Det civiliserade samhället är ett resultat av människans tidiga strävan att övervinna sin motvilja mot isolering. Men detta anger inte nödvändigtvis ömsesidig tillgivenhet, och det nuvarande oroliga tillståndet bland vissa primitiva grupper illustrerar väl vad de första tidernas stammar fick genomgå. Fastän individerna i en civilisation kan råka i kollision med varandra och kan kämpa mot varandra, och fastän själva civilisationen kan förefalla att vara ett motsägelsefullt sammelsurium av strävan och kamp, bevisar den dock förekomsten av allvarlig strävan, inte stillaståendets dödliga enformighet.
Även om intelligensnivån har betytt ansenligt för det kulturella framskridandets hastighet, är samhället främst avsett att minska riskelementet i individens sätt att leva, och samhället har gått framåt just så snabbt som det har lyckats minska smärtan och öka välbefinnandet i livet. Sålunda rör sig hela samhällskroppen långsamt mot sin ödesbestämmelse—förintelse eller överlevnad—beroende på om målet är självbevarelse eller egen njutning. Självbevarelsen ger upphov till samhället, medan överdriven självtillfredsställelse förstör civilisationen.
Samhället intresserar sig för människans fortbestånd, uppehälle och tillfredsställelse, men människans självförverkligande är värdigt att bli det omedelbara målet för många kulturella grupper.
Hjordinstinkten hos naturmänniskan är knappast tillräcklig för att förklara utvecklingen av en sådan samhällsorganisation som nu existerar på Urantia. Fastän denna medfödda benägenhet att leva i flock ligger undertill i människosamhället är mycket av människans sällskaplighet en förvärvad egenskap. Två betydelsefulla faktorer, som bidrog till att människorna tidigt associerade sig med varandra, var behovet av föda och sexkärlek; människan delar dessa instinktiva drifter med djurvärlden. Två andra emotioner som drog människorna samman och höll dem samman var fåfänga och fruktan, i synnerhet fruktan för andar.
Historien är endast berättelsen om människans kamp för födan från den ena tidsåldern till den andra. Den primitiva människan tänkte endast när hon var hungrig; sparandet av föda var hennes första form av självförsakelse, självdisciplin. Då samhället växte upphörde behovet av föda att vara den enda sporren till ömsesidig samgång. Talrika andra former av hunger, medvetenheten om olika behov, ledde alla till att människosläktet slöt sig närmare samman. Men idag är samhället övertungt av överflödet av förmenta mänskliga behov. Nittonhundratalets västerländska civilisation stönar trött under den oerhörda övervikten av lyx och det omåttliga mångfaldigandet av människans önskningar och begär. Det moderna samhället genomlider påfrestningen från en av dess farligaste faser, som kännetecknas av vittomfattande inbördes förbindelser och mycket komplicerat ömsesidigt beroende.
Hungern, fåfängan och rädslan för andar orsakade ett ständigt socialt tryck, men den sexuella tillfredsställelsen var tillfällig och oregelbunden. Sexualdriften ensam tvingade inte de primitiva männen och kvinnorna att axla de tunga bördorna med att upprätthålla ett hem. De första tidernas hem byggde på den sexuella rastlösheten hos mannen då han inte tillräckligt ofta hade möjlighet att tillfredsställa sig, och på den tillgivna moderskärleken hos kvinnan, vilken hon i viss mån delar med honorna bland alla högrestående djur. Närvaron av en hjälplös baby bestämde tidigt uppdelningen i manliga och kvinnliga göromål; kvinnan måste upprätthålla en fast boplats där hon kunde odla jorden. Från tidigaste tider har den plats där kvinnan fanns alltid ansetts vara hem.
Kvinnan blev sålunda tidigt oundgänglig för den samhällsordning som utvecklade sig, inte så mycket på grund av den flyktiga sexuella passionen utan som en följd av behovet av föda; hon var en väsentlig partner för det egna uppehället. Hon var en anskaffare av föda, en bärare av bördor, och en följeslagare som stod ut med mycket dålig behandling utan våldsam förtrytelse, och förutom att hon hade alla dessa önskvärda drag var hon ett ständigt närvarande medel för sexuell tillfredsställelse.
Nästan allting av bestående värde i civilisationen har sina rötter i familjen. Familjen var den första framgångsrika fredliga gruppen, då mannen och kvinnan lärde sig att komma till rätta med sina motsättningar, samtidigt som de lärde sina barn fredliga värv.
Äktenskapets funktion i evolutionen är att säkerställa rasens fortlevnad, inte endast förverkligandet av personlig lycka; människans uppehälle och fortbestånd är hemmets verkliga syften. Den egna tillfredsställelsen är tillfällig och inte nödvändig utom som ett incitament som säkrar den sexuella förbindelsen. Naturen kräver fortlevnad, men civilisationens frukter ökar fortgående äktenskapets fröjder och den tillfredsställelse som familjelivet ger.
Om fåfängan utvidgas till att omfatta stolthet, ärelystnad och värdighet kan vi urskilja inte endast hur dessa egenskaper bidrar till uppkomsten av människors sammanslutningar utan också hur de håller människor samman, emedan sådana emotioner är meningslösa utan en publik att paradera inför. Snart fick fåfängan sällskap av andra emotioner och impulser som behövde en samhällsarena för sitt framträdande och sin uppfyllelse. Denna grupp av emotioner gav upphov till den första början av all konst, all ceremoniel och alla former av livfulla lekar och tävlingar.
Fåfängan bidrog i hög grad till samhällets uppkomst; men vid tiden för dessa uppenbarelser hotar en uppblåst generations villsamma strävanden att försumpa och dränka hela den komplicerade strukturen hos en långt specialiserad civilisation. Njutningslystnaden har redan för länge sedan trätt i stället för behovet av föda; de berättigade samhällsmål, som främjats av människans behov att skaffa sig sitt uppehälle, håller snabbt på att omvandla sig till låga och hotande former av njutningar. Självbevarelsen bygger upp samhället; otyglad njutningslystnad bryter ofelbart ned civilisationen.