Utvecklingen av hebréernas uppfattningar och ideal om en Högste Skapare får sin början vid semiternas avfärd från Egypten under den store ledaren, läraren och organisatören Mose. Hans mor hörde till den kungliga familjen i Egypten; hans far var en semitisk förbindelseofficer mellan regeringen och beduinfångarna. Mose hade sålunda egenskaper som härstammade från högrestående släktkällor. Hans härstamning var i så hög grad blandad att det är omöjligt att hänföra honom till någon särskild rasgrupp. Hade han inte hört till en så blandad rastyp skulle han aldrig ha lagt i dagen den ovanliga mångsidighet och anpassningsförmåga som gjorde det möjligt för honom att styra den mångskiftande skara som till slut blev sammankopplad med de beduinsemiter som under hans ledarskap flydde från Egypten till den arabiska öknen.
Trots lockelserna från kulturen i Nilens kungadöme valde Mose att förena sitt öde med sin fars folk. Vid den tid då denne store organisatör formulerade sina planer på att slutligen frigöra sin fars folk hade beduinfångarna knappast någon religion värd namnet; de hade praktiskt taget ingen sann uppfattning om Gud och i världen var de utan hopp.
Ingen ledare har någonsin företagit sig att reformera och upplyfta en mer övergiven, nedtryckt, modfälld och okunnig grupp av människor. Dessa slavar bar dock på dolda möjligheter till utveckling i sina nedärvda släktdrag, och det fanns ett tillräckligt antal utbildade ledare, som Mose hade tränat för upprorsdagen och utbrytningen till friheten, för att bilda en kår av effektiva organisatörer. Dessa förträffliga män hade fungerat som infödda förmän för sitt folk; de hade i någon mån fått utbildning på grund av Moses inflytande hos de egyptiska härskarna.
Mose vinnlade sig om att med diplomatiska medel underhandla om frihet för sina semitfränder. Han och hans bror ingick ett avtal med konungen av Egypten enligt vilket semiterna gavs tillstånd att fredligt ge sig av från Nildalen till den arabiska öknen. De skulle få en blygsam betalning i pengar och varor som ersättning för sin långa tjänst i Egypten. Hebréerna å sin sida förband sig att upprätthålla vänskapliga relationer med faraonerna och att inte gå med i något förbund mot Egypten. Kungen fann det emellertid senare lämpligt att häva detta avtal och gav som orsak svepskälet att hans spioner hade upptäckt illojalitet bland beduinslavarna. Han hävdade att de sökte frihet i syfte att dra ut i öknen för att organisera nomaderna mot Egypten.
Mose emellertid lät sig inte nedslås; han bidade sin tid och inom mindre än ett år, när de egyptiska militära styrkorna var fullt sysselsatta med att samtidigt avvärja angreppet från en stark framstöt av libyerna i söder och en invasion av en grekisk flotta från norr, ledde denne oförskräckte organisatör sina landsmän ut från Egypten i en sensationell flykt om natten. Denna rusning till friheten var noggrant planerad och skickligt utförd. De lyckades, trots att de häftigt förföljdes av farao och en liten trupp egyptier, som alla föll inför flyktingarnas försvar. Striden gav mycket krigsbyte som ytterligare fylldes på av all plundring som den framryckande skaran av flyende slavar ägnade sig åt under sin fortsatta marsch mot sina förfäders hem i öknen.