◄ 76:4
Kapitel 76
76:6 ►

Den andra lustgården

5. Adams och Evas död

76:5.1

Inte länge efter etablerandet av det att det andra Eden informerades Adam och Eva vederbörligen om att deras ånger hade godtagits och att fastän de var dömda att lida samma öde som de dödliga i deras värld skulle de med säkerhet bli berättigade till inträde i de sovande överlevandes led på Urantia. De trodde helt på detta evangelium om uppståndelse och rehabilitering som Melkisedekarna på ett så rörande sätt förkunnade för dem. Deras överträdelse hade varit ett omdömesfel, inte det medvetna och överlagda upprorets synd.

76:5.2

Som medborgare i Jerusem hade Adam och Eva inte Tankeriktare, inte heller hade de en Riktare i sitt inre när de verkade på Urantia i den första lustgården. Kort efter det att de hade degraderats till dödliga blev de emellertid medvetna om en ny närvaro inom sig och vaknade till insikten om att ställningen som människa i förening med uppriktig ånger hade gjort det möjligt för en Riktare att ta sin boning i dem. Denna vetskap om att de var utrustade med Riktare i sitt inre var en stor glädje för Adam och Eva under hela återstoden av deras liv; de visste att de hade misslyckats som Materiella Söner i Satania, men de visste också att det livsskede som för till Paradiset fortfarande var öppet för dem som uppstigande söner i universumet.

76:5.3

Adam visste om den domperiodsomfattande uppståndelse som inträffade samtidigt med hans ankomst till planeten, och han trodde att han och hans maka antagligen skulle bli återpersonaliserade i samband med att en representant för nästa klass av Söner anlände. Han visste inte att Mikael, härskaren i detta universum, så snart skulle framträda på Urantia; han väntade sig att nästa Son som skulle komma skulle höra till Avonalernas klass. Likväl var det alltid en tröst för Adam och Eva—och samtidigt någonting som var svårt att förstå—att begrunda det enda personliga budskap som de någonsin fick från Mikael. Detta budskap, förutom att dess andra uttryck för vänskap och tröst, lydde: ”Jag har beaktat omständigheterna vid er försumlighet, jag har ihågkommit ert hjärtas önskan att alltid vara lojala mot min Faders vilja, och ni skall kallas från dödsslummerns omfamning när jag kommer till Urantia, om inte de lägre Sönerna i mitt rike kallar på er före den tiden.”

76:5.4

Detta var ett stort mysterium för Adam och Eva. De kunde förstå det beslöjade löftet i detta budskap om en möjlig speciell återuppståndelse, och en sådan möjlighet gladde dem storligen, men de kunde inte förstå meningen med antydan om att de kanske skulle vila till tiden för en uppståndelse i samband med Mikaels personliga framträdande på Urantia. Så paret i Eden förkunnade alltid att en Guds Son en dag skulle komma, och för sina närmaste berättade de om sin tro eller åtminstone sitt längtansfulla hopp att världen för deras blunder och bedrövelser möjligen kunde tänkas vara den värld i vilken detta universums härskare skulle välja att verka som Paradisets Gåvoson. Det föreföll för bra för att vara sant, men Adam underhöll faktiskt tanken att, när allt kommer omkring, kanske den av tvister sargade Urantia skulle visa sig vara den mest lyckosamma världen i Satanias system, den mest avundsvärda planeten i hela Nebadon.

76:5.5

Adam levde i 530 år; han dog av vad man kunde kalla hög ålder. Hans fysiska mekanism blev helt enkelt utsliten; nedbrytningsprocessen fick så småningom övertaget över förnyelseprocessen, och så kom det oundvikliga slutet. Eva hade dött nitton år tidigare av försvagat hjärta. De begravdes bägge i mitten av gudstjänsttemplet som hade byggts enligt deras planer snart efter det att kolonins mur hade blivit färdig. Detta var ursprunget till seden att begrava bemärkta och fromma män och kvinnor under gudstjänstplatsernas golv.

76:5.6

Det övermateriella styret på Urantia fortsatte under ledning av Melkisedekarna, men den direkta fysiska kontakten med de evolutionära raserna hade brutits. Från de länge sedan svunna tider då Planetprinsens kroppsliga stab anlände, fram till Vans och Amadons tider och vidare till Adams och Evas ankomst, hade fysiska representanter för universumstyret varit stationerade på planeten. Men med den adamiska försumligheten upphörde denna regim, som hade omfattat en period om mer än fyra hundra femtio tusen år. Inom de andliga verksamhetsområdena fortsatte de hjälpande änglarna att kämpa tillsammans med Tankeriktarna, vardera hjältemodigt arbetande för att rädda individen, men ingen omfattande plan för en långtgående välfärd för hela världen förkunnades för de dödliga på jorden förrän Makiventa Melkisedek anlände under Abrahams tid och med styrkan, tålamodet och auktoriteten hos en Guds Son lade grundvalarna för det fortsatta upplyftandet och den andliga rehabiliteringen av olycksdrabbade Urantia.

76:5.7

Missöde har emellertid inte varit Urantias enda lott. Denna planet har också varit den mest lyckosamma i lokaluniversumet Nebadon. Urantiaborna borde räkna allt som vinst, om deras förfäders blundrar och deras tidiga världshärskares misstag störtade planeten i ett så hopplöst tillstånd av förvirring, ytterligare förvärrat av ondska och synd, att själva denna bakgrund av mörker så tilltalade Mikael från Nebadon att han utvalde denna värld till arena för att uppenbara den himmelske Faderns kärleksfulla personlighet. Det är inte så att Urantia behövde en Skaparson för att reda ut sina trassliga affärer. Det är snarare så att ondskan och synden på Urantia erbjöd Skaparsonen en mera slående bakgrund mot vilken han kunde uppenbara Paradisfaderns ojämförliga kärlek, barmhärtighet och tålamod.


◄ 76:4
 
76:6 ►