Alla de olika fysiska typerna och planetariska serierna av dödliga åtnjuter på samma sätt Tankeriktarnas, skyddsänglarnas och de olika klasserna av den Oändlige Andens budbärarskarors omvårdnad. Alla befrias de på samma sätt från de köttsliga banden genom den frigörelse som den naturliga döden innebär, och på samma sätt far alla därefter till morontiavärldarna för andlig evolution och sinnesframsteg.
På initiativ av de planetariska myndigheterna eller systemhärskarna förrättas från tid till annan speciella uppståndelser för de sovande överlevande. Sådana uppståndelser inträffar åtminstone vart tusende år enligt planetens tid, då inte alla men ”många av dem som sover i jorden skall vakna upp". Dessa speciella uppståndelser är tillfällen för mobilisering av speciella grupper av uppstigna för specialtjänst enligt lokaluniversumets plan för de dödligas uppstigning. Det finns både praktiska orsaker och känslomässiga sammanhang förbundna med dessa speciella uppståndelser.
Under de tidigare tidsåldrarna i en bebodd värld kallas mången till mansoniasfärerna vid de speciella uppståndelserna och tusenårsuppståndelserna, men de flesta överlevande personaliseras på nytt vid invigandet av en ny domperiod i samband med ankomsten av en gudomlig Son för planetarisk tjänst.
1. De dödliga som hör till den domperiodsomfattande eller gruppmässiga överlevnadsklassen. Då den första Riktaren anländer till en bebodd värld framträder också serafväktarna; de är oundgängliga för frigörelsen från jordelivet. Under hela tiden för de sovande överlevandes livsavbrott hålls de andliga värdena och eviga realiteterna i deras nyligen evolverade och odödliga själar i heligt förvar av de personliga eller gruppmässiga serafväktarna.
Gruppväktarna som har förordnats till de sovande överlevande fungerar alltid tillsammans med de dömande Sönerna då dessa anländer till världen ifråga. ”Och han skall sända ut sina änglar, och de skall församla hans utvalda från de fyra väderstrecken.” Tillsammans med varje seraf som har förordnats att återpersonalisera en sovande dödlig fungerar den återvända Riktaren, samma odödliga Fadersfragment som bodde i den dödliga under dennas köttsliga liv, och på detta sätt återställs identiteten och återuppstår personligheten. Medan dessa väntande Riktares människopartner sover tjänar de i Divinington; de tar aldrig sin boning i ett annat dödligt sinne under denna mellantid.
Då de äldre världarna i den dödliga tillvaron hyser högt utvecklade och utsökt förandligade människotyper, som är praktiskt taget befriade från morontialivet, kännetecknas de tidigare tidsåldrarnas raser med ursprung i djurriket av primitiva dödliga som är så omogna att fusion med deras Riktare är omöjlig. Återuppväckandet av dessa dödliga utförs av serafväktaren i samverkan med en individualiserad del av det Tredje Ursprungets och Centrets odödliga ande.
På detta sätt personaliseras de sovande överlevande från en planetarisk tidsålder ånyo vid de domperiodsomfattande namnuppropen. När det gäller de personligheter i en värld vilka inte kan räddas finns ingen odödlig ande på plats för att fungera tillsammans med de gruppmässiga ödesväktarna, och detta innebär att varelsens existens upphör. Fastän dessa händelser i en del av era uppteckningar har beskrivits såsom inträffande på de planeter där de dödliga har dött försiggår de i själva verket alla i mansoniavärldarna.
2. De dödliga som hör till de individuella uppstigningsklasserna. Människornas individuella framsteg mäts enligt hur de successivt uppnår och genomgår (behärskar) de sju kosmiska kretsarna. De dödligas framstegskretsar är nivåer av associerade intellektuella, sociala och andliga värden samt den kosmiska insiktens värden. Med början i den sjunde kretsen strävar de dödliga efter att nå den första, och alla som har nått den tredje kretsen får genast personliga ödesväktare förordnade till sig. Dessa dödliga kan återpersonaliseras till morontialiv oberoende av domperiodsomfattande eller andra domstolsbehandlingar.
Under de tidigare tidsåldrarna i en evolutionär värld går få dödliga till doms på den tredje dagen. Men under tidsåldrarnas förlopp förordnas allt flera personliga ödesväktare till de avancerande dödliga, och sålunda återpersonaliseras dessa evolverande varelser i stigande antal i den första mansoniavärlden på tredje dagen efter den naturliga döden. Vid dessa tillfällen anger Riktarens återkomst människosjälens uppvaknande, och detta innebär den dödas återpersonalisering precis lika bokstavligt som när massuppropet av namnen sker vid slutet av en domperiod i de evolutionära världarna.
Det finns tre grupper av individuella uppstigna. De mindre avancerade landar i den initiala eller första mansoniavärlden. Den mera avancerade gruppen kan påbörja sitt morontiaskede i någon av de mellanliggande mansoniavärldarna i enlighet med sina tidigare planetariska framsteg. Den mest avancerade av dessa klasser påbörjar faktiskt sin morontiaerfarenhet i den sjunde mansoniavärlden.
3. De dödliga som hör till uppstigningsklasser med prövotid. En Riktares ankomst medför identitet i universums ögon, och alla som bebos av Riktare är med vid namnuppropen inför rätta. Men livet i tiden i de evolutionära världarna är osäkert, och många dör vid unga år innan de har valt det livsskede som för till Paradiset. Sådana av Riktare bebodda barn och ungdomar följer den förälder som har en mera avancerad andlig status och far sålunda till systemets finalitvärld (barnhemmet för prövotid), på den tredje dagen, vid en speciell uppståndelse eller vid de reguljära tusenårs- och domperiodsomfattande namnuppropen.
De barn som dör så unga att de inte har Tankeriktare återpersonaliseras i systemens finalitvärld samtidigt med någondera förälderns ankomst till mansoniavärldarna. Ett barn får fysiskt väsen då det föds till dödlig, men när det gäller överlevnad räknas alla barn utan Riktare ännu såsom hörande till sina föräldrar.
Då tiden är inne kommer Tankeriktarna för att ta sin boning i dessa små samtidigt som den serafiska omvårdnaden för båda grupperna i överlevnadsklasserna med prövotid i allmänhet är densamma som för den mera avancerade föräldern, eller motsvarar den omvårdnad som föräldern får ifall endast den ena överlever. De som når den tredje kretsen ges personliga väktare oberoende av sina föräldrars ställning.
Liknande barnhem med prövotid upprätthålls på finalitsfärerna i konstellationen och universumets högkvarter för de barn utan Riktare som hör till första eller andra gradens modifierade uppstigningsklasser.
4. De dödliga som hör till andra gradens modifierade uppstigningsklass. Dessa är de progressiva människorna från de evolutionära världar som befinner sig i det mellersta stadiet av evolution. Som regel är de inte fria från naturlig död, men de är befriade från att gå igenom de sju mansoniavärldarna.
Den mindre fulländade gruppen vaknar upp i sitt lokalsystems högkvarter och passerar endast förbi mansoniavärldarna. Den mellersta gruppen far till konstellationens träningsvärldar; de passerar förbi hela morontiaregimen i lokalsystemet. Ännu längre fram i de planetariska tidsåldrarna av andlig strävan vaknar många överlevande upp i konstellationshögkvarteret och börjar där sin uppstigning till Paradiset.
Men innan någon av dessa grupper får gå vidare måste de återvända som instruktörer till de världar som de passerade förbi, och får många erfarenheter som lärare i dessa världar som de hoppade över som studerande. Senare fortsätter de alla till Paradiset längs de föreskrivna rutterna för de dödligas framskridande.
5. De dödliga som hör till första gradens modifierade uppstigningsklass. Dessa dödliga hör till den typ av evolutionärt liv som har fusionerat med Riktaren, men de representerar mestadels de sista faserna av människans utveckling i en evolverande värld. Dessa förhärligade varelser är befriade från att gå genom dödens portar; de undergår Son-upptagning; de omvandlas från de levandes skara och framträder omedelbart inför Härskarsonen i lokaluniversumets högkvarter.
Dessa är de dödliga som fusionerar med sin Riktare under jordelivet, och sådana med Riktaren fusionerade personligheter färdas fritt i rymden innan de kläds i sina morontiagestalter. Dessa fusionerade själar far med direkt överföring av Riktaren till uppståndelsehallarna i de högre morontiasfärerna, där de får sin första morontiatäckning alldeles så som alla andra dödliga som anländer från de evolutionära världarna.
Denna första gradens modifierade uppstigningsordning för de dödliga kan gälla individer i vilken som helst av de planetariska serierna från de lägsta till de högsta stadierna i de världar där fusion med Riktaren kan ske, men den fungerar oftare på de äldre av dessa sfärer sedan de har haft förmånen av talrika besök av de gudomliga Sönerna.
Då det planetariska skedet av ljus och liv har etablerats far mången dödlig till universumets morontiavärldar enligt första gradens modifierade omvandlingsordning. Längre fram under de avancerade stadierna i den stadgade tillvaron, när flertalet av dem som lämnar en värld omfattas av denna klass, anses planeten höra till denna serie. Den naturliga döden blir allt ovanligare på dessa sfärer som länge har varit etablerade i ljus och liv.
[Framfört av en Melkisedek från Jerusems Skola för Planetarisk Administration.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.