Den tidiga evolutionsreligionens funktion är att bevara och höja de väsentliga sociala, moraliska och andliga värden som långsamt håller på att ta form. Denna uppgift hos religionen observeras inte medvetet av människosläktet, men den utförs i huvudsak genom bönens funktion. Bedjandet representerar den oavsiktliga, men icke desto mindre personliga och kollektiva, strävan hos någon grupp att säkra (aktualera) detta bevarande av högre värden. Om det inte vore för bönens skydd skulle alla helgdagar snabbt återgå till enbart lediga dagar.
Religionen och dess uttrycksformer, av vilka den främsta är bönen, ansluter sig endast till de värden som har ett allmänt socialt erkännande, som godkänns av gruppen. När den primitiva människan försökte tillfredsställa sina lägre emotioner eller förverkliga hänsynslösa själviska ambitioner berövades hon därför religionens tröst och bönens hjälp. Om individen försökte åstadkomma något asocialt var han tvungen att söka hjälp av icke-religiös magi, ty sig till trollkarlar, och sålunda berövas den hjälp bönen ger. Bönen blev därför mycket tidigt en mäktig främjare av social utveckling, moraliskt framåtskridande och andlig uppnåelse.
Det primitiva sinnet var emellertid varken logiskt eller konsekvent. Forna tiders människor insåg inte att materiella ting inte hör till bönens område. Dessa enkeltsinnade själar resonerade att föda, husrum, regn, villebråd och andra materiella förnödenheter ökade välfärden i samhället, och därför började de be för dessa fysiska välsignelser. Samtidigt som detta innebar en förvrängning av bönen uppmuntrade det strävan att förverkliga dessa materiella målsättningar genom sociala och etiska handlingar. Medan ett sådant missbrukande av bönen degraderade ett folks andliga värden, verkade det däremot direkt höjande på dess ekonomiska, sociala och etiska sedvänjor.
Bönen är monologartad endast i den mest primitiva typen av sinne. Den blir tidigt en dialog och expanderar snabbt till gruppdyrkans nivå. Bönen anger att den primitiva religionens för-magiska besvärjelsesånger har utvecklats till den nivå där människans sinne erkänner verkligheten av välgörande makter eller varelser som kan öka de sociala värdena och höja de moraliska idealen, och vidare, att dessa inflytelser är övermänskliga och åtskilda från egot hos den självmedvetna människan och hennes meddödliga. Sann bön uppkommer därför inte förrän utövaren av den religiösa omvårdnaden visualiseras som personlig.
Bönen har föga samband med animismen, men sådana trosföreställningar kan existera jämsides med uppkommande religiösa känslor. Mången gång har religionen och animismen haft helt skilda ursprung.
För de dödliga som inte har befriats från det primitiva slaveriet under rädslan, finns det en verklig fara att all bön kan leda till en sjuklig syndakänsla, oberättigad övertygelse om skuld, verklig eller inbillad. Nuförtiden är det inte sannolikt att mången använder så mycket tid för bön att det skulle leda till detta skadliga grubblande över ens ovärdighet och syndfullhet. De faror som ansluter sig till förvrängningen och fördärvandet av bönen utgörs av okunskap, vidskepelse, förstening, avtynande livskraft, materialism och fanatism.