Räknat från år 1934 e.Kr. är det exakt 993.419 år sedan de två första människorna föddes.
Dessa två anmärkningsvärda varelser var verkliga människor. De hade såsom många av sina förfäder fulländade människotummar, samtidigt som deras fötter var lika fulländade som fötterna hos människoraserna av idag. De var gångare och springare, inte klättrare; stortåns greppande funktion saknades fullständigt. När faror drev dem upp i trädtopparna klättrade de precis på samma sätt som dagens människor. De klättrade upp längs stammen av ett träd likt en björn och inte så som en schimpans eller gorilla som svingar sig upp från gren till gren.
Dessa första människovarelser (och deras efterkommande) blev fullvuxna vid tolv års ålder och hade en potentiell livslängd om cirka sjuttiofem år.
Många nya emotioner framträdde tidigt hos dessa människotvillingar. De hyste beundran för både föremål och andra varelser och uppvisade en ansenlig fåfänga. Men det mest anmärkningsvärda framsteget i den emotionella utvecklingen var det plötsliga framträdandet av en ny grupp av riktigt mänskliga känslor: vördnadskänslornas grupp, omfattande respektfylld fruktan, vördnad, ödmjukhet och rentav en primitiv form av tacksamhet. Rädslan i förening med okunnighet om naturfenomenen höll på att ge upphov till en primitiv religion.
Hos dessa primitiva människor manifesterades inte endast sådana människokänslor, utan många högutvecklade känslor fanns också redan i rudimentär form. De var i någon mån medvetna om medlidande, skam och förebråelse, och de var starkt medvetna om kärlek, hat och hämnd samt även i betydande grad benägna för känslor av avund.
Dessa två första människor, tvillingarna, var en stor prövning för sina primatföräldrar. De var så nyfikna och äventyrslystna att de närapå förlorade livet vid talrika tillfällen innan de var åtta år gamla. Därför hade de också redan vid tolv års ålder kroppen full av ärr.
Mycket tidigt lärde de sig att kommunicera med ord; vid tio års ålder hade de utarbetat ett förbättrat språk av tecken och ord för nästan ett halvt hundratal idéer samt betydligt förbättrat och utvidgat sina förfäders primitiva kommunikationsförfarande. Men hur de än försökte kunde de inte lära sina föräldrar mer än några få av sina nya tecken och symboler.
När de var ungefär nio år gamla gav de sig en vacker dag iväg ned längs floden och höll en viktig överläggning. Varje himmelsk varelse som var stationerad på Urantia, inklusive jag själv, var närvarande för att observera vad som hände vid detta möte mitt på dagen. Denna händelserika dag nådde de samförstånd om att leva med och för varandra, och detta var den första i en serie av sådana överenskommelser som slutligen kulminerade i beslutet att fly från sina lägrestående djurkamrater och bege sig norrut, utan att de hade en aning om att de på så sätt kom att grunda människosläktet.
Fastän vi alla var mycket bekymrade över vad dessa två små vildar höll på att planera, var vi maktlösa att kontrollera deras sinnesverksamhet; vi influerade inte—kunde inte influera—deras beslut på ett godtyckligt sätt. Men inom de tillåtna gränserna för planetarisk funktion samverkade vi Livsbärare tillsammans med alla våra medarbetare för att leda människotvillingarna norrut och långt bort från deras håriga och delvis i träden boende stamfränder. Sålunda enligt sitt intelligenta val migrerade faktiskt tvillingarna, och på grund av vårt överinseende migrerade de norrut till ett ensligt område där de undgick möjligheten till biologisk tillbakagång genom beblandning med sina lägrestående släktingar bland primaternas stammar.
Kort före sin avfärd från hemskogarna förlorade de sin mor i ett anfall av gibboner. Fastän modern inte hade deras intelligens hyste hon en hög grad av värdig däggdjurstillgivenhet för sin avkomma, och oförskräckt gav hon sitt liv i försöket att rädda det underbara paret. Hennes offer var inte förgäves, ty hon höll stånd mot fienden tills fadern anlände med förstärkning och körde iväg inkräktarna.
Snart efter det att detta unga par hade övergett sina fränder för att lägga grunden till människosläktet blev deras primatfar tröstlös—hans hjärta brast. Han vägrade äta fastän hans övriga barn skaffade mat åt honom. Då han hade förlorat sin lysande avkomma föreföll livet bland de vanliga stamfränderna inte värt att leva; så vandrade han iväg in i skogen, anfölls av fientliga gibboner och blev ihjälslagen.