Fastän detta är berättelsen om mellanvarelsernas ursprung, väsen och funktion på Urantia gör släktskapet mellan de två klasserna—första och andra gradens—det nödvändigt att för en stund avbryta berättelsen om första gradens mellanvarelser för att följa släktlinjen från rebellmedlemmarna i prins Caligastias kroppsliga stab från tiden för det planetariska upproret fram till Adams tid. Det var denna arvslinje som under de första tiderna i den andra lustgården bidrog med ena hälften av anorna till mellanvarelserna av andra gradens klass.
De fysiska medlemmarna av Prinsens stab hade gjorts till sexualvarelser för att de skulle ta del i planen att alstra efterkommande som skulle förkroppsliga de gemensamma egenskaperna hos deras speciella klass i förening med egenskaperna hos utvalda medlemmar av Andons stammar, och allt detta som förberedelse för det senare förväntade framträdandet av Adam. Livsbärarna hade planerat en ny typ av dödliga som skulle bestå av en förening mellan dessa förenade efterkommande till Prinsens stab och den första generationens ättlingar till Adam och Eva. De hade sålunda utarbetat en plan som avsåg att skapa en ny klass av planetariska varelser som de hoppades att skulle bli lärare och ledare för människosamfundet. Dessa varelser var avsedda att i socialt avseende ha en högre ställning, inte i medborgarrättsligt avseende. Men då detta projekt nästan helt misslyckades får vi aldrig veta vilken aristokrati av välvilligt ledarskap och storartad kultur Urantia sålunda gick miste om. Ty när de kroppsliga stabsmedlemmarna senare skaffade sig efterkommande skedde detta efter upproret och efter det att de hade avskurits från sin förbindelse med systemets livsströmmar.
Tidsskedet efter upproret var vittne till många ovanliga händelser på Urantia. En stor civilisation—den dalamatiska kulturen—var i upplösning. ”Vid den tiden levde det jättar (noditerna) på jorden, och när dessa söner till gudarna begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, blev dessa barn `forntidens väldiga män som var så namnkunniga`.” Fastän stabsmedlemmarna och deras tidiga efterkommande knappast var ”söner till gudarna” ansågs de som sådana av de evolutionära dödliga under dessa länge sedan svunna tider; även deras kroppsstorlek blev av traditionen uppförstorad. Detta är således ursprunget till den nästan över hela världen förekommande folksägnen om gudarna som kom ned till jorden och här med människornas döttrar avlade en forntida ras av hjältar. Hela denna legend blev vidare hopblandad med berättelserna om de senare framträdande adamiternas rasblandningar i den andra lustgården.
Eftersom de ett hundra kroppsliga medlemmarna av Prinsens stab var bärare av det andoniska människosläktets livsplasma, hade man naturligtvis väntat sig att om de började föröka sig sexuellt skulle deras ättlingar alltigenom likna de efterkommande till andra andonitföräldrar. Men när de sextio stabsrebellerna, Nods anhängare, faktiskt inlät sig på sexuell förökning visade sig deras barn vara i nästan alla avseenden långt överlägsna i jämförelse med både andonit- och sangikfolken. Denna oväntade överlägsenhet var utmärkande inte endast för de fysiska och intellektuella egenskaperna utan gällde även den andliga kapaciteten.
Dessa mutanta drag som framträdde i den första noditgenerationen var resultatet av vissa förändringar som hade formats i gestaltningen och i de kemiska beståndsdelarna av den andoniska livsplasmans arvsfaktorer. Dessa förändringar hade orsakats av att sataniasystemets starka livsuppehållande strömmar cirkulerade i stabsmedlemmarnas kroppar. Dessa livsströmmar fick kromosomernas speciella urantiamönster att omorganisera sig mera enligt den standardiserade sataniainriktningen av den ordinerade livsmanifestationen i Nebadon. Förfarandet vid denna omvandling av livsplasman genom inverkan av systemets livsströmmar är inte olikt de förfaranden med vilka vetenskapsmän på Urantia modifierar livsplasman från växter och djur med användning av röntgenstrålar.
Sålunda uppkom noditfolken av vissa säregna och oväntade modifikationer som inträffade i den livsplasma som kirurgerna från Avalon hade överfört från de bidragande andoniternas kroppar till de kroppsliga stabsmedlemmarnas kroppar.
Man bör minnas att de ett hundra andoniterna som bidrog med livsplasma in sin tur gjordes delaktiga av det organiska komplementet till livets träd, så att Satanias livsströmmar likaledes genomströmmade deras kropp. De fyrtiofyra modifierade andoniter som följde med staben i upproret parade sig också med varandra och lämnade ett betydande bidrag till de bättre släktena bland noditernas folk.
Dessa två grupper, omfattande etthundrafyra individer som var bärare av den modifierade andonitlivsplasman, utgör förfäderna till noditerna, den åttonde rasen som framträdde på Urantia. Detta nya inslag i människolivet på Urantia representerar en annan fas i förverkligandet av den ursprungliga planen att utnyttja denna planet som en livsmodifikationsvärld, utom att detta var en av de oförutsedda händelserna.
De renrasiga noditerna var en storartad ras, men de blandades så småningom upp med de evolutionära folken på jorden, och snart hade en stor försämring inträffat. Tio tusen år efter upproret hade de förlorat grund till den grad att deras genomsnittliga livslängd endast var obetydligt längre än de evolutionära rasernas.
När arkeologerna gräver upp arkiven av lertavlor från de senare tidernas sumeriska ättlingar till noditerna, finner de sumeriska kungalängder som sträcker sig flera tusen år bakåt; och ju längre bakåt dessa uppteckningar sträcker sig dess längre blir också regeringstiden för de enskilda kungarna, från tjugofem eller trettio år ända till etthundrafemtio år och längre. Denna längre regeringstid för de äldre kungarna anger att en del av de tidiga nodithärskarna (direkta efterkommande till Prinsens stab) verkligen levde längre än deras efterträdare under senare tider, och det anger även en strävan att sträcka dynastierna ända till Dalamatia.
Anteckningarna om sådana långlivade individer beror också på en sammanblandning av månader och år som tidsperioder. Detta kan man se även i Abrahams släkttavla i Bibeln och i kinesernas tidiga uppteckningar. Förväxlingen av tjugoåttadagarsmånaden eller -perioden med det senare i bruk tagna året om mer än trehundrafemtio dagar är orsaken till traditionerna om dessa långa människoliv. Det finns anteckningar om en man som levde över nio hundra ”år”. Denna period utgör i verkligheten inte fullt sjuttio år, och sådana livstider ansågs länge vara mycket långa, ”tre och ett halvt tjog år”, som en sådan livslängd senare angavs.
Tideräkningen i månader med tjugoåtta dagar bestod länge efter Adams tid. Men när egyptierna för omkring sju tusen år sedan företog sig att reformera kalendern gjorde de det med stor noggrannhet och tog i bruk ett år med 365 dagar.