Semiterna i Östern var väl organiserade och välledda ryttare som invaderade de östra regionerna av den bördiga halvmånen och där förenade sig med babylonierna. Kaldéerna nära Ur hörde till de mest avancerade bland de östra semiterna. Fenicierna var en överlägsen och väl organiserad grupp av uppblandade semiter som höll den västra delen av Palestina, längs Medelhavskusten, i sin besittning. Rasmässigt hörde semiterna till de mest blandade folken på Urantia, med arvsfaktorer från så gott som alla av världens nio raser.
Gång på gång slog sig semiterna från Arabien in i det Förlovade Landet i norr, landet som ”flödade av mjölk och honung”, men lika ofta fördrevs de av de bättre organiserade och mer civiliserade norra semiterna och hettiterna. Senare under en ovanligt svår hungersnöd begav sig ett stort antal av dessa kringströvande beduiner till Egypten som ackordsarbetare vid de egyptiska allmänna arbetsprojekten, endast för att genomgå den bittra erfarenheten att bli förslavade till det hårda dagliga slitet som vanliga nedtrampade arbetare i Nildalen.
Det var först efter Makiventa Melkisedeks och Abrahams dagar som vissa semitiska stammar på grund av sina säregna religiösa trosuppfattningar började kallas Israels barn och senare hebréer, judar och ”det utvalda folket”. Abraham var inte alla hebréers rasliga fader; han var inte ens stamfader till alla de beduinsemiter som hölls fångna i Egypten. Det är sant att hans efterkommande, som kom ut från Egypten, bildade kärnan i det senare judiska folket, men det stora flertalet av de män och kvinnor som blev en del av klanerna i Israel hade aldrig vistats i Egypten. De var endast liknande nomader som valde att följa Mose som ledare, då Abrahams barn och deras semitiska sällskap från Egypten drog fram genom norra Arabien.
Melkisedeks förkunnelse om El Eljon, den Högste, och förbundet om gudomlig ynnest genom tro, hade till stor del glömts bort vid den tid då de semitiska folken förslavades i Egypten, dessa folk som snart skulle komma att bilda den hebreiska nationen. Under hela denna tid i fångenskap bibehöll dessa arabiska nomader en kvardröjande traditionell tro på Jahve som sin folkgud.
Jahve dyrkades av mer än ett hundra skilda stammar i Arabien, och med undantag för anstrykningen av Melkisedeks El Eljon-begrepp som levde kvar bland de mera bildade klasserna i Egypten, inklusive de sinsemellan blandade hebreiska och egyptiska släktena, var religionen i de djupa leden av hebreiska fångna slavar en modifierad form av den gamla jahveritualen bestående av magi och offer.