Rasblandningarna i Europa utkristalliserade sig mot slutet av anditernas flyttningsrörelser allmänt uttryckt i de tre vita raserna enligt följande:
1. Den norra vita rasen. Denna så kallade nordiska ras bestod främst av blå människor och anditer, men i den ingick också en ansenlig mängd andonitiskt blod tillsammans med mindre mängder från de röda och gula sangikerna. Den norra vita rasen var sålunda sammansatt av de fyra mest önskvärda människoraserna. Det största arvet var från den blå människan. Den typiska tidiga nordbon var långskallig, långväxt och blond. Redan för länge sedan blev denna ras grundligt uppblandad med alla förgreningar av de vita folken.
Europas primitiva kultur, som de invaderande nordborna mötte, var kulturen hos de tillbakagående donauborna uppblandade med de blå människorna. Den nordisk-danska och den donau-andonitiska kulturen möttes och blandades vid Rhenfloden, vilket visas av att det i dagens Tyskland finns två olika rasgrupper.
Nordborna drev fortgående handel med bärnsten från Östersjökusten och byggde via Brennerpasset upp ett omfattande handelsutbyte med bredskallarna i Donaudalen. Genom denna långvariga kontakt med Donauborna leddes dessa nordbor till modersdyrkan, och under flera tusen år var kremering av de döda nästan allena rådande över hela Skandinavien. Detta förklarar varför lämningar av de tidigaste vita raserna inte står att finna fastän de finns begravda över hela Europa—endast deras aska kan man finna i sten- och lerurnor. Dessa vita människor byggde också bostäder; de bodde aldrig i grottor. Igen förklarar detta varför det finns så få bevis för den vita människans tidiga kultur, fastän den föregående Cro-Magnontypen finns väl bevarad där den varit säkert instängd i hålor och grottor. Som det nu ser ut har man i norra Europa den ena dagen de nedåtgående donaubornas och de blå människornas primitiva kultur och följande dag den plötsligt framträdande och väldigt överlägsna vita människans kultur.
2. Den mellersta vita rasen. Fastän denna grupp innehåller blå, gula och anditiska släktdrag är den till övervägande del andonitisk. Dessa människor är bredskalliga, mörka och satta. De finns indrivna som en kil mellan den nordiska rasen och medelhavsrasen, med den breda basen vilande i Asien och spetsen inträngande i östra Frankrike.
I nästan tjugo tusen års tid hade andoniterna av anditerna trängts allt längre och längre mot norr i Centralasien. Omkring år 3000 f.Kr. drev en tilltagande torka dessa andoniter tillbaka in i Turkestan. Detta andonitiska tryck söderut fortgick i över tusen år. Andoniterna delade sig vid Kaspiska och Svarta havet i två delar och trängde in i Europa både via Balkan och via Ukraina. Denna invasion inkluderade de återstående grupperna av Adamssons efterkommande och förde under den senare hälften av invasionsperioden med sig ett ansenligt antal anditer från Iran samt många efterkommande till de setiska prästerna.
Omkring 2500 år f.Kr. nådde andoniternas framstöt västerut Europa. Denna utbredning över hela Mesopotamien, Mindre Asien och Donausänkan av barbarerna från bergen i Turkestan utgjorde det mest allvarliga och bestående av alla kulturella bakslag fram till den tiden. Dessa inkräktare andoniserade definitivt karaktären hos den mellaneuropeiska rasgruppen, som allt sedan dess har förblivit karakteristiskt alpin.
3. Den södra vita rasen. Denna mörkhåriga medelhavsras bestod av en blandning av anditer och blå människor, med ett mindre tillskott av andoniter än i norr. Denna grupp absorberade också en ansenlig mängd av andra gradens sangikblod från Saharaborna. Under senare tider fick denna södra del av den vita rasen ett tillskott av kraftfulla anditiska inslag från östra Medelhavet.
Medelhavets kustländer blev emellertid inte befolkade av anditer förrän vid tiden för de stora nomadinvasionerna omkring 2500 f.Kr. Trafiken och handeln till lands var närapå avbrutna under dessa århundraden när nomaderna invaderade områdena vid östra Medelhavet. Denna störning av samfärdseln till lands medförde en stor expansion av trafiken och handeln till sjöss; den havsburna handeln på Medelhavet var i full gång för cirka fyra tusen fem hundra år sedan. Denna utveckling av sjöfarten ledde till en plötslig utbredning av anditernas efterkommande över hela kustområdet vid Medelhavssänkan.
Dessa rasblandningar lade grunden till den sydeuropeiska rasen, den mest blandade av alla. Sedan den tiden har denna ras ytterligare uppblandats, i synnerhet med de blå-gula-anditiska folken från Arabien. Denna medelhavsras är i själva verket så väl uppblandad med de omgivande folken att den praktiskt taget inte kan urskiljas som en särskild typ, men i allmänhet är dess medlemmar kortväxta, långskalliga och mörkhåriga.
I norr utplånade anditerna de blå människorna genom krig och giftermål, men i söder fortlevde dessa i större antal. Baskerna och berberna representerar fortlevnaden av två grenar av denna ras, men även dessa folk har uppblandats grundligt med saharaborna.
Detta var bilden av rasblandningen i Mellaneuropa omkring år 3000 f.Kr. Trots den partiella adamiska försummelsen blandade sig dock de högre typerna.
Detta var den tid då den neolitiska stenåldern delvis täcker den uppkommande bronsåldern. I Skandinavien var det bronsåldern i förening med modersdyrkan. I södra Frankrike och Spanien var det den neolitiska stenåldern i förening med soldyrkan. Detta var den tid då de cirkelformade soltemplen utan tak byggdes. De europeiska vita raserna var energiska byggare, som gladde sig åt att resa stora stenar till solens ära, ungefär som deras senare efterkommande vid Stonehenge. Soldyrkans popularitet anger att det var en tid då jordbruket blomstrade i Sydeuropa.
Vidskepligheterna från detta relativt sena skede av soldyrkan är fortfarande en del av folksederna i Bretagne. Fastän dessa Bretagnebor har varit kristna i över tusen femhundra år, håller de sig fortfarande med den neolitiska stenålderns trollmedel för att avvända det onda ögat. I skorstenen har de alltjämt åskstenar som skydd mot blixten. Folket i Bretagne blandade sig aldrig med de skandinaviska nordborna. De är en kvarleva av de ursprungliga andonitiska invånarna i västra Europa, uppblandade med medelhavssläktet.
Men det är en villfarelse om man tror sig kunna klassificera de vita folken som tillhörande nordisk, alpin eller medelhavsras. Det har helt enkelt förekommit alltför mycket uppblandning för att tillåta en sådan gruppering. Det fanns en tid då den vita rasen ganska väl kunde uppdelas i dessa klasser, men en omfattande sammansmältning har skett sedan dess, och det är inte längre möjligt att klart urskilja dessa olikheter. Även år 3000 f.Kr. var de forna grupperna i samhället längre mer av en och samma ras än de nuvarande invånarna i Nordamerika är det.
Den europeiska kulturen fortfor att växa till sig i fem tusen år, och det förekom en viss blandning inom den. Språkbarriärerna hindrade en fullständig växelverkan mellan de olika västerländska nationerna. Under det senaste århundradet har denna kultur upplevt sin bästa möjlighet att blandas i den kosmopolitiska befolkningen i Nordamerika; och den kontinentens framtid bestäms av kvaliteten hos de rasfaktorer som tillåts ingå i dess nuvarande och framtida befolkning, liksom också av den nivå av samhällskultur som upprätthålls.
[Framfört av en av Nebadons Ärkeänglar.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.