I omkring trettiofem tusen år efter Adams dagar låg civilisationens vagga i sydvästra Asien inom ett område som sträckte sig från Nildalen öster- och något norrut över norra Arabien genom Mesopotamien och vidare till Turkestan. Klimatet var den avgörande orsaken till att civilisationen etablerades i detta område.
Det var de stora förändringarna i klimatet och geologin i norra Afrika och västra Asien som satte stopp för adamiternas tidiga flyttningsrörelser genom att det utvidgade Medelhavet utestängde dem från Europa och vände flyttningsströmmen mot norr och öster till Turkestan. Vid den tid då dessa landhöjningar och klimatförändringarna i samband med dem var avslutade, omkring år 15.000 f.Kr., hade civilisationen kommit till ett världsomfattande stillastående, med undantag för de kulturella jäsämnena och biologiska reserverna hos anditerna som fortfarande var instängda av bergen i Asien i öster och av skogarna som utbredde sig i Europa i väster.
Klimatets utveckling höll nu på att åstadkomma det som alla andra försök hade misslyckats med, nämligen att tvinga den eurasiska människan att överge jagandet till förmån för de mera avancerade näringsfången boskapsskötsel och jordbruk. Evolutionen kan vara långsam, men den är oerhört effektiv.
Emedan de tidigaste jordbrukarna så allmänt använde slavar såg både jägaren och boskapsherden ned på jordbrukaren förr i tiden. Under många och långa tidsåldrar ansågs det vara ett tarvligt göra att odla jorden; därav idén att arbete med jorden är en förbannelse, fastän det är den största av alla välsignelser. Till och med under Kains och Abels tid ansågs offren från boskapsskötseln värdefullare än offergåvorna från jordbruket.
Människan utvecklades vanligen från jägare till jordbrukare via ett övergångsskede som boskapsuppfödare, och detta gällde också för anditerna, men oftare var det den av klimatet orsakade nödvändigheten som utgjorde det evolutionära tvång som fick hela stammar att övergå från att vara jägare till att bli framgångsrika jordbrukare. En sådan direkt övergång från jakt till jordbruk förekom endast i de regioner där rasblandningen innehöll en stor proportion av det violetta släktet.
De evolutionära folken (i synnerhet kineserna) lärde sig tidigt att så frön och odla grödor av att iaktta hur frön grodde som av en händelse hade blivit fuktade eller som hade placerats i gravarna som föda för de avlidna. Över hela sydvästra Asien i de bördiga floddalarna och på de angränsande slätterna tillämpade anditerna de förbättrade jordbruksmetoder som de hade ärvt från sina förfäder, som hade gjort jordbruk och trädgårdsskötsel till huvudsysselsättningen inom den andra lustgårdens område.
I tusentals år hade Adams efterkommande odlat vete och korn, som hade förädlats i lustgården, överallt i högländerna vid Mesopotamiens övre gräns. Adams och Adamssons efterkommande möttes här, bedrev handel och idkade socialt umgänge.
Det var dessa påtvungna förändringar i levnadsförhållandena som fick en så stor del av människosläktet att bli allätare till sina matvanor. Kombinerandet av vete-, ris- och grönsaksdieten med kött från boskapshjordarna betydde ett stort steg framåt för hälsan och vigören hos dessa forntida folk.