◄ 60:1
Kapitel 60
60:3 ►

Urantia under det tidiga landbaserade livets skede

2. De senare kräldjurens tidsålder

60:2.1

För 120.000.000 år sedan började en ny fas i kräldjurens tidsålder. Den stora händelsen under denna tidsålder var dinosauriernas evolution och tillbakagång. Livet i form av landdjur nådde sin högsta utveckling, när det gäller själva storleken, och de hade praktiskt taget försvunnit från jordens yta vid slutet av denna tidsålder. Dinosaurierna utvecklades i alla storlekar, från en art som var under 60 centimeter lång ända till de väldiga icke-köttätande jätteödlorna, som blev närmare 23 meter långa och vilkas storlek sedan dess aldrig har uppnåtts av någon levande varelse.

60:2.2

De största av dinosaurierna uppkom i västra Nordamerika. Dessa enorma reptiler ligger begravna överallt i trakterna av Klippiga bergen, längs hela Atlantkusten i Nordamerika, i västra Europa, Sydafrika och Indien, men inte i Australien.

60:2.3

Dessa massiva varelser blev mindre aktiva och svagare allteftersom de växte och blev större och större; men de behövde en sådan enorm mängd föda och landet blev så överlupet av dem att de bokstavligen svalt ihjäl och dog ut—de saknade den nödvändiga intelligensen att handskas med situationen.

60:2.4

Vid denna tid hade största delen av östra Nordamerika, som länge hade varit upphöjd, utjämnats och sköljts ut i Atlanten, så att kusten sträckte sig många hundra kilometer längre ut än nu. Västra delen av kontinenten var fortfarande ovan vatten, men även dessa regioner invaderades senare av både det norra havet och av Stilla havet, som sträckte sig österut till Black Hills -området i Dakota.

60:2.5

Detta var en sötvattentidsålder som kännetecknades av många insjöar, såsom framgår av de rikliga sötvattenfossilen i de så kallade Morrison-bäddarna i Colorado, Montana och Wyoming. Tjockleken av de sammanlagda salt- och sötvattenavlagringarna varierar från 600 till 1.500 meter; men mycket litet kalksten förekommer i dessa lager.

60:2.6

Samma polarhav som sträckte sig så långt ned över Nordamerika täckte likaså hela Sydamerika utom Andernas bergskedja som snart uppkom. Största delen av Kina och Ryssland var översvämmade, men vattnets invasion var mest omfattande i Europa. Under denna översvämning bildades den vackra litografiska stenen i södra Tyskland, dessa skikt i vilka fossil, sådana som de sköraste vingar av forntida insekter, har bevarats som från igår.

60:2.7

Floran under denna tidsålder var mycket lik den som fanns under föregående period. Ormbunkarna höll ut, samtidigt som kottbärande och andra barrträd allt mer började likna de nu existerande varianterna. Kol bildades fortfarande i någon mån längs Medelhavets norra kuster.

60:2.8

Havens återkomst förbättrade vädret. Koraller spred sig till vattnen i Europa, vilket visar att klimatet fortfarande var milt och jämnt, men de uppträdde aldrig mer i de långsamt svalnande polarhaven. Det marina livet stärktes och utvecklades mycket under dessa tider, i synnerhet i de europeiska vattnen. Både koraller och sjöliljor framträdde temporärt i större antal än tidigare, men ammoniterna dominerade det ryggradslösa livet i oceanerna, och deras genomsnittliga storlek varierade från sju till tio centimeter, fastän en art nådde en diameter om två och en halv meter. Svampdjur fanns överallt, och bläckfiskarna och ostronen utvecklades vidare.

60:2.9

För 110.000.000 år sedan fortsatte det marina livets potentialer sitt förverkligande. Sjöborren var en av de betydande mutationerna under denna epok. Krabbor, humrar och de nuvarande typerna av kräftdjur höll på att bli som de är idag. Betydande förändringar inträffade i fiskarnas familj; en typ av stör framträdde först, men de rovlystna sjöormarna som härstammade från reptilerna på land härjade fortfarande i alla hav och hotade att utrota hela fiskarnas familj.

60:2.10

Detta var fortfarande framförallt dinosauriernas tidsålder. Jorden var så överlupen av dem att två arter för sitt uppehälle hade tagit sin tillflykt till vattnet under den föregående perioden då havet inkräktade på landet. Dessa sjöormar representerar ett steg bakåt i evolutionen. Medan en del nya arter går framåt, förblir vissa stammar oförändrade medan andra graviterar bakåt och återvänder till ett tidigare stadium. Detta är vad som hände när dessa två typer av reptiler övergav landet.

60:2.11

Med tiden växte sig sjöormarna så stora att de blev mycket långsamma, och till slut gick de under för att de inte hade tillräckligt stor hjärna för att åstadkomma skydd för sin väldiga kropp. Deras hjärna vägde mindre än sextio gram, trots att dessa enorma fisködlor ibland blev över femton meter långa och flertalet var över tio meter. Havskrokodilerna var också en tillbakagång från landtyperna av reptiler, men i motsats till sjöormarna återvände dessa djur alltid till land för att lägga sina ägg.

60:2.12

Snart efter det att två arter av dinosaurier i ett fåfängt försök till självbevarelse hade tagit sin tillflykt till vattnet, drevs två andra typer i luften av den bittra kampen bland livet till lands. Men dessa flygande fågelödlor var inte stamfäder till de äkta fåglarna under senare tidsåldrar. De utvecklades från de hoppande dinosaurierna med ihåliga ben, och deras vingar var formade likt fladdermössens med ett avstånd om sex till över sju meter mellan spetsarna. Dessa forntida flygande reptiler blev över tre meter långa, och de hade skiljbara käkar i stort sett så som nutidens ormar. För en tid såg dessa flygande reptiler ut att vara en framgång, men de utvecklades inte enligt linjer som hade gjort det möjligt för dem att överleva som navigatörer i luften. De representerar icke-överlevande stamformer bland fåglarnas föregångare.

60:2.13

Sköldpaddorna, som först framträdde i Nordamerika, ökade under denna period. Deras förfäder kom över från Asien längs den nordliga landbryggan.

60:2.14

För hundra miljoner år sedan närmade sig kräldjurens tidsålder sitt slut. Dinosaurierna var trots sin enorma massa nästan utan hjärna, och de saknade behövlig intelligens för att skaffa tillräckligt med föda för att nära en sådan enorm kropp. Och så gick dessa långsamma landreptiler under i ständigt ökat antal. Härefter följer evolutionen hjärnans, inte den fysiska massans tillväxt, och hjärnans utveckling kommer att karakterisera varje efterföljande epok i djurens evolution och planetens framåtskridande.

60:2.15

Denna period, som omfattade kräldjurens höjdpunkt och begynnande tillbakagång, räckte närmare tjugofem miljoner år och är känd som juraperioden.


◄ 60:1
 
60:3 ►