Engifte är monopol. Det är bra för dem som uppnår denna önskvärda ställning, men det tenderar att förorsaka ett biologiskt lidande för dem som inte är lika lyckosamma. Helt oberoende av hur individen påverkas är engifte avgjort bäst för barnen.
I det tidigaste skedet berodde engiftet på omständigheternas tvång, på fattigdom. Engiftet är kultur- och samhällsbundet, konstlat och onaturligt, dvs. onaturligt för den evolutionära människan. Det var helt naturligt för de mera renrasiga noditerna och adamiterna, och det har haft ett stort kulturellt värde för alla avancerade folk.
De kaldeiska stammarna erkände en hustrus rätt att före äktenskapet avkräva sin make ett löfte om att inte ta sig en andra hustru eller konkubin. Både grekerna och romarna uppmuntrade till engifte. Dyrkan av förfäderna har alltid främjat engiftet, liksom även de kristnas misstag att hålla äktenskapet för ett sakrament. Även höjningen av levnadsstandarden har konsekvent motverkat månggifte. Fram till den tid då Mikael anlände till Urantia hade praktiskt taget hela den civiliserade världen i teorin uppnått engiftetsnivå. Denna passiva form av engifte betydde ändå inte att människosläktet hade vant sig att leva i verkliga paräktenskap.
Då samhället eftersträvar engifte som målet för det idealiska paräktenskapet, vilket egentligen är något av ett monopolistiskt sexualförbund, bör det inte bortse från den föga avundsvärda situationen för de missgynnade män och kvinnor som inte lyckas finna sin plats i denna nya och förbättrade samhällsordning, inte ens fastän de har gjort sitt bästa för att inordna sig enligt dess krav och fungera enligt dem. Misslyckande med att finna en make eller maka på sällskapslivets tävlingsarena kan bero på oöverkomliga svårigheter eller mångahanda restriktioner som gällande sedvänjor påtvingat. Sannerligen, engifte är idealiskt för dem som befinner sig i det, men det ger ofrånkomligt upphov till mycket lidande för dem som lämnas utanför i den ensamma tillvarons köld.
Alltid har den missgynnade minoriteten fått lida för att majoriteten skall kunna avancera enligt de sedvänjor som utvecklas av den evolverande civilisationen; men alltid borde den gynnade majoriteten förhålla sig vänligt och hänsynsfullt till sina mindre lyckosamma medmänniskor som måste betala priset för att de inte har lyckats bli medlemmar av den grupp som lever i ett idealiskt sexuellt partnerskap, som ger möjlighet att tillfredsställa alla biologiska drifter i överensstämmelse med den avancerande samhällsutvecklingens högsta beteendenormer.
Engifte har alltid varit, är för närvarande, och kommer alltid att förbli det idealistiska målet för människans sexuella utveckling. Det verkliga paräktenskapets ideal medför självförsakelse, och därför misslyckas det så ofta emedan den ena eller båda avtalsparter är bristfälliga när det gäller denna människans högsta dygd, sträng självbehärskning.
Engiftet är den måttstock som mäter den samhälleliga civilisationens framåtskridande till åtskillnad från den rent biologiska evolutionen. Engiftet är inte nödvändigtvis biologiskt eller naturligt, men det är oundgängligt för att omedelbart upprätthålla och vidareutveckla den samhälleliga civilisationen. Det bidrar till en förfining av känslan, en förädling av den moraliska karaktären, och en andlig tillväxt som är omöjliga vid månggifte. En kvinna kan aldrig bli en idealisk mor när hon ständigt måste tävla om sin mans tillgivenhet.
Paräktenskapet gynnar och främjar den nära förståelse och det effektiva samarbete som är bäst för föräldrarnas lycka, barnens välfärd och samhällets effektivitet. Äktenskapet, som fick sin början under omständigheter av grovt tvång, håller successivt på att utvecklas till en storartad institution för parternas egenbildning, självbehärskning, självförverkligande och fortplantning.