Vi Livsbärare på Urantia hade genomlevt en lång vaka av uppmärksamt väntande sedan dagen då vi först planterade livsplasman i planetens vatten, och naturligtvis medförde framträdandet av de första verkligen intelligenta och med vilja utrustade varelserna stor glädje och suprem tillfredsställelse för oss.
Vi iakttog hur tvillingarna utvecklades mentalt, genom att observera hur de sju biträdande sinnesandarna, som hade förordnats till Urantia vid tiden för vår ankomst till planeten, fungerade. Under hela den långa evolutionära utvecklingen av det planetariska livet hade dessa outtröttliga sinnesomvårdare ständigt registrerat sin tilltagande förmåga till kontakt med den successivt expanderande hjärnkapaciteten hos de allt högrestående djurvarelserna.
Till en början kunde endast intuitionens ande inverka på det urtida djurlivets instinkt- och reflexbaserade beteende. Med differentieringen i form av högre typer kunde förståndets ande ge dessa varelser förmågan att spontant associera idéer. Något senare observerade vi modets ande i funktion; de evolverande djuren utvecklade faktiskt en primitiv form av beskyddande självmedvetande. Efter att däggdjursgrupperna hade framträtt såg vi hur kunskapens ande i allt högre grad manifesterades. Evolutionen av de högrestående däggdjuren medförde att rådets ande kunde fungera, vilket resulterade i hjordinstinktens utveckling och början till en primitiv social utveckling.
I allt högre grad hade vi under den långa utvecklingen av de tidiga däggdjuren, mellandäggdjuren och primaterna observerat de biträdande sinnesandarnas tilltagande verksamhet. Men aldrig hade de återstående två, de högsta sinnesomvårdarna, kunnat fungera i det evolutionära sinnet av urantiatyp.
Föreställ er vår glädje en dag—tvillingarna var omkring tio år gamla—då dyrkans ande fick sin första kontakt med den kvinnliga tvillingens sinne och kort därefter med den manligas sinne. Vi visste att någonting som var nära besläktat med människosinnet höll på att närma sig sin kulmination; och när de ungefär ett år senare efter meditativt tankearbete och målmedveten beslutsamhet slutligen bestämde sig för att fly hemifrån och bege sig norrut, då började visdomens ande fungera på Urantia och i dessa två nu erkända människosinnen.
Det skedde en omedelbar och ny form av mobilisering av de sju biträdande sinnesandarna. Vi var fulla av förväntan; vi insåg att den stund vi länge hade väntat på närmade sig. Vi visste att vi var på tröskeln till förverkligandet av vår långt utdragna strävan att utveckla viljevarelser på Urantia.