter—religionens etiska reaktion.
2. Religionen skapar för människosinnet ett förandligat medvetande om den gudomliga verkligheten som baserar sig på och genom tro härleds från föregående begrepp om moraliska värden och koordineras med de begrepp om andliga värden som har lagts ovanpå. Religionen blir därigenom en granskare av jordelivets angelägenheter, en form av glorifierad moralisk förtröstan på och tillit till verkligheten, till de upphöjda realiteterna i tiden och de mera bestående realiteterna i evigheten.
Tron blir förbindelselänken mellan det moraliska medvetandet och den andliga uppfattningen om en bestående verklighet. Religionen blir den väg längs vilken människan med hjälp av och genom frälsningsförfarandet, den tilltagande morontiella omvandlingen, kan fly från de materiella begränsningarna i den timliga och naturliga världen till de himmelska realiteterna i den eviga och andliga världen.