Skingringen av noditerna blev den omedelbara följden av den förödande konflikten om Babels torn. Detta inbördeskrig minskade storligen antalet av de mer renrasiga noditerna och var på många sätt orsaken till att de inte lyckades etablera en stor civilisation före Adam. Från denna tid gick den noditiska kulturen bakåt i över ett hundra tjugo tusen år tills den lyftes upp av det adamiska tillskottet. Så sent som under Adams tid var noditerna fortfarande ett dugligt folk. Många av deras blandade efterkommande hörde till dem som byggde upp lustgården, och flera av Vans gruppkaptener var noditer. En del av de bästa sinnena som tjänade i Adams stab var av denna ras.
Tre av fyra stora noditcenter grundades omedelbart efter konflikten i Bablot:
1. De västra eller syriska noditerna. Återstoden av nationalisterna, anhängarna av ett rasminnesmärke, drog norrut och förenade sig med andoniterna för att grunda de senare noditcentren nordväst om Mesopotamien. Detta var den största noditgruppen, som nu spred sig åt olika håll, och den bidrog mycket till det assyriska folkslaget som framträdde senare.
2. De östra eller elamitiska noditerna. De som hade talat för kultur och handel flyttade i stort antal österut till Elam och förenade sig där med de blandade sangikstammarna. Elamiterna hade för trettio eller fyrtio tusen år sedan blivit i det stora hela sangiska till sin natur, fastän de fortsättningsvis upprätthöll en civilisation som stod högre än de omgivande barbarernas.
Sedan den andra lustgården hade etablerats blev det brukligt att tala om denna närbelägna noditbosättning som ”landet Nod”, och under den långa period då det i stort sett rådde fred mellan denna grupp av noditer och adamiterna blandades de två raserna i stor utsträckning med varandra, ty det blev mer och mer sed för Guds Söner (adamiterna) att söka sig en hustru bland människornas döttrar (noditerna).
3. De mellersta eller för-sumeriska noditerna. En liten grupp vid mynningen av floderna Tigris och Eufrat bibehöll mera av sin rasliga integritet. Den bestod i tusentals år och gav slutligen upphov till de noditiska förfäder som blandade sig med adamiterna till att grunda de sumeriska folken i historisk tid.
Allt detta förklarar hur sumererna så plötsligt och hemlighetsfullt framträdde på handlingsscenen i Mesopotamien. Forskarna kommer aldrig att kunna spåra och följa dessa stammar bakåt till sumerernas uppkomst. De fick sitt ursprung för två hundra tusen år sedan efter det att Dalamatia sjönk i havet. Utan några spår av uppkomst annanstans i världen dyker dessa forntida stammar plötsligt upp på civilisationens horisont med en fullt utvecklad och överlägsen kultur till vilken hörde tempel, bearbetning av metaller, jordbruk, husdjur, krukmakeri, vävnadskonst, handelsrätt, civilregler, religiöst ceremoniel och ett gammalt skrivsystem. Vid den historiska tidens början hade de för länge sedan förlorat alfabetet från Dalamatia och tagit i bruk det säregna skrivsystem som uppkom i Dilmun. Det sumeriska språket, som praktiskt taget har gått förlorat för världen, var inte semitiskt. Det hade mycket gemensamt med de så kallade ariska språken.
De noggranna anteckningar som sumererna lämnade efter sig beskriver området för den betydande bosättning som fanns vid Persiska vikens kust nära den tidigare staden Dilmun. Egyptierna kallade denna forntida praktfulla stad Dilmat, medan de senare adamiserade sumererna förväxlade både den första och den andra noditstaden med Dalamatia och kallade dem alla tre Dilmun. Arkeologerna har redan funnit dessa forntida sumeriska lertavlor som berättar om detta jordiska paradis ”där gudarna för första gången välsignade människosläktet med ett exempel på civiliserat och kulturellt liv”. Dessa tavlor som beskriver Dilmun, människornas och Guds paradis, vilar nu tyst och stilla på de dammiga hyllorna i månget museum.
Sumererna kände väl till det första och det andra Eden, men trots omfattande ömsesidigt ingifte med adamiterna fortfor de att hålla invånarna i lustgården norrut för en främmande ras. Sumerernas stolthet över den mera forntida noditiska kulturen fick dem att ignorera dessa senare ärofulla uttryck till förmån för staden Dilmuns storslagenhet och paradisiska traditioner.
4. De norra noditerna och amadoniterna—vaniterna. Denna grupp uppstod tidigare än konflikten i Bablot. Dessa nordligaste noditer var efterkommande till dem som hade övergett Nods och hans efterträdares ledarskap och valt att följa Van och Amadon.
En del av Vans första medarbetare bosatte sig senare längs stränderna av den sjö som fortfarande bär hans namn, och deras traditioner växte fram kring denna plats. Ararat blev deras heliga berg och hade i stort sett samma betydelse för senare tiders vaniter som Sinai hade för hebréerna. För tio tusen år sedan undervisade assyriernas vanitförfäder om att deras morallag om sju bud hade givits till Van av Gudarna på Araratberget. De hade en fast tro på att Van och hans medarbetare Amadon togs levande bort från planeten när dessa var uppe på berget försjunkna i tillbedjan.
Berget Ararat var norra Mesopotamiens heliga berg, och eftersom mycket av er tradition om dessa forna tider uppkom i samband med den babyloniska berättelsen om översvämningen, är det inte förvånande att Araratberget och dess omgivning vävdes in i den senare judiska berättelsen om Noak och den världsomfattande översvämningen.
Omkring 35.000 år f.Kr. besökte Adamsson en av de östligaste av vaniternas gamla bosättningar för att grunda sitt civilisationscentrum.