Fastän den genomsnittlige dödlige på Urantia inte kan hoppas på att uppnå den höggradiga fulländning av karaktären som Jesus från Nasaret nådde under sitt kroppsliga livsskede, är det helt och hållet möjligt för varje dödlig troende att utveckla en stark och enad personlighet längs de fulländade linjer som Jesu personlighet uppvisade. Det enastående draget i Mästarens personlighet var inte så mycket dess fulländning som dess symmetri, dess utsökta och balanserade enhetlighet. Det effektivaste sättet att beskriva Jesus är att följa exemplet från den som, med en gest mot Mästaren som stod inför sina åklagare, sade: ”Se mannen!”
Att Jesus var osvikligt vänlig rörde människornas hjärtan, men hans ståndaktiga karaktärsstyrka förvånade hans efterföljare. Han var ofrånkomligt uppriktig; det fanns ingenting av hycklare hos honom. Han var fri från tillgjordhet; han var alltid så uppfriskande äkta. Han nedlät sig aldrig till skrytsamhet och tillgrep aldrig förställning. Han levde ut sanningen just så som han lärde ut den. Han var sanningen. Han kände sig tvungen att förkunna frälsande sanning för sin generation, även om en sådan uppriktighet ibland orsakade smärta. Han var obetingat lojal i förhållande till all sanning.
Mästaren var så hygglig, så lätt att närma sig. Han var så praktisk i all sin omvårdande verksamhet, samtidigt som alla hans planer kännetecknades av ett sådant helgat sunt förnuft. Han var så fri från alla nyckfulla, underliga och excentriska tendenser. Han var aldrig godtycklig, lynnig eller hysterisk. I all hans undervisning och i allt vad han gjorde fanns alltid ett utsökt omdöme i förening med ett utomordentligt sinne för det tillbörliga.
Människosonen var alltid en välbalanserad personlighet. Till och med hans fiender hade en sund respekt för honom; de rentav fruktade hans närvaro. Jesus var orädd. Han var överfylld av gudomlig entusiasm, men han blev aldrig fanatisk. Han var emotionellt engagerad men aldrig flyktig. Han var fantasirik men alltid praktisk. Han mötte livets realiteter öppet, men han var aldrig dyster eller prosaisk. Han var modig men aldrig obetänksam; försiktig men aldrig feg. Han var deltagande men inte sentimental; enastående men inte excentrisk. Han var from men inte skenhelig. Han var så välbalanserad för att han var så fulländat hel.
Jesu originalitet var ohämmad. Han var inte bunden av traditionen eller handikappad av slaveri under det snävt konventionella. Han talade med otvivelaktig övertygelse och undervisade med absolut auktoritet. Hans storartade originalitet fick honom dock inte att förbise pärlorna av sanning i de läror som utgick från hans föregångare och samtida. Det mest originella i hans undervisning var betoningen av kärlek och barmhärtighet i stället för fruktan och offer.
Jesus hade en mycket vid syn på livet. Han uppmanade sina anhängare att predika evangeliet för alla folk. Han var fri från all trångsynthet. Hans ömmande hjärta inneslöt hela mänskligheten, rentav ett helt universum. Alltid löd hans inbjudan: ”Vem som än vill, låt honom komma.”
Om Jesus sade man sanningsenligt: ”Han litade till Gud.” Som en människa bland människor förlitade han sig högst sublimt på Fadern i himlen. Han litade på sin Fader så som ett litet barn litar på sin jordiska förälder. Hans tro var fulländad men aldrig övermodig. Oberoende av hur grym naturen kunde förefalla eller hur likgiltig för människans välfärd på jorden, vacklade Jesus aldrig i sin tro. Han var immun mot besvikelse och omottaglig för förföljelse. Han berördes inte av uppenbart misslyckande.
Han älskade människorna som sina bröder, samtidigt som han insåg hur olika de var i fråga om medfödda gåvor och förvärvade egenskaper. ”Han vandrade omkring och gjorde gott.”
Jesus var en ovanligt gladlynt person, men han var ingen blind och orimlig optimist. Hans ständiga ord av uppmuntran lydde: ”Var vid gott mod.” Han kunde bibehålla denna trygga attityd på grund av sin osvikliga förlitan på Gud och sin orubbliga tilltro till människan. Han var alltid rörande hänsynsfull gentemot alla människor emedan han älskade dem och trodde på dem. Dock var han alltid trogen sin övertygelse och storartat fast i sin hängivelse att göra sin Faders vilja.
Mästaren var alltid generös. Han blev aldrig trött på att säga: ”Saligare är att giva än att taga.” Han sade: ”Fritt har ni fått, så giv ock fritt.” I all sin gränslösa generositet var han dock aldrig slösaktig eller extravagant. Han förkunnade att man måste tro för att erhålla frälsning. ”Ty var och en som söker, han skall finna.”
Han var frispråkig men alltid välvillig. Han sade: ”Om så icke vore, skulle jag ha sagt er det.” Han var rättfram men alltid vänlig. Han var öppenhjärtig i sin kärlek till syndaren och i sin avsky för synden. I all sin häpnadsväckande öppenhjärtighet var han ofelbart rättvis.
Jesus var hela tiden glad av sig, trots att han ibland fick dricka djupt från den mänskliga sorgens bägare. Utan fruktan mötte han tillvarons realiteter, men han var dock full av entusiasm för evangeliet om himmelriket. Han behärskade sin entusiasm; den behärskade aldrig honom. Han var oreserverat hängiven ”Faderns ärenden”. Denna gudomliga entusiasm fick hans oandliga bröder att tro att han var från sina sinnen, men det observerande universumet värderade honom som modellen för sunt förnuft och mönstret för de dödligas högsta hängivelse för det andliga livets höga normer. Hans behärskade entusiasm smittade av sig; hans följeslagare blev tvungna att dela hans gudomliga optimism.
Denne man från Galiléen var ingen sorgernas man; han var en gladlynt själ. Alltid löd hans uppmaning: ”Ni skall jubla och stråla av glädje.” När plikten så krävde var han villig att modigt gå genom ”dödsskuggans dal”. Han var gladlynt men samtidigt ödmjuk.
Hans mod uppvägdes endast av hans tålamod. När han pressades att handla i förtid brukade han endast svara: ”Min stund har ännu inte kommit.” Han hade aldrig bråttom; hans lugna hållning var sublim. Han var ofta indignerad över det onda, intolerant när det gällde synd. Han blev ofta mäktigt rörd att ingripa mot sådant som var skadligt för välfärden hos hans barn på jorden. Hans förtrytelse över synden ledde aldrig till ilska mot syndaren.
Hans mod var storartat, men han var aldrig dumdristig. Hans motto var: ”Frukta icke.” Hans oförskräckthet var imponerande och hans mod ofta hjältemodigt. Hans mod var emellertid förbundet med omdöme och kontrollerat av förnuft. Det var ett mod fött av tro, inte det blinda övermodets våghalsighet. Han var verkligen djärv men aldrig oförskämd.
Mästaren var ett mönster i fråga om vördnad. Redan bönen i hans ungdom började med orden ”Fader vår som är i himlen, helgat vare ditt namn.” Han respekterade även sina medmänniskors bristfälliga dyrkan. Detta avhöll honom inte från att attackera religiösa traditioner eller angripa fel i människornas trosföreställningar. Han förhöll sig vördnadsfullt till äkta helighet, och ändå kunde han med rätta vända sig till sina medmänniskor och säga: ”Vilken av er kan förklara mig skyldig till någon synd?”
Jesus var stor emedan han var god, och ändå umgicks han med de små barnen. Han var mild och anspråkslös i sitt personliga liv, och likväl var han den fulländade människan i ett universum. Hans följeslagare kallade honom oombedda Mästare.
Jesus var en fullständigt förenad, samlad människopersonlighet. Idag, såsom i Galiléen, fortsätter han att förena den dödliges erfarenhet och att koordinera människans strävan. Han enar livet, förädlar karaktären och förenklar erfarenheten. Han träder in i människans sinne för att höja, omvandla och förandliga det. Det är bokstavligen sant: ”Om någon har Kristus Jesus i sitt inre, är han en ny skapelse; det gamla försvinner; se, allting blir som nytt.”
[Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.