Under hela istidens period var även andra aktiviteter på gång, men isens verkan överskuggar alla andra fenomen på de nordliga breddgraderna. Inga andra jordaktiviteter har en sådan karakteristisk inverkan på topografin. De säregna rullstenarna och sådana söndringar i jordytan som jättegrytor, sjöar, flyttblock och krossten finner man inte i samband med något annat fenomen i naturen. Isen är också orsaken till de mjuka kullar eller vågor i jordytan, vilka är kända som moränåsar. När en glaciär tränger fram flyttar den floder och förändrar hela jordens yta. Endast glaciärer lämnar efter sig dessa avslöjande drivor—botten-, sido- och ändmoräner. Dessa drivor av grus, i synnerhet bottenmoränerna, sträcker sig från den östra havskusten i Nordamerika mot norr och väster och förekommer i Europa och Sibirien.
För 750.000 år sedan var det fjärde istäcket, Nordamerikas mellersta och östra isfält i förening, en god bit på väg söderut; när det var som störst sträckte det sig till södra Illinois, flyttade Mississippifloden åttio kilometer västerut och sträckte sig i öster så långt söderut som till Ohiofloden och mellersta Pennsylvania.
I Asien gjorde det sibiriska istäcket sin längsta framryckning söderut, medan den avancerande isen i Europa hejdade sig just innan Alpernas bergshinder.
För 500.000 år sedan, under den femte framryckningen av isen, påskyndade en ny utvecklingshändelse gången av människans evolution. Plötsligt och i en enda generation uppkom de sex färgade raserna genom mutation från det ursprungliga människosläktets infödingar. Detta är en dubbelt så viktig tidpunkt, då den också anger Planetprinsens ankomst.
I Nordamerika utgjorde den avancerande femte glaciären en kombinerad framryckning av alla tre iscentra. Den östra fliken sträckte sig emellertid endast ett kort stycke nedanför St. Lawrencedalen, och det västra istäcket förflyttade sig endast obetydligt söderut. Men den mellersta fliken sträckte sig mot söder så att den täckte det mesta av delstaten Iowa. I Europa var denna framryckning av isen inte lika omfattande som den föregående.
För 250.000 år sedan började den sjätte och sista nedisningen. Trots att de nordliga högländerna hade börjat sjunka något var detta en period då det samlades mest snö på de norra isfälten.
Under denna framryckning sammansmälte de tre stora istäckena till en enda vidsträckt ismassa, och alla de västra bergskedjorna ingick i denna glaciärbildning. Detta var isens mest omfattande framryckning i Nordamerika; isen rörde sig över två tusen fyra hundra kilometer från sina tryckcentra söderut, och Nordamerika upplevde sina lägsta temperaturer.
För 200.000 år sedan, under den sista fastlandsisens framryckning, inträffade en episod som hade stor betydelse för händelsernas gång på Urantia—Lucifers uppror.
För 150.000 år sedan nådde den sjätte och sista landisen sin största utbredning söderut; det västra istäcket kom bara en bit över gränsen mot Kanada, det mellersta sträckte sig ned till Kansas, Missouri och Illinois, medan det östra täcket trängde söderut och täckte större delen av Pennsylvania och Ohio.
Detta är den fastlandsis som sträckte ut de många tungor eller isflikar som urholkade marken för de nutida sjöarna, stora och små. När den drog sig tillbaka åstadkom den de Stora Sjöarnas system i Nordamerika. Urantias geologer har mycket noggrant härlett de olika stadierna i denna utveckling och alldeles riktigt antagit att dessa vattendrag hade olika utlopp vid olika tider, först till Mississippidalen, sedan österut till Hudsondalen och till sist längs en nordlig led till St. Lawrence. Det är trettio sju tusen år sedan de Stora Sjöarnas förenade vattendrag började rinna ut längs den nuvarande leden över Niagara.
För 100.000 år sedan under den sista fastlandsisens tillbakagång började de väldiga polarglaciärerna bildas, och centrum för isens ackumulering förflyttades betydligt norrut. Så länge polarregionerna fortsätter att vara täckta av is är det knappast möjligt för en ny istid att uppkomma, oberoende av framtida landhöjningar eller förändringar i havsströmmarna.
Denna sista fastlandsis kröp fram under ett hundra tusen år, och lika lång tid tog det för den att fullfölja sitt återtåg mot norr. De tempererade regionerna har varit isfria något över femtio tusen år.
Den stränga istidsperioden förintade många arter och förändrade radikalt talrika andra. Många blev svårt utgallrade av flyttningsrörelserna till och från, som blev nödvändiga av isens framryckande och återtåg. De djur som följde glaciärerna fram och tillbaka över landet var björnen, bisonoxen, renen, myskoxen, mammuten och mastodonten.
Mammuten sökte sig till de öppna prärierna, men mastodonten föredrog skogsområdenas skyddade utkanter. Mammuten förekom intill sena tider från Mexiko till Kanada; den sibiriska varianten fick ullpäls. Mastodonten levde kvar i Nordamerika tills den utrotades av den röda mannen i stort sett så som den vita mannen senare tog död på bisonoxen.
I Nordamerika dog hästen, tapiren, laman och den sabeltandade tigern ut under den sista nedisningen. I deras ställe kom trögdjur, bältdjur och flodsvin upp från Sydamerika.
Livets tvångsmässiga förflyttning framför den avancerande isen ledde till en säregen blandning av växter och av djur, och då isens sista framryckning inledde sitt återtåg blev många arktiska arter av både växter och djur strandade högt uppe på vissa bergstoppar, dit de hade sökt sig för att inte förintas av glaciären. Därför kan man idag finna dessa missplacerade växter och djur högt uppe i Alperna i Europa och även på de Appalckiska bergen i Nordamerika.
Istiden är den senaste avslutade geologiska perioden, den så kallade pleistocenperioden med en längd av över två miljoner år.
För 35.000 år sedan noteras avslutningen av den stora istiden med undantag för planetens polarregioner. Denna tidpunkt är också då betydelsefull den ungefärligen anger en Materiell Sons och Dotters ankomst och begynnelsen av den adamiska domperioden, vilket grovt taget motsvarar början av holocenperioden eller perioden efter istiden.
Denna berättelse, som sträcker sig från däggdjurslivets uppkomst till inlandsisens återtåg och vidare till historisk tid, omspänner en tidsrymd av närmare femtio miljoner år. Detta är den sista—den pågående—geologiska perioden, känd för era forskare som den kenozoiska eller sentida perioden.
[Avfattat under beskydd av en här bosatt Livsbärare.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.