◄ 78:2
Kapitel 78
78:4 ►

Den violetta rasen efter Adams dagar

3. Adamiternas tidiga spridning

78:3.1

Den violetta rasen bibehöll i många tusen år fredlighetens traditioner från Eden, vilket förklarar deras långa dröjsmål med att erövra nya områden. När befolkningstrycket blev för stort sände de ut sin överskottsbefolkning som lärare till de övriga raserna, i stället för att inleda krig för att skaffa mera mark. Den kulturella effekten av dessa tidiga migrationer var inte bestående, men absorberingen av de adamitiska lärarna, handelsmännen och utforskarna var biologiskt stimulerande för de omgivande folken.

78:3.2

En del av adamiterna färdades tidigt västerut till Nildalen; andra trängde österut in i Asien, men de utgjorde en minoritet. Massflyttningen under senare tider skedde i stor utsträckning norrut och därifrån västerut. Det var i huvudsak en gradvis men ständigt pågående framstöt mot norr, så att flertalet tog sig fram norrut och sedan vände av mot väster runt Kaspiska havet och in i Europa.

78:3.3

För omkring tjugo fem tusen år sedan var många av adamiternas renrasigare element en god bit på väg mot norr. När de trängde längre norrut blev de allt mindre adamitiska tills de, vid den tid då de hade tagit Turkestan i sin besittning, hade blivit grundligt uppblandade med de övriga raserna, i synnerhet med noditerna. Mycket få av de renrasiga violetta folken trängde någonsin långt in i Europa eller Asien.

78:3.4

Från cirka år 30.000 till år 10.000 f.Kr. skedde epokgörande rasblandningar över hela sydvästra Asien. Invånarna i Turkestans högländer var ett virilt och kraftfullt folk. Nordväst om Indien levde mycket av kulturen från Vans dagar kvar. Ännu längre mot norr från dessa bosättningar hade de bästa av de tidiga andoniterna bevarats. Bägge dessa raser, som till sin kultur och karaktär var högrestående, absorberades av adamiterna som flyttade norrut. Denna sammansmältning ledde till att många nya idéer kom i omlopp: den underlättade civilisationens framåtskridande och främjade betydligt alla former av konst, vetenskap och samhällskultur.

78:3.5

När den tidiga adamitiska migrationsperioden slutade, omkring år 15.000 f.Kr., fanns det redan mera av Adams ättlingar i Europa och Centralasien än någon annanstans i världen, till och med mera än i Mesopotamien. De europeiska blå rasgrupperna hade i stor utsträckning infiltrerats. Längs hela den södra sträckningen av de länder som nu kallas Ryssland och Turkestan fanns en stor ansamling av adamiter uppblandade med noditer, andoniter samt röda och gula sangikmänniskor. Södra Europa och Medelhavets randområden beboddes av en blandad ras av andoniter och sangikfolk—orangefärgade, gröna och indigofärgade—med inströdda adamiska raselement. Mindre Asien och de mellersta delarna av östra Europa hölls av stammar som till övervägande del bestod av andoniter.

78:3.6

En blandad färgad ras, som vid denna tid kraftigt förstärktes av nyanlända från Mesopotamien, höll till i Egypten och beredde sig på att ta över den kultur som höll på att försvinna från Eufratdalen. De svarta folken flyttade längre söderut i Afrika, och likt den röda rasen var de praktiskt taget isolerade.

78:3.7

Civilisationen i Sahara hade upp lösts av torka, och översvämningar hade brutit ned Medelhavssänkans civilisation. De blå rasgrupperna hade hittills inte lyckats utveckla en avancerad kultur. Andoniterna var fortfarande spridda över de arktiska och centralasiatiska regionerna. De gröna och orangefärgade raserna hade som sådana blivit utrotade. Den indigofärgade rasen höll på att flytta söderut i Afrika, för att där påbörja sitt långsamma men länge fortsatta rasliga förfall.

78:3.8

Folken i Indien hade stagnerat med en civilisation som inte utvecklades; den gula människan höll på att stärka sina positioner i Centralasien; den bruna människan hade ännu inte påbörjat sitt civilisationsbygge på de närbelägna öarna i Stilla havet.

78:3.9

Denna rasernas fördelning i förening med omfattande klimatförändringar formade världsscenen för öppnandet av anditernas era i Urantias civilisation. Dessa tidiga migrationer sträckte sig över en period på tiotusen år, från år 25.000 till år 15.000 f.Kr. De senare eller anditernas migrationer pågick från omkring år 15.000 till år 6000 f.Kr.

78:3.10

Det tog så lång tid för de tidigare vågorna av adamiter att färdas fram över Eurasien att deras kultur till stor del gick förlorad på vägen. Endast de senare anditerna förflyttade sig tillräckligt snabbt för att bibehålla kulturen från Eden även på ett längre avstånd från Mesopotamien.


◄ 78:2
 
78:4 ►