Under gångna tidsåldrar kunde ett häftigt krig ge upphov till samhällsförändringar och underlätta accepterandet av nya idéer som annars inte på naturlig väg skulle ha skett eller kommit i bruk på tio tusen år. Det fruktansvärda pris som betalades för dessa fördelar, som kriget i vissa avseenden medförde, var att samhället för en tid sjönk tillbaka till barbariet. Den civiliserade förnuftsmässigheten måste ge vika. Krig är en stark medicin, mycket kostsam och högst farlig. Fastän den ofta botar vissa störningar i samhället, tar den ibland kol på patienten, raserar samhället.
Den ständiga nödvändigheten av ett nationellt försvar skapar många nya avancerade tillämpningar i samhället. Samhället drar idag fördel av en lång rad nyttiga innovationer som först var enbart militära; det har rent av kriget att tacka för dansen, av vilken en tidig form var en militär drillövning.
Kriget har haft ett samhälleligt värde för gångna civilisationer emedan det:
1. Påtvingade disciplin, framtvingade samverkan.
2. Premierade tapperhet och mod.
3. Främjade och stärkte nationalkänslan.
4. Förintade svaga och odugliga folk.
5. Upplöste illusionen om primitiv jämlikhet och skiktade samhället selektivt.
Kriget har haft ett visst evolutionärt och selektivt värde, men likt slaveriet måste det en gång överges då civilisationen sakta framskrider. Forna tiders krig befrämjade resande och kulturella förbindelser. Nu betjänas dessa ändamål bättre av de moderna transport- och kommunikationsmetoderna. Forna tiders krig stärkte nationerna, men nutida strider sliter sönder den civiliserade kulturen. De forntida krigen resulterade i en decimering av de lägrestående folken; nettoresultatet av nutida konflikter är ett selektivt förintande av det bästa människomaterialet. Forna krig främjade organisering och effektivitet, men dessa har nu blivit det moderna näringslivets målsättningar. Under gångna tidsåldrar var krig ett samhälleligt jäsämne som förde civilisationen framåt; detta resultat uppnås nu bättre med hjälp av ambition och uppfinningar. Forntida krigföring vidmakthöll uppfattningen om en stridens Gud, men den moderna människan har fått lära sig att Gud är kärlek. Kriget har tjänat många värdefulla syften i det förgångna, det har varit en oundgänglig byggnadsställning vid civilisationens uppbyggande, men nu håller det snabbt på att gå i kulturmässig konkurs—oförmöget att i form av samhällsnytta dela ut dividender som skulle stå i någon rimlig proportion till de förfärliga förluster som dess åkallande medför.
En gång i tiden trodde läkarna på åderlåtning som ett bot för många sjukdomar, men de har sedan dess upptäckt bättre botemedel för de flesta av dessa krämpor. Så måste den internationella åderlåtningen i form av krig för visso ge vika för upptäckten av bättre metoder att bota det onda hos nationerna.
Nationerna på Urantia har redan börjat den gigantiska kampen mellan den nationalistiska militarismen och industrialismen, och på många sätt är denna konflikt jämförbar med den tidsålderslånga kampen mellan herden-jägaren och odlaren. Men om industrialismen skall segra över militarismen måste den undvika de faror som den hotas av. Farorna för den gryende industrin på Urantia är:
1. Den starka driften mot materialism, andlig blindhet.
2. Dyrkan av rikedom-makt, värdeförvrängning.
3. Överflödets laster, kulturell omogenhet.
4. De ökande farorna av sysslolöshet, tjänstvillighetens avtagande.
5. Tillväxten av ovälkommen raslig eftergivenhet, biologisk försämring.
6. Hotet från normerat industriellt slaveri, personlighetsstagnation. Arbete förädlar, men slavgöra förlamar.
Militarismen är enväldig och grym—barbarisk. Den främjar samhällsorganisationen bland erövrarna men upplöser den besegrade sidan. Industrialismen är mera civiliserad, och den borde utvecklas så att den främjar initiativtagandet och gynnar individualismen. Samhället borde på alla möjliga sätt omhulda originaliteten.
Gör inte misstaget att förhärliga kriget; det är bättre att inse vad det har gjort för samhället, så att ni mera noggrant kan föreställa er vad dess substitut måste erbjuda för att fortsättningsvis föra samhället framåt. Om sådana lämpliga substitut inte står till buds, då kan ni vara förvissade om att krigandet länge kommer att fortsätta.
Människan kommer aldrig att godta freden som ett normalt levnadssätt förrän hon har blivit grundligt och upprepade gånger övertygad om att fred är bäst för hennes materiella välfärd, och tills samhället visligen har tillhandahållit fredliga substitut för att tillfredsställa denna inneboende tendens att periodvis utlösa den kollektiva drift som avser att frigöra de ständigt ackumulerande emotioner och energier som ansluter sig till självbevarelsereaktionerna hos människan som art.
Även i förbigående borde kriget värdesättas som den erfarenhetens skola som tvingade en ras av arroganta individualister att underkasta sig en starkt koncentrerad myndighet—överbefälhavaren. Forna tiders krig valde verkligen ut de naturliga stormännen till ledarskap, men det nutida kriget gör inte detta längre. För att upptäcka ledare måste samhället nu vända sig till de fredliga erövringarna: näringslivet, vetenskapen och det samhälleliga resultatområdet.