Berättelsen om människans uppstigning från havsalg till herre över den jordiska skapelsen är verkligen en äventyrsroman om biologisk kamp och sinnets fortlevnad. Människans urtida förstadier var bokstavligen slemmet och gyttjan på havsbottnen i de orörliga varmvattenvikarna och -lagunerna längs de långa stränderna i de forna inlandshaven, desamma vatten där Livsbärarna utförde de tre av varandra oberoende inplanteringarna av liv på Urantia.
Mycket få arter av de tidiga typer av havsvegetation som hade del i de epokgörande förändringar som resulterade i djurliknande gränslandsorganismer existerar idag. Svampdjuren är en form som fortlever av dessa tidiga mellantyper, dessa organismer genom vilka den gradvisa övergången från växt till djur skedde. Fastän dessa tidiga övergångsformer inte var identiska med de moderna svampdjuren, påminde de mycket om dessa; de var verkligen gränslandsorganismer—varken växter eller djur—men de ledde slutligen till utvecklingen av genuina djurformer av liv.
Bakterierna, enkla växtorganismer av en mycket primitiv natur, har förändrats mycket litet från livets första gryningstider. I sitt parasitiska beteende uppvisar de rentav en viss tillbakagång. Många av svamparna representerar också en bakåtsträvande rörelse i evolutionen, då de utgörs av växter som har förlorat sin förmåga att producera klorofyll och blivit mer eller mindre parasiterande. Flertalet av de sjukdomsalstrande bakterierna och deras virusmedhjälpare hör i själva verket till denna grupp av parasiterande svampar som har avfallit från att utvecklas. Under de gångna tidsåldrarna har hela det väldiga växtriket utvecklats från samma urformer som även gett upphov till bakterierna.
Den högrestående protozoatypen av djurliv framträdde snart, och den framträdde plötsligt. Från dessa avlägsna tider har amöban, den typiska encelliga organismen, fortlevt ganska oförändrad. Idag tumlar den om i stort sett så som när den var den senaste och största uppnåelsen i livets utveckling. Detta lilla kryp och dess protozoakusiner betyder i djurvärlden detsamma som bakterierna i växtriket; de representerar fortlevnaden av de första evolutionära stegen vid livets differentiering tillsammans med utebliven vidareutveckling.
Mycket snart förenade sig de första encelliga djurtyperna i samhällen, först på flagellaternas sätt och snart så som polyper och maneter. Ännu senare utvecklades sjöstjärnor, stenliljor, sjöborrar, sjögurkor, tusenfotingar, insekter, spindlar, kräftdjur och de sinsemellan nära besläktade daggmaskarnas och blodiglarnas grupper, som snart följdes av blötdjur: ostron, bläckfiskar och sniglar. Mellan dem uppkom och förintades hundrade och åter hundrade arter; vi nämner endast dem som överlevde den långa, långa kampen. Dessa icke-progressiva arter representerar idag, tillsammans med fiskarnas senare framträdande familj, den stationära typen av tidiga lägrestående djur, sådana grenar på livets träd vilka inte utvecklades vidare.
Scenen var sålunda färdig för de första ryggradsdjuren, fiskarna, att framträda. Från denna fiskarnas familj uppkom två unika modifikationer, grodan och salamandern. Det var grodan som började den serie av progressiva differentieringar inom djurlivet vilka slutligen kulminerade i människan själv.
Grodan är ett av de äldsta fortlevande förstadierna till människosläktet, men den utvecklades inte heller vidare utan existerar idag i stort sett så som under dessa för länge sedan svunna tider. Grodan är den enda på jorden nu levande artföregångaren till de tidigaste människoraserna. Människosläktet har ingen fortlevande stamform mellan grodan och eskimån.
Grodorna gav upphov till kräldjuren, en stor familj i djurriket som är praktiskt taget utdöd, men som innan den försvann gav upphov till fåglarnas hela familj och till de talrika klasserna av däggdjur.
Det troligen största enskilda språnget i evolutionen före människan togs när kräldjuret blev fågel. De nutida typerna av fåglar—örnar, ankor, duvor och strutsar—härstammar alla från de enorma kräldjuren som fanns för länge, länge sedan.
Kräldjuren med sin härstamning från grodornas familj representeras idag av fyra fortlevande grupper: två icke-progressiva, ormar och ödlor samt deras kusiner alligatorer och sköldpaddor; en delvis progressiv, fåglarnas familj, och den fjärde, föregångarna till däggdjuren och den arvslinje från vilken människosläktet direkt härstammar. Fastän det är länge sedan de skiljdes åt fann de utdöende kräldjurens massiva kroppshydda eko i elefanten och mastodonten, medan deras säregna form bevarades i de skuttande känguruerna.
På Urantia har endast fjorton huvudgrupper framträtt, av vilka fiskarna är den senaste, och inga nya klasser har utvecklats efter fåglar och däggdjur.
Det var från en kvick liten kräldjursdinosaurie, som var köttätande men hade en förhållandevis stor hjärna, som placentadäggdjuren plötsligt uppkom. Däggdjuren utvecklades snabbt och på många olika sätt, och de gav inte endast upphov till de vanliga nutida varianterna utan evolverade också till marina typer såsom valar och sälar och till flygande varelser såsom fladdermössens familj.
Människan utvecklades sålunda från de högrestående däggdjuren som huvudsakligen härstammade från den västra inplanteringen av liv i de forntida skyddade haven som sträckte sig i öst-västlig riktning. De östliga och mellersta grupperna av levande organismer utvecklades tidigt i gynnsam riktning mot förmänskliga nivåer av djurtillvaro. Under tidernas gång framgick det emellertid att den östra fokusen för livsinplantering inte lyckades nå en tillfredsställande nivå av förmänsklig intelligens, emedan den upprepade gånger och oåterkalleligt hade förlorat så mycket av sina högsta former av arvsmassa att den för alltid hade mist förmågan att rehabilitera potentialerna för människans uppkomst.
Emedan kvaliteten av sinnets utvecklingskapacitet i denna östra grupp var så definitivt underlägsen de två övriga gruppernas, manipulerade Livsbärarna omgivningen med sina överordnades tillstånd så att dessa lägrestående förmänskliga raselement inom det evolverande livet ytterligare beskars. Till det yttre såg det helt ut som om eliminerandet av dessa lägrestående grupper av varelser berodde på tillfälligheter, men i verkligheten var det allt igenom avsiktligt.
Senare under den evolutionära utvecklingen av intelligensen var lemurerna som föregångare till människosläktet långt mera avancerade i Nordamerika än i de andra regionerna. De leddes därför att migrera från området för den västra inplanteringen över Berings landbrygga och ned längs kusten till sydvästra Asien, där de fortfor att evolvera och att dra nytta av tillskottet av vissa raselement från den mellersta livsgruppen. Människan evolverade sålunda från vissa av de västra och mellersta livsformerna, men i området från den mellersta till nästan den östra inplanteringen.
På detta sätt utvecklades det liv, som planterades på Urantia, ända till istiden då människan själv först framträdde och påbörjade sitt händelserika planetariska livsskede. Den primitiva människans framträdande på jorden under istiden var inte bara en tillfällighet; det var planerat. Istidens bisterhet och stränga klimat var på allt sätt lämpat för ändamålet att främja uppkomsten av en härdig typ av människovarelse med en oerhörd förmåga till överlevnad.