Det var en stor prövning för Abraham när Melkisedek så plötsligt försvann. Fastän Melkisedek hade fullt varnat sina anhängare att han en dag var tvungen att ge sig av så som han hade kommit, hade de svårt att förlika sig med förlusten av sin underbara ledare. Den storartade organisation som hade byggts upp i Salem närapå upplöstes, fastän traditionerna från dessa tider var vad Mose byggde på när han ledde de hebreiska slavarna ut från Egypten.
Förlusten av Melkisedek medförde i Abrahams hjärta en sorgsenhet som han aldrig helt övervann. Hebron hade han övergett när han gav upp ambitionen att bygga ett materiellt rike; och nu, sedan han hade förlorat sin medarbetare vid uppbyggandet av ett andligt rike, lämnade han Salem och drog söderut för att bosätta sig nära sina intressen vid Gerar.
Abraham blev räddhågad och skygg genast efter Melkisedeks försvinnande. Han hemlighöll sin identitet efter sin ankomst till Gerar, så att Abimelek lade beslag på hans hustru. (Kort efter sitt giftermål med Sara hade Abraham en natt råkat få höra hur man smidde en plan på att mörda honom för att komma åt hans briljanta hustru. Denna fruktan blev en skräck för den i övrigt modige och dristige ledaren; hela sitt liv var han rädd för att någon i hemlighet skulle döda honom för att få tag på Sara. Detta förklarar varför denne tappre man vid tre skilda tillfällen visade prov på verklig feghet.)
Abraham kunde emellertid inte länge hållas tillbaka från sin mission som Melkisedeks efterträdare. Han fick snart människor att omvända sig bland filistéerna och bland Abimeleks folk; han ingick ett avtal med dem och blev i sin tur besudlad med många av deras vidskepelser, i synnerhet med deras sed att offra sina förstfödda söner. Sålunda blev Abraham igen en stor ledare i Palestina. Han högaktades av alla grupper och hyllades av alla kungar. Han var den andlige ledaren för alla traktens stammar, och hans inflytande fortsatte någon tid efter hans död. Under sina sista levnadsår återvände han ännu en gång till Hebron, scenen för hans tidigare aktiviteter och den plats där han hade arbetat tillsammans med Melkisedek. Abrahams sista handling var att sända trogna tjänare till sin bror Nahors stad vid gränsen till Mesopotamien för att hämta en kvinna från hans eget folk till hustru åt hans son Isak. Det hade länge varit sed bland Abrahams folk att gifta sig med sina kusiner. Abraham dog trygg i den tro på Gud som han hade fått lära sig av Melkisedek i de försvunna skolorna i Salem.
Det var svårt för följande generation att förstå berättelsen om Melkisedek. Efter femhundra år tyckte många att hela berättelsen var en myt. Isak höll sig ganska väl till sin fars läror och omhuldade salemsamhällets evangelium, men det var svårare för Jakob att förstå betydelsen av dessa traditioner. Josef hade en fast tro på Melkisedek och ansågs av sina bröder, till stor del på grund av detta, för en drömmare. Josefs högaktning i Egypten berodde främst på minnet av hans farfarsfar Abraham. Josef erbjöds militärbefäl över de egyptiska arméerna, men då han hade en så stark tro på Melkisedeks traditioner och Abrahams och Isaks senare undervisning valde han att tjäna som civiladministratör i tro på att på detta sätt bättre kunna arbeta för himmelrikets utbredning.
Melkisedeks undervisning var fullständig och uttömmande, men uppteckningarna från dessa tider föreföll omöjliga och orimliga för de senare hebreiska prästerna, fast många hade någon sorts förståelse för dessa händelser, åtminstone fram till den tid då massbearbetningen av Gamla testamentets skrifter företogs i Babylon.
Det som i Gamla testamentets skrifter beskrivs som samtal mellan Abraham och Gud var i verkligheten överläggningar mellan Abraham och Melkisedek. Senare skriftlärda ansåg termen Melkisedek vara synonym med Gud. Uppteckningarna om Abrahams och Saras många kontakter med ”Herrens ängel” avser deras talrika diskussioner med Melkisedek.
Hebréernas berättelser om Isak, Jakob och Josef är mycket mer tillförlitliga än berättelserna om Abraham, fastän också de innehåller många avvikelser från fakta, ändringar gjorda med eller utan avsikt vid den tid då dessa uppteckningar sammanställdes av hebreiska präster under fångenskapen i Babylonien. Ketura var inte en av Abrahams hustrur; likt Hagar var hon endast en konkubin. All Abrahams egendom övergick till Isak, som var son till statushustrun Sara. Abraham var inte så gammal som skrifterna anger, och hans hustru var mycket yngre. Dessa åldrar ändrades avsiktligt för att göra det möjligt att senare påstå att Isaks födelse var ett under.
Judarnas nationella självkänsla blev mycket nedtryckt i den babyloniska fångenskapen. I sin reaktion inför den nationella underlägsenheten svängde de över till den andra ytterligheten av nationell och raslig självförhävelse, som fick dem att förvanska och förvränga sina traditioner i syfte att upphöja sig själva över alla raser som Guds utvalda folk. Därför bearbetade de omsorgsfullt alla sina skrifter i avsikt att lyfta Abraham och sina andra nationella ledare högt ovanför alla andra personer, Melkisedek själv inte undantagen. Hebréernas skriftlärda förstörde därför varje uppteckning som de kunde finna om dessa mycket viktiga och betydelsefulla tider, och bevarade endast berättelsen om mötet mellan Abraham och Melkisedek efter slaget vid Siddim, vilket enligt dem var till stor ära för Abraham.
När de sålunda förlorade Melkisedek ur sikte gick de också miste om denna Nödfallssons undervisning beträffande den utlovade Gåvosonens andliga mission. Så grundligt och fullständigt förlorade de denna missions natur ur sikte, att mycket få av deras efterkommande kunde eller ville känna igen och ta emot Mikael när han framträdde på jorden i köttslig gestalt så som Melkisedek hade förutsagt.
En av författarna till Hebreerbrevet förstod dock Melkisedeks mission, ty det är skrivet: ”Denne Melkisedek, den Högstes präst, var också fridens konung; utan fader, utan moder, utan stamträd, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv, men gjord som en Guds Son, förblir han en präst för alltid.” Enligt denna författare företrädde Melkisedek en typ av den utgivning som Mikael senare genomförde, och han försäkrade att Jesus var ”en präst för evig tid, en sådan som Melkisedek”. Fastän denna jämförelse inte var helt lyckad var det bokstavligen sant att Kristus mottog provisorisk titel till Urantia ”enligt förordnande av de tolv konkursförvaltande Melkisedekarna” som befann sig i tjänst vid tiden för hans utgivning till världen.