När missionärerna från Salem trängde söderut in i det dravida Deccan mötte de ett allt mer omfattande kastsystem, ariernas system för att hindra den rasliga identiteten från undergång inför den stigande flodvågen av andra gradens sangikfolk. Eftersom brahminernas prästkast var själva kärnan i detta system, hämmade denna samhällsordning avsevärt salemlärarnas framsteg. Detta kastsystem kunde inte rädda den ariska rasen, men det lyckades bevara brahminerna, som i sin tur har bevarat sin ledande religiösa ställning i Indien till nuvarande tid.
Då vedareligionen försvagades genom förkastandet av den högre sanningen blev ariernas kult utsatt för ökande angrepp från Deccan. I en desperat strävan att stämma denna flodvåg som hotade att utplåna rasen och utrota religionen försökte brahminkasten upphöja sig själv över allt annat. De lärde att offret till gudomen i sig självt var allsmäktigt, att dess kraft var oemotståndlig. De förkunnade att av de två avgörande gudomliga principerna i universum var den ena Brahma‑gudomen och den andra Brahman‑prästerskapet. Bland inga andra folk på Urantia tog sig prästerna till att upphöja sig själva till och med över sina gudar, att till sig själva överföra de vördnadsbetygelser som tillkom deras gudar. De gick dock så absurt långt i dessa förmätna krav att hela det osäkra systemet föll samman inför de degraderande kulter som strömmade in från de omgivande och mindre avancerade civilisationerna. Det vidsträckta vedaprästerskapet självt trasslade in sig och sjönk under den mörka floden av tröghet och pessimism som deras egen själviska och okloka förmätenhet hade fört in över hela Indien.
Den otillbörliga koncentrationen på det egna jaget ledde ofelbart till rädsla för att jaget skulle fortsätta i ett icke‑evolutionärt ändlöst kretslopp av på varandra följande inkarnationer som människa, djur eller växt. Av alla de besudlande trosföreställningar som kunde ha fastnat vid det som kunde ha blivit en uppkommande monoteism, var ingen så förlamande som denna tro på själavandring—läran om själarnas reinkarnation—som kom från det dravida Deccan. Denna tro på det mödosamma och enformiga kretsloppet av upprepade själavandringar fråntog de kämpande människorna deras länge närda hopp om att finna befrielse och andligt framåtskridande i döden, vilket hade varit en del av den tidigare vedatron.
Denna filosofiskt försvagande lära följdes snart av den påhittade läran om evig frigörelse från jaget genom nedsjunkande i den universella vila och frid som en absolut förening med Brahman, hela skapelsens översjäl, medförde. De dödligas begär och människans ambitioner rycktes effektivt upp och praktiskt taget utrotades. I mer än två tusen år har de bättre sinnena i Indien strävat efter att frigöra sig från alla önskningar, och på detta sätt öppnades dörren på vid gavel för de senare kulter och läror som praktiskt taget har fjättrat många hindufolks själar i bojor av andlig hopplöshet. Av alla civilisationer betalade den vedisk‑ariska det mest fruktansvärda priset för sitt förkastande av evangeliet från Salem.
Kastväsendet kunde inte ensamt bevara det ariska religiösa och kulturella systemet, och när de lägrestående religionerna från Deccan trängde norrut uppkom en tidsålder av förtvivlan och hopplöshet. Under dessa mörka tider uppkom den kult som innebar att inget liv får tas, och den har funnits allt sedan dess. Många av de nya kulterna var öppet ateistiska och hävdade att den frälsning som står att få kan komma endast som resultat av människans egna ansträngningar utan annan hjälp. Inom en stor del av denna olyckliga filosofi kan man dock spåra förvrängda rester av Melkisedeks och rentav Adams undervisning.
Under dessa tider sammanställdes hindutrons senare skrifter: Brahmanerna och Upanishaderna. Sedan brahminprästerskapet hade förkastat förkunnelsen om en personlig religion genom den personliga troserfarenheten av den ende Guden, och sedan prästerna hade blivit besudlade av floden av förnedrande och försvagande kulter och trosläror, som hade vällt in från Deccan, med sina människoliknande gudar och reinkarnationer, uppstod bland brahminprästerskapet en våldsam reaktion mot dessa fördärvande trosuppfattningar; det uppkom en klar strävan att söka och finna den sanna verkligheten. Brahminerna tog itu med att skala bort människodragen från den indiska gudomsuppfattningen, men när de gjorde så tog de felsteget in i det allvarliga misstaget att avpersonifiera gudsbegreppet, och vad de kom fram till var inte ett ädelt och andligt ideal om Paradisfadern, utan en avlägsen och metafysisk idé om ett alltomfattande Absolut.
I sina försök att bevara sin egen ställning hade brahminerna förkastat Melkisedeks ende Gud, och befann sig nu med hypotesen om Brahman, detta obestämda och förvillande filosofiska jag, detta opersonliga och oförmögna det, vilket har lämnat det andliga livet i Indien hjälplöst och nedbrutet från denna olyckliga tid fram till det tjugonde århundradet.
Det var under tiden då Upanishaderna skrevs som buddhismen uppkom i Indien. Trots sina framgångar i tusen års tid kunde den inte tävla med den senare hinduismen. Trots sin högre moraliska halt var dess framställning av Gud till en början rentav mindre väldefinierad än i hinduismen som tillhandahöll mindre och personliga gudar. Buddhismen gav till slut i norra Indien vika inför framryckningen av en militant islam med dess klart utformade uppfattning om Allah som universums supreme Gud.