VÅLNADSKULTEN utvecklades som en motvikt mot den dåliga turens faror. Dess primitiva religiösa seder var ett resultat av ängslan för dålig tur och den oerhörda rädslan för de döda. Ingen av dessa tidiga religioner hade nämnvärt att göra med erkännandet av Gudomen eller med vördnad för det övermänskliga. Deras riter var för det mesta negativa, avsedda att undvika, driva ut eller underkuva vålnader. Vålnadskulten var ingenting mer eller mindre än en försäkring mot olyckor. Den hade inget att göra med en investering för högre och framtida vinningar.
Människan har haft en lång och bitter kamp med vålnadskulten. Ingenting i människans historia är ägnat att väcka mera medlidande än denna bild av människans eländiga slaveri under rädslan för vålnadsandar. Med uppkomsten av denna samma rädsla startade människan på den religiösa evolutionens väg uppåt. Människans fantasi kastade loss från jagets stränder och kommer inte igen att finna en ankarplats förrän hon kommer fram till uppfattningen om en sann Gudom, en verklig Gud.