Då världarna avancerar i sin etablerade status av ljus och liv blir samhället allt mera fridfullt. Individen har blivit mera altruistisk och broderlig fast inte mindre oberoende eller mindre hängiven sin familj.
På Urantia, och sådana ni är, kan ni föga uppskatta den avancerade ställningen och progressiva naturen hos de upplysta släktena i dessa fulländade världar. Dessa människor utgör blomningen av de evolutionära raserna. Men sådana varelser är fortfarande dödliga; de fortsätter att andas, äta, sova och dricka. Detta storartade utvecklingsresultat är inte himlen, men det ger en sublim försmak av de gudomliga världarna under uppstigningen till Paradiset.
I en normal värld har människosläktets biologiska livsduglighet för länge sedan under tidsepokerna efter Adam lyfts till en hög nivå; och nu fortsätter människans fysiska evolution från tidsålder till tidsålder under hela den stadgade tidsperioden. Både syn- och hörselområdet utvidgas. I detta skede har befolkningen blivit oförändrad till antalet. Förökningen regleras enligt planetariska behov och medfödda ärftliga egenskaper: De dödliga på en planet under denna tidsålder indelas i mellan fem och tio grupper, och de lägre grupperna tillåts skaffa sig endast hälften så många barn som de högre. Den fortsatta förbättringen av ett sådant storartat släkte under hela skedet av ljus och liv är till stor del en fråga om selektiv reproduktion av de rasliga anlag som uppvisar högrestående egenskaper av en social, filosofisk, kosmisk eller andlig natur.
Riktarna fortsätter att anlända så som under tidigare evolutionära tidsskeden, och under epokernas förlopp kan dessa dödliga allt bättre kommunicera med Fadersfragmentet i sitt inre. Under de första och förandliga stadierna av utveckling fungerar de biträdande sinnesandarna fortfarande. Den Heliga Anden och änglarnas omvårdnad är ännu effektivare allteftersom de på varandra följande epokerna av stabiliserat liv upplevs. Under det fjärde stadiet av ljus och liv förefaller de avancerade dödliga att uppleva en ansenlig grad av medveten kontakt med Härskarandens andenärvaro i superuniversumets förvaltningsområde, samtidigt som filosofin inom en sådan värld är fokuserad på en strävan att förstå de nya uppenbarelserna om Gud den Supreme. Mer än hälften av människoinvånarna på planeter med denna avancerade ställning upplever omvandling till morontiatillståndet från de levandes skara. Alldeles så, ”allt gammalt försvinner, se, allting blir nytt”.
Vi förstår att den fysiska evolutionen har nått sin fulländning vid slutet av den femte epoken under ljusets och livets skede. Vi noterar att de övre gränserna för den andliga utveckling som är förenad med det evolverande människosinnet bestäms av de förenade morontiavärdenas och kosmiska betydelsernas nivå, där fusion med Riktaren sker. Men beträffande visdomen antar vi, fastän vi verkligen inte vet, att det aldrig kan finnas en gräns för den intellektuella evolutionen och uppnåendet av visdom. I en sjunde stadiets värld kan visdomen uttömma de materiella potentialerna, gå över i måta-insikt och slutligen rentav få känning av den absonita storslagenheten.
Vi observerar att människorna i dessa högt evolverade världar som länge har befunnit sig i sjunde stadiet lär sig fullständigt lokaluniversumets språk innan de omvandlas; jag har besökt några mycket gamla planeter där abandonter lärde de äldre dödliga superuniversumets språk. I dessa världar har jag iakttagit den teknik med vilken de absonita personligheterna gör finaliternas närvaro i morontiatemplet synlig.
Detta är berättelsen om det storartade målet för de dödligas strävan i de evolutionära världarna; allt detta sker redan innan människorna påbörjar sitt morontiaskede; all denna strålande utveckling kan uppnås av materiella dödliga i bebodda världar, det allra första stadiet i den ändlösa och ofattbara karriären av uppstigning till Paradiset och uppnående av gudomligheten.
Men kan ni ens föreställa er hurdana de evolutionära dödliga ar som nu kommer upp från världar som länge har existerat i den sjunde epoken av stabiliserat ljus och liv? Det är sådana som dessa som far till morontiavärldarna kring lokaluniversumets högkvarter för att där påbörja sitt uppstigningsskede.
Om de dödliga på den förvirrade Urantia blott kunde se en av dessa mera avancerade världar som länge har varit stabiliserade i ljus och liv skulle de aldrig mera ifrågasätta visdomen i den evolutionära planen för skapelsen. Även om det inte fanns något framtida evigt framåtskridande för de skapade, skulle dock de dödliga släktenas lysande evolutionära resultat i dessa stabiliserade världar av fulländat uppnående utgöra ett fullt tillräckligt berättigande för skapandet av människan i tidens och rymdens världar.
Vi funderar ofta: Om storuniversum etablerades i ljus och liv, skulle då dessa utomordentliga dödligas bestämmelse fortfarande vara Finalitkåren? Men det vet vi inte.