Många underliga och märkliga läror blev knutna till de tidiga berättelserna om pingstdagen. Under senare tider har händelserna denna dag då Sanningens Ande, den nye läraren, kom för att dväljas hos människosläktet, sammanblandats med löjliga utbrott av hejdlös känslosamhet. Den främsta uppgiften för Faderns och Sonens utgjutna ande är att undervisa människorna i sanningarna om Faderns kärlek och Sonens barmhärtighet. Dessa är de sanningar om gudomligheten som människorna kan fatta mer fullständigt än alla andra gudomliga karaktärsdrag. Sanningens Ande befattar sig i första hand med att uppenbara Faderns andenatur och Sonens moraliska karaktär. Skaparsonen, i köttslig gestalt, uppenbarade Gud för människorna; Sanningens Ande uppenbarar Skaparsonen i människornas hjärtan. När människan frambringar ”andens frukter” i sitt liv uppvisar hon helt enkelt de karaktärsdrag som Mästaren manifesterade i sitt eget jordiska liv. När Jesus var på jorden levde han sitt liv som en enda personlighet—som Jesus från Nasaret. I egenskap av den ”nye lärarens” ande i människans inre har Mästaren sedan den första pingsten kunnat leva sitt liv på nytt i erfarenheten hos varje sanningsundervisad troende.
Mycket av det som händer under loppet av ett människoliv är svårt att förstå, svårt att förlika med tanken att detta är ett universum där sanningen härskar och rättfärdigheten segrar. Det förefaller så ofta som om förtal, lögner, oärlighet och orättfärdighet—synden—vore förhärskande. Segrar tron ändå över det onda, över synden och fördärvelsen? Det gör den. Jesu liv och död är det eviga beviset för att godhetens sanning och tron hos den av anden ledda varelsen alltid är rättfärdigade. Folket hånade Jesus på korset och sade: ”Låt oss se om Gud kommer och befriar honom.” Det såg mörkt ut på korsfästelsens dag, men det var härligt ljust och klart på uppståndelsens morgon; på pingstdagen var det ännu ljusare och gladare. De religioner som bygger på en pessimistisk förtvivlan söker att vinna frigörelse från livets bördor; de för med sig längtan efter ett utslocknande i en ändlös slummer och vila. Dessa är den primitiva rädslans och bävans religioner. Jesu religion är ett nytt trons evangelium som skall förkunnas för en kämpande mänsklighet. Denna nya religion grundar sig på tro, hopp och kärlek.
Jesus fick i sitt liv som dödlig ta emot livets hårdaste, grymmaste och bittraste slag, och denne man mötte dessa förtvivlans gärningar med tro, mod och orubblig beslutsamhet att göra sin Faders vilja. Jesus mötte livet i all dess grymma verklighet och bemästrade det—till och med i döden. Han använde inte religionen som frigörelse från livet. Jesu religion uppmuntrar inte människan till att undfly detta liv för att njuta av den väntande saligheten i en annan tillvaro. Jesu religion erbjuder glädjen och friden från en annan och andlig tillvaro för att förhöja och förädla det liv som människorna nu lever i köttslig gestalt.
Om religionen är opium för folket är det inte Jesu religion. På korset vägrade han att dricka den dövande drogen, och hans ande, utgjuten över allt kött, är ett mäktigt världsinflytande som leder människorna uppåt och driver dem framåt. Den andliga sporren till framsteg är den mäktigaste drivkraften som finns i denna värld. Den troende som lär känna sanningen är den verkligt progressiva och energiska själen på jorden.
På pingstdagen bröt Jesu religion alla nationella skrankor och rasliga bojor. Det är för evigt sant att ”där Herrens ande är, där är frihet.” Den dagen blev Sanningens Ande den personliga gåvan från Mästaren till varje dödlig. Denne ande utgavs för att ge de troende förmågan att mer effektivt förkunna rikets evangelium, men de misstog upplevelsen att mottaga den utgjutne anden för en del av det nya evangelium som de omedvetet höll på att formulera.
Bortse inte från det faktum att Sanningens Ande utgavs till alla uppriktiga troende; denna andens gåva kom inte enbart till apostlarna. De hundratjugo män och kvinnor som hade samlats i övervåningens sal fick alla den nye läraren, och det fick också alla de som hade ett uppriktigt hjärta överallt i världen. Den nye läraren utgavs till människosläktet, och varje själ fick ta emot honom i enlighet med sin kärlek till sanningen och sin förmåga att fatta och förstå andliga realiteter. Äntligen befrias den sanna religionen från prästernas och alla heliga samhällsklassers förmyndarskap och finner sin verkliga manifestation i människornas individuella själar.
Jesu religion främjar en mänsklig civilisation av högsta slag emedan den frambringar den högsta typen av andlig personlighet och förkunnar denna persons helighet.
Sanningens Andes ankomst på pingstdagen möjliggjorde en religion som är varken radikal eller konservativ. Den är varken det gamla eller det nya; den skall inte domineras av vare sig de gamla eller de unga. Jesu jordiska liv är ett faktum som ger en fast hållpunkt för tidens ankare, medan utgivningen av Sanningens Ande sörjer för den ständiga expansionen och ändlösa tillväxten av den religion som han levde och det evangelium som han förkunnade. Anden leder in i all sanning; han är läraren som undervisar i en expanderande och ständigt växande religion som präglas av att den utvecklas evigt och att det gudomliga gradvis uppenbaras. Denna nya lärare kommer att för den sanningssökande troende ständigt allt mer uppenbara det som fanns så gudomligt inneslutet i Människosonens person och natur.
Manifestationerna i samband med utgivningen av den ”nye läraren” och det mottagande som apostlarnas förkunnelse fick av de människor av olika folkslag och nationer som hade samlats i Jerusalem ger oss en bild av hur universell Jesu religion är. Rikets evangelium skulle inte identifieras med någon särskild ras, kultur eller språktillhörighet. Denna pingstdag vittnar om andens storartade strävan att befria Jesu religion från dess nedärvda judiska bojor. Ännu efter detta utgjutande av anden över allt kött försökte apostlarna till en början förmå sina konvertiter att underkasta sig judendomens krav. Även Paulus hade svårigheter med sina bröder i Jerusalem därför att han vägrade att påtvinga icke-judarna dessa judiska seder. Ingen uppenbarelsereligion kan sprida sig till hela världen när den utsätts för det allvarliga misstaget att den genomsyras av någon nationell kultur eller förenas med etablerade rasliga, sociala eller ekonomiska seder och bruk.
Utgivningen av Sanningens Ande var oavhängig av alla former, ceremonier, heliga platser och allt särskilt beteende bland dem som fick ta emot den i hela dess manifestation. När anden kom över dem som var samlade i övervåningens rum, satt de helt enkelt bara där, efter att nyss ha varit försjunkna i tyst bön. Anden utgavs på landet såväl som i staden. Det var inte nödvändigt för apostlarna att gå ut till en enslig plats för år av meditation i ensamhet för att ta emot anden. Den första pingsten bröt för all framtid sambandet mellan tanken om den andliga upplevelsen och föreställningen om speciellt gynnsamma omgivningar.
Pingsten med sin andliga tilldelning var avsedd att för evigt lösa Mästarens religion från all avhängighet av fysisk makt; den nya religionens lärare är nu utrustade med andliga vapen. De skall gå ut för att erövra världen med osviklig förlåtelse, oöverträffad god vilja och överflödande kärlek. De är utrustade för att övervinna ondskan med godhet, att besegra hat med kärlek, att kväva rädslan med en modig och levande tro på sanningen. Jesus hade redan lärt sina efterföljare att hans religion aldrig var passiv; alltid skulle hans lärjungar vara aktiva och positiva i sin barmhärtighetstjänst och i sina kärleksmanifestationer. Dessa troende betraktade inte längre Jahve som ”Härskarornas Herre”. De såg nu den eviga Gudomen som ”Herren Jesu Kristi Gud och Fader”. De gjorde åtminstone det framsteget, även om de i viss mån inte lyckades fatta sanningen att Gud också är varje enskild individs andlige Fader.
Pingsten gav den dödliga människan förmågan att förlåta personliga påhopp, att förhålla sig vänlig mitt i den gravaste orättvisa, att förbli oberörd inför förfärande fara och att utmana hatets och raseriets ondska med orädda handlingar präglade av kärlek och tålamod. Urantia har härjats av stora och destruktiva krig under sin historia. Alla deltagare i dessa fruktansvärda strider led nederlag. Det fanns bara en segrare; det fanns bara en som klarade sig igenom dessa förbittrade strider med ett förhöjt anseende—det var Jesus från Nasaret och hans evangelium om att det onda besegras med det goda. Hemligheten med en bättre civilisation ligger gömd i Mästarens förkunnelse om människans broderskap, i kärlekens och den ömsesidiga tillitens goda vilja.
Ända fram till pingstdagen hade religionen bara uppenbarat människans sökande efter Gud. Sedan pingsten söker människan fortfarande efter Gud, men ut över världen strålar också visionen av Gud som söker efter människan och som sänder sin ande att bo inom henne när han har funnit henne.
Före Jesu förkunnelse, som kulminerade i den första pingsten, hade kvinnorna en obetydlig eller ingen andlig ställning i de äldre religionernas doktriner. Efter pingstdagen var kvinnan i rikets brödrasamfund jämställd med mannen inför Gud. Bland de hundratjugo som mottog andens speciella närvaro fanns många av de kvinnliga lärjungarna, och de fick del av dessa välsignelser i samma mån som de manliga troende. Mannen kan inte längre tro att han har monopol på de religiösa förrättningarna. Farisén kunde fortsätta att tacka Gud att han ”inte föddes som kvinna, spetälsk eller hedning”, men bland Jesu efterföljare har kvinnan för all framtid befriats från all religiös diskriminering baserad på kön. Pingsten utplånade all religiös diskriminering baserad på folkslag, kulturella olikheter, socialgrupper eller könsrelaterade fördomar. Inget under att den nya religionens troende kunde utropa: ”Där Herrens ande är, där är frihet.”
Både Jesu mor och bror fanns med bland de hundratjugo troende, och som medlemmar av denna gemensamma grupp av lärjungar mottog de också den utgjutna anden. De fick inte mer av den goda gåvan än sina vänner. Ingen särskild gåva utgavs till medlemmarna av Jesu jordiska familj. Pingsten markerade ett slut på speciella prästerskap och på all tro på heliga familjer.
Före pingsten hade apostlarna avstått från mycket för Jesu skull. De hade offrat sina hem, familjer, vänner, världsliga tillhörigheter och positioner. På pingstdagen gav de sig själva till Gud, och Fadern och Sonen svarade med att ge sig själva till människan—bägge sände de sin ande att leva i människornas inre. Denna upplevelse av att avstå från jaget och finna anden var inte någon känslomässig erfarenhet; det var en handling av intelligent självöverlåtelse och oreserverad hängivelse.
Pingsten var en kallelse till andlig enhet bland dem som trodde på evangeliet. När anden sänkte sig över lärjungarna i Jerusalem skedde detsamma i Filadelfia, Alexandria och på alla andra platser där sant troende bodde. Det var bokstavligen sant att alla ”i den stora skaran av troende var ett hjärta och en själ.” Jesu religion är det mäktigaste förenande inflytande som världen någonsin har känt till.
Pingstdagen var avsedd att minska självhävdelsen hos individer, grupper, folk och raser. Det är denna anda av självhävdelse som så ökar i spänning att den periodvis bryter ut i destruktiva krig. Mänskligheten kan förenas endast genom ett andligt närmande, och Sanningens Ande är ett världsinflytande som är universellt.
Sanningens Andes ankomst renar människohjärtat och leder mottagaren till att formulera ett livssyfte enhetligt med Guds vilja och människornas bästa. Själviskhetens materiella anda har slukats upp av denna nya andliga utgivning av osjälviskhet. Pingsten betyder, då som nu, att den historiske Jesus har blivit den levande erfarenhetens gudomlige Son. Glädjen som den utgjutna anden skänker, när den medvetet upplevs i människans liv, är ett stärkande medel för hälsan, en stimulans för sinnet och en ofelbar energikälla för själen.
Det var inte bönen som gjorde att anden kom på pingstdagen, men bönen hade mycket att göra med bestämmandet av mottaglighetskapaciteten som var utmärkande för de enskilda troende. Bönen rör inte det gudomliga hjärtat till frikostighet vid begåvandet, men den gräver så ofta ut bredare och djupare kanaler för de gudomliga begåvningarna att flyta in till deras hjärtan och själar som sålunda genom uppriktig bön och sann tillbedjan kommer ihåg att upprätthålla en obruten gemenskap med sin Skapare.