Anditfolken från Eufratdalen flyttade mot norr till Europa för att där blanda sig med de blå människorna och mot väster till Medelhavstrakterna för att blanda sig med återstoden av de sinsemellan blandade saharaborna och södra blå människorna. Dessa två grenar av den vita rasen var, och är fortfarande, vitt åtskilda från varandra av de bredskalliga bergsborna som härstammar från de tidigare andonitstammarna som länge hade bott i dessa mellaneuropeiska trakter.
Dessa efterkommande till Andon var utspridda över de flesta av bergstrakterna i mellersta och sydöstra Europa. De fick ofta förstärkningar från Mindre Asien, där de hade ett starkt fotfäste. De forna hettiterna härstammade direkt från det andonitiska släktet; deras bleka hy och breda huvuden var typiska för den rasen. Detta släktdrag fanns företrätt i Abrahams förfäder och bidrog mycket till de karakteristiska ansiktsdragen hos hans senare judiska efterkommande som, fastän de hade en kultur och religion som härstammade från anditerna, talade ett mycket annorlunda språk. Deras språk var klart andonitiskt.
De stammar som bodde i hus uppförda på pålar eller stockbryggor i sjöarna i Italien, Schweiz och södra Europa representerade de sista utposterna av migrationerna från Afrika, Egeiska havet, och särskilt från Donauområdet.
Donauborna var andoniter, jordbrukare och herdar som hade kommit till Europa genom Balkanhalvön och som långsamt flyttade norrut längs Donaudalen. De tillverkade lerkärl och odlade jorden samt föredrog att leva i dalarna. Donaubornas nordligaste bosättning fanns i Liège i Belgien. Dessa stammar försämrades snart när de flyttade bort från centret och ursprunget för sin kultur. Det bästa lergodset härstammar från deras tidigaste bosättningar.
Donauborna blev modersdyrkare som resultat av de missionärers arbete som kom från Kreta. Dessa stammar sammansmälte senare med grupper av andonitiska sjöfarare som kom i båtar från Mindre Asiens kust och som också var modersdyrkare. Mycket av Centraleuropa koloniserades sålunda tidigt av dessa bredskalliga blandtyper som hörde till de vita raserna och som praktiserade modersdyrkan och den religiösa riten att kremera de döda, ty det var sed hos anhängarna av modersklulten att bränna sina döda i stenhyddor.