Den natten, natten efter den sjätte dagen medan Adam och Eva slumrade, inträffade märkliga händelser i närheten av Faderns tempel i den centrala delen av Eden. Där i det milda månskenet lyssnade ett hundratal entusiastiska och upphetsade män och kvinnor i timmar till sina ledares lidelsefulla inlägg. De menade väl, men de kunde helt enkelt inte förstå enkelheten i sina nya härskares broderliga och demokratiska sätt. Långt före gryningen kom de nya och tillfälliga funktionärerna för skötseln av världens angelägenheter praktiskt taget enhälligt till den slutsatsen att Adam och hans maka var alldeles för anspråkslösa och blygsamma. De bestämde sig för att Gudomligheten hade sänkts sig till jorden i kroppslig gestalt, att Adam och Eva i verkligheten var gudar eller annars så nära en sådan ställning att de var värda att dyrkas med vördnad.
De häpnadsväckande händelserna under Adams och Evas sex första dagar på jorden var alldeles för mycket även för de bästa människorna i världen och för deras oförberedda sinnen. Det gick runt i huvudet på dem; de rycktes med av förslaget att ta detta ädla par upp till Faderns tempel vid middagstiden så att var och en kunde buga sig i respektfylld dyrkan inför dem och kasta sig i stoftet i ödmjuk underkastelse. Lustgårdens invånare var verkligen allvarligt menade i allt detta.
Van protesterade. Amadon var frånvarande, då han hade ansvaret för hedersvakten som stannade kvar för natten hos Adam och Eva. Vans protest sopades emellertid undan. Han fick höra att han likaså var alltför anspråkslös, alltför blygsam, att han inte själv var långt från att vara en gud. Hur hade han annars levt så länge på jorden, och hur hade han fått till stånd en sådan stor händelse som Adams ankomst? Då de upphetsade edeniterna tänkte ta i honom och bära honom upp till höjden för att tillbedjas banade Van sin väg genom folkmassan, och då han kunde kommunicera med mellanvarelserna sände han deras ledare i stor hast till Adam.
Det var nära gryningen till deras sjunde dag på jorden då Adam och Eva hörde den överraskande nyheten om förslaget från dessa välmenande men vilseledda dödliga. När passagerarfåglarna redan snabbt sträckte sina vingar för att ta dem till templet, transporterade mellanvarelserna—som kan göra sådana saker—Adam och Eva till Faderns tempel. Det var tidig morgon denna sjunde dag, då Adam från höjden där de så nyligen hade blivit mottagna höll en utläggning om de olika klasserna av gudomliga Söner och gjorde det klart för dessa jordiska sinnen att endast Fadern och de som han anvisar får dyrkas. Adam gjorde det också klart att han var villig att ta emot varje hedersbetygelse och all respekt, men aldrig gudsdyrkan!
Det var en betydelsefull dag, och just före middagstid, ungefär samtidigt som serafbudbäraren anlände med Jerusems erkännande av installationen av världens härskare, flyttade sig Adam och Eva ut från folkmassan, pekade på Faderns tempel och sade: ”Gå ni nu till den materiella symbolen för Faderns osynliga närvaro, och böj er ned i dyrkan av honom som har skapat oss alla och som håller oss i livet. Låt denna handling vara ett högtidligt löfte att ni aldrig mera skall frestas att dyrka någon annan än Gud.” De gjorde alla så som Adam föreskrev. Den Materiella Sonen och Dottern stod ensamma med böjda huvuden uppe på höjden medan folket kastade sig till jorden runt templet.
Detta var ursprunget till sabbatsdagens tradition. I Eden ägnades alltid den sjunde dagen åt att man vid middagstid församlades i templet; länge var det sed att man ägnade denna dag åt att utveckla sig själv. Förmiddagen ägnades åt fysisk träning, middagstiden åt andlig dyrkan, eftermiddagen åt sinneskultur, medan kvällen användes för sällskapligt fröjdande. Detta var aldrig någon lag i Eden, men det var den sed som gällde så länge den adamiska administrationen var rådande på jorden.