Gudomens Förste, Andre och Tredje Person är sinsemellan jämlika, och de är ett. ”Herren vår Gud är en.” Det råder fulländning av syftet och etthet i verkställandet i de eviga Gudomarnas gudomliga Treenighet. Fadern, Sonen och Samverkaren är sannerligen och gudomligen ett. Om en sanning står det skrivet: ”Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud.”
Så som det ser ut för den dödlige på den finita nivån befattar sig Paradistreenigheten, liksom den Suprema Varelsen, endast med helheten: en hel planet, ett helt universum, ett helt superuniversum, ett helt storuniversum. Denna helhetsattityd existerar därför att Treenigheten är Gudomens helhet, och av många andra orsaker.
Den Suprema Varelsen är någonting mindre och någonting annat än Treenigheten fungerande i de finita universerna; men inom vissa gränser och under den nuvarande tidsåldern av ofullständig styrke-personalisering förefaller faktiskt denna evolutionära Gudom att återspegla attityden hos Suprematetens Treenighet. Fadern, Sonen och Anden fungerar inte personligen tillsammans med den Suprema Varelsen, men under nuvarande universumtidsålder samarbetar de som Treenighet med honom. Vi förstår att de uppehåller en liknande relation till den Ultimate. Vi gissar ofta på vad det personliga förhållandet skall bli mellan Paradisgudomarna och Gud den Supreme när denne slutligen har evolverat, men vi vet verkligen inte.
Vi finner inte Suprematetens överkontroll att vara helt förutsägbar. Dessutom förefaller denna oförutsägbarhet att kännetecknas av en viss utvecklingsmässig ofullständighet, otvivelaktigt ett tecken på den Supremes ofullständighet och ofullständigheten i den finita reaktionen för Paradistreenigheten.
Det dödliga sinnet kan omedelbart tänka sig tusen och en saker—katastrofartade fysiska tilldragelser, fasansfulla olyckshändelser, horribla olyckor, smärtsamma sjukdomar och världsomfattande plågor—och ställa frågan om sådana hemsökelser är korrelerade i den okända manövreringen av denna den Suprema Varelsens sannolika funktion. Uppriktigt sagt vet vi inte; vi är verkligen inte säkra på hur det förhåller sig. Men vi observerar helt bestämt att alla dessa svåra och mer eller mindre oförklarliga situationer med tiden alltid leder till välgång och framåtskridande för universerna. Det kan hända att förhållandena i tillvaron och livets oförklarliga skiftande öden alla sammanvävs till ett meningsfullt mönster av högt värde som följd av den Supremes funktion och Treenighetens överkontroll.
Som en son till Gud kan du urskilja den personliga attityden av kärlek i Gud Faderns alla handlingar. Men du kan inte alltid förstå hur många av Paradistreenighetens handlingar i universum är till fördel för den enskilde dödlige i de evolutionära världarna i rymden. Under evighetens framåtskridande uppenbaras Treenighetens handlingar som alltigenom meningsfulla och omtänksamma, men de förefaller inte alltid så för tidens varelser.