◄ Kapitel 193
Del 4 ▲
Kapitel 195 ►
Kapitel 194

Sanningens Ande utges

VID ettiden, när de hundratjugo troende var djupt inbegripna i bön, blev de alla medvetna om en underlig närvaro i rummet. Samtidigt blev alla dessa lärjungar medvetna om en ny och mycket djupgående känsla av andlig glädje, trygghet och tillförsikt. Den nya medvetenheten om andlig styrka efterföljdes omedelbart av en stark impuls att gå ut och offentligt förkunna rikets evangelium och den goda nyheten att Jesus hade uppstått från de döda.

194:0.2

Petrus reste sig och förklarade att detta måste vara ankomsten av Sanningens Ande som Mästaren hade lovat dem, han föreslog att de skulle bege sig till templet och börja förkunna den goda nyheten som nu hade anförtrotts åt dem, och de gjorde just vad Petrus föreslog.

194:0.3

Dessa män hade övats och instruerats i att evangeliumet som de skulle förkunna var Guds faderskap och människans sonskap, men just i denna stund av andlig extas och personlig triumf var det största budskapet och bästa nyheten som dessa människor kunde tänka sig det faktum att Mästaren hade uppstått från de döda. Så drog de ut, försedda med kraft från höjden, och förkunnade för folket glädjebudskapet—nämligen frälsning genom Jesus—men kom oavsiktligt att göra felet att ersätta själva evangeliebudskapet med vissa fakta som hade anknytning till evangeliet. Petrus satte ovetandes igång detta misstag, och andra följde efter, ända fram till Paulus som skapade en ny religion av den goda nyhetens nya version.

194:0.4

Rikets evangelium är: det faktum att Gud är vår Fader, i förening med den därav följande sanningen om människornas sonskap-broderskap. Kristendomen, så som den utvecklades från den dagen är: det faktum att Gud är Herren Jesu Kristi Fader, i förening med den troendes upplevelse av gemenskap med den uppståndne och förhärligade Kristus.

194:0.5

Det är inte märkligt att dessa ande-ingivna människor skulle gripa tag i detta tillfälle att uttrycka sina känslor av triumferande över de krafter som hade försökt förinta deras Mästare och göra slut på inflytelsen av hans förkunnelse. I en sådan stund var det lättare att minnas deras personliga förbindelse med Jesus och känna en hänförd glädje över förvissningen att Mästaren fortfarande levde, att deras vänskap inte hade upphört och att anden sannerligen hade kommit över dem just så som han hade lovat.

194:0.6

Dessa troende kände sig som om de plötsligt hade överflyttats till en annan värld, till en ny tillvaro av glädje, kraft och härlighet. Mästaren hade talat om för dem att riket skulle komma med makt, och några av dem trodde att de började inse vad han hade menat.

194:0.7

När allt detta tas i betraktande är det inte svårt att förstå hur det kom sig att dessa människor började förkunna ett nytt evangelium om Jesus i stället för deras tidigare budskap om Guds faderskap och människornas broderskap.

1. Pingstdagspredikan

194:1.1

Apostlarna hade hållit sig gömda i fyrtio dagar. Det föll sig så att detta var dagen för den judiska pingsthögtiden, och tusentals besökare från alla delar av världen befann sig i Jerusalem. Många anlände till denna fest, men de flesta hade stannat kvar i staden sedan påsken. Nu kom dessa skrämda apostlar ut efter sina veckor av isolering för att djärvt framträda i templet där de började förkunna det nya budskapet om en uppstånden Messias. Alla lärjungar var likaledes medvetna om att ha fått något nytt slags andlig begåvning som gav insikt och kraft.

194:1.2

Klockan var omkring två när Petrus reste sig just på samma plats där hans Mästare senast hade undervisat i templet och framförde den passionerade vädjan som resulterade i att mer än tvåtusen själar vanns för riket. Mästaren var borta, men plötsligt upptäckte de att denna berättelse om honom hade ett mäktigt inflytande på folket. Inget under att de uppmuntrades till att fortsätta att förkunna ett budskap som rättfärdigade deras tidigare hängivelse för Jesus och samtidigt så starkt nödgade människor att tro på honom. Sex av apostlarna deltog i detta möte: Petrus, Andreas, Jakob, Johannes, Filippos och Matteus. De talade i över en och en halv timme och framförde budskap på grekiska, hebreiska och arameiska såväl som några ord på andra språk som de i någon mån kunde tala.

194:1.3

Judarnas ledare var förbluffade över apostlarnas djärvhet, men de var rädda för att ofreda dem eftersom så många trodde på vad apostlarna sade.

194:1.4

Vid halvfemtiden åtföljdes apostlarna av mer än tvåtusen nya troende ned till Siloadammen, där Petrus, Andreas, Jakob och Johannes döpte dem i Mästarens namn. När de var färdiga med att döpa denna folkmassa var det redan mörkt.

194:1.5

Pingsten var den stora dopfesten, den tid då proselyterna vid porten, dvs. de främlingar som ville tjäna Jahve, upptogs i gemenskapen. Därför var det så mycket lättare för ett stort antal av både judar och icke-judar att låta döpa sig på den dagen. När de gjorde detta avsade de sig på intet sätt den judiska tron. De som trodde på Jesus var ännu en tid härefter en sekt inom judendomen. De var alla, inklusive apostlarna, alltjämt lojala mot de väsentliga kraven i judarnas ceremoniella system.

2. Pingstens betydelse

194:2.1

Jesus levde på jorden och lärde ut ett evangelium som befriade människan från vidskepelsen att hon var ett barn till djävulen och upphöjde henne till värdigheten av en trosson till Gud. Jesu budskap, så som han förkunnade och levde det under sin tid, var då när det framfördes ett effektivt botemedel för människans andliga svårigheter. Nu när han personligen har lämnat världen sänder han i sitt ställe Sanningens Ande, som är avsedd att leva i människan och att för varje ny generation på nytt framföra Jesu budskap så att varje ny grupp av dödliga som vandrar på jorden skall få en ny och tidsenlig version av evangeliet, just en sådan personlig upplysning och gruppledning som visar sig vara ett effektivt botemedel för människans ständigt nya och varierande andliga svårigheter.

194:2.2

Denne andes första uppgift är naturligtvis att omhulda och personliggöra sanningen, ty det är förståelsen av sanningen som utgör den högsta formen av mänsklig frihet. Nästa uppgift för denne ande är att bryta ned den troendes känsla av föräldralöshet. Nu när Jesus har levt bland människorna skulle alla troende uppleva en känsla av ensamhet om inte Sanningens Ande hade kommit för att bo i människornas hjärtan.

194:2.3

Denna utgivning av Sonens ande beredde effektivt alla normala människors sinne för den efterföljande allomfattande utgivningen av Faderns ande (Riktaren) till hela människosläktet. I viss mening är denna Sanningens Ande både den Universelle Faderns och Skaparsonens ande.

194:2.4

Gör inte misstaget att vänta er att bli starkt intellektuellt medvetna om den utgjutne Sanningens Ande. Anden skapar aldrig en medvetenhet om sig själv, endast en medvetenhet om Mikael, Sonen. Från första början lärde Jesus att anden inte skulle tala om sig själv. Beviset för din gemenskap med Sanningens Ande står därför inte att finna i din medvetenhet om denne ande utan snarare i din erfarenhet och upplevelse av en förhöjd gemenskap med Mikael.

194:2.5

Anden kom också för att hjälpa människorna att minnas och förstå Mästarens ord samt för att belysa och på nytt tolka hans liv på jorden.

194:2.6

Därnäst kom Sanningens Ande för att hjälpa den troende att vittna om de realiteter som finns i Jesu läror och i hans liv, så som han levde det i köttslig gestalt och så som han nu igen lever det på nytt och förnyat i den enskilda troende i varje generation av Guds andeuppfyllda söner.

194:2.7

Sålunda framgår det att Sanningens Ande verkligen kommer för att leda alla troende in i all sanning, in i den ökande kunskapen om erfarenheten av det levande och växande andliga medvetandet om att det eviga och uppstigande sonskapet hos Gud är en realitet.

194:2.8

Jesus levde ett liv som är en uppenbarelse av en människan underordnad Faderns vilja, inte ett exempel för någon att bokstavligen försöka följa. Hans liv i köttslig gestalt samt hans död och efterföljande uppståndelse blev inom kort ett nytt evangelium om den lösen som sålunda hade betalts för att köpa tillbaka människan från den ondes klor—från en förnärmad Guds fördömelse. Likväl förblir det ett faktum, även om evangeliet blev mycket förvrängt, att detta nya budskap om Jesus bar med sig många av de grundläggande sanningarna och lärdomarna i hans ursprungliga evangelium om gudsriket. Och förr eller senare kommer dessa dolda sanningar om Guds faderskap och människornas broderskap att träda fram och effektivt omvandla hela mänsklighetens civilisation.

194:2.9

Men dessa intellektuella misstag hindrade på intet sätt de troende från att göra stora framsteg i sin andliga tillväxt. På mindre än en månad efter utgivningen av Sanningens Ande gjorde apostlarna mer individuella andliga framsteg än under sina närmare fyra år av personlig och kärleksfull förbindelse med Mästaren. Att evangeliets frälsande sanning om sonskapet hos Gud ersattes med faktumet om Jesu uppståndelse hindrade inte på något sätt den snabba spridningen av deras läror tvärtom föreföll den nya förkunnelsen om Jesu person och uppståndelse som överskuggade hans budskap att storligen underlätta predikandet av den goda nyheten.

194:2.10

Uttrycket ”andedop”, som vid denna tid blev mycket allmänt använt, betydde endast ett medvetet mottagande av denna gåva, Sanningens Ande, och ett personligt erkännande av denna nya andliga kraft som en förstärkning av alla andliga inflytelser som gudsmedvetna själar tidigare hade upplevt.

194:2.11

Sedan utgivningen av Sanningens Ande är människan mottaglig för undervisning och ledning från en trefaldig andeinverkan: Faderns ande, dvs. Tankeriktaren, Sonens ande, dvs. Sanningens Ande och Andens ande, dvs. den Heliga Anden.

194:2.12

På sätt och vis står människosläktet under det dubbla inflytandet av den sjufaldiga dragningskraften från universums andeinflytelser. De tidiga evolutionära raserna av dödliga påverkas i ökande grad av de sju biträdande sinnesandarna med ursprung i lokaluniversumets Moderande. Då människan höjer sig på skalan för intelligens och andlig varseblivning kommer sju högre andeinflytelser till slut att sväva över och bo i henne. Dessa sju andar i de framåtskridande världarna är:

194:2.13

1. Den Universelle Faderns utgivna ande—Tankeriktarna.

194:2.14

2. Den Evige Sonens andenärvaro—andegravitationen i universernas universum och den säkra kanalen för all andegemenskap.

194:2.15

3. Den Oändlige Andens andenärvaro—hela skapelsens universella andesinne, den andliga källan till intellektuellt släktskap mellan alla progressiva intelligenser.

194:2.16

4. Den Universelle Faderns och Skaparsonens ande—Sanningens Ande, allmänt betraktad som Universumsonens ande.

194:2.17

5. Den Oändlige Andens och Universumets Moderandes ande—den Heliga Anden, allmänt betraktad som Universumandens ande.

194:2.18

6. Universumets Moderandes sinnesande—lokaluniversumets sju biträdande sinnesandar.

194:2.19

7. Faderns, Sönernas och Andarnas ande—det nya namnets ande som de från världarna uppstigande dödliga har efter fusionen mellan den dödligas andefödda själ och Paradisets Tankeriktare och efter det senare uppnåendet av den gudomlighet och det förhärligande som medlemskapet i Paradisets Finalitkår medför.

194:2.20

Så gav utgivningen av Sanningens Ande till världen och dess folk den sista av den andebegåving som är avsedd att vara till hjälp och bistånd under det uppåtgående sökandet efter Gud.

3. Vad som skedde på Pingstdagen

194:3.1

Många underliga och märkliga läror blev knutna till de tidiga berättelserna om pingstdagen. Under senare tider har händelserna denna dag då Sanningens Ande, den nye läraren, kom för att dväljas hos människosläktet, sammanblandats med löjliga utbrott av hejdlös känslosamhet. Den främsta uppgiften för Faderns och Sonens utgjutna ande är att undervisa människorna i sanningarna om Faderns kärlek och Sonens barmhärtighet. Dessa är de sanningar om gudomligheten som människorna kan fatta mer fullständigt än alla andra gudomliga karaktärsdrag. Sanningens Ande befattar sig i första hand med att uppenbara Faderns andenatur och Sonens moraliska karaktär. Skaparsonen, i köttslig gestalt, uppenbarade Gud för människorna; Sanningens Ande uppenbarar Skaparsonen i människornas hjärtan. När människan frambringar ”andens frukter” i sitt liv uppvisar hon helt enkelt de karaktärsdrag som Mästaren manifesterade i sitt eget jordiska liv. När Jesus var på jorden levde han sitt liv som en enda personlighet—som Jesus från Nasaret. I egenskap av den ”nye lärarens” ande i människans inre har Mästaren sedan den första pingsten kunnat leva sitt liv på nytt i erfarenheten hos varje sanningsundervisad troende.

194:3.2

Mycket av det som händer under loppet av ett människoliv är svårt att förstå, svårt att förlika med tanken att detta är ett universum där sanningen härskar och rättfärdigheten segrar. Det förefaller så ofta som om förtal, lögner, oärlighet och orättfärdighet—synden—vore förhärskande. Segrar tron ändå över det onda, över synden och fördärvelsen? Det gör den. Jesu liv och död är det eviga beviset för att godhetens sanning och tron hos den av anden ledda varelsen alltid är rättfärdigade. Folket hånade Jesus på korset och sade: ”Låt oss se om Gud kommer och befriar honom.” Det såg mörkt ut på korsfästelsens dag, men det var härligt ljust och klart på uppståndelsens morgon; på pingstdagen var det ännu ljusare och gladare. De religioner som bygger på en pessimistisk förtvivlan söker att vinna frigörelse från livets bördor; de för med sig längtan efter ett utslocknande i en ändlös slummer och vila. Dessa är den primitiva rädslans och bävans religioner. Jesu religion är ett nytt trons evangelium som skall förkunnas för en kämpande mänsklighet. Denna nya religion grundar sig på tro, hopp och kärlek.

194:3.3

Jesus fick i sitt liv som dödlig ta emot livets hårdaste, grymmaste och bittraste slag, och denne man mötte dessa förtvivlans gärningar med tro, mod och orubblig beslutsamhet att göra sin Faders vilja. Jesus mötte livet i all dess grymma verklighet och bemästrade det—till och med i döden. Han använde inte religionen som frigörelse från livet. Jesu religion uppmuntrar inte människan till att undfly detta liv för att njuta av den väntande saligheten i en annan tillvaro. Jesu religion erbjuder glädjen och friden från en annan och andlig tillvaro för att förhöja och förädla det liv som människorna nu lever i köttslig gestalt.

194:3.4

Om religionen är opium för folket är det inte Jesu religion. På korset vägrade han att dricka den dövande drogen, och hans ande, utgjuten över allt kött, är ett mäktigt världsinflytande som leder människorna uppåt och driver dem framåt. Den andliga sporren till framsteg är den mäktigaste drivkraften som finns i denna värld. Den troende som lär känna sanningen är den verkligt progressiva och energiska själen på jorden.

194:3.5

På pingstdagen bröt Jesu religion alla nationella skrankor och rasliga bojor. Det är för evigt sant att ”där Herrens ande är, där är frihet.” Den dagen blev Sanningens Ande den personliga gåvan från Mästaren till varje dödlig. Denne ande utgavs för att ge de troende förmågan att mer effektivt förkunna rikets evangelium, men de misstog upplevelsen att mottaga den utgjutne anden för en del av det nya evangelium som de omedvetet höll på att formulera.

194:3.6

Bortse inte från det faktum att Sanningens Ande utgavs till alla uppriktiga troende; denna andens gåva kom inte enbart till apostlarna. De hundratjugo män och kvinnor som hade samlats i övervåningens sal fick alla den nye läraren, och det fick också alla de som hade ett uppriktigt hjärta överallt i världen. Den nye läraren utgavs till människosläktet, och varje själ fick ta emot honom i enlighet med sin kärlek till sanningen och sin förmåga att fatta och förstå andliga realiteter. Äntligen befrias den sanna religionen från prästernas och alla heliga samhällsklassers förmyndarskap och finner sin verkliga manifestation i människornas individuella själar.

194:3.7

Jesu religion främjar en mänsklig civilisation av högsta slag emedan den frambringar den högsta typen av andlig personlighet och förkunnar denna persons helighet.

194:3.8

Sanningens Andes ankomst på pingstdagen möjliggjorde en religion som är varken radikal eller konservativ. Den är varken det gamla eller det nya; den skall inte domineras av vare sig de gamla eller de unga. Jesu jordiska liv är ett faktum som ger en fast hållpunkt för tidens ankare, medan utgivningen av Sanningens Ande sörjer för den ständiga expansionen och ändlösa tillväxten av den religion som han levde och det evangelium som han förkunnade. Anden leder in i all sanning; han är läraren som undervisar i en expanderande och ständigt växande religion som präglas av att den utvecklas evigt och att det gudomliga gradvis uppenbaras. Denna nya lärare kommer att för den sanningssökande troende ständigt allt mer uppenbara det som fanns så gudomligt inneslutet i Människosonens person och natur.

194:3.9

Manifestationerna i samband med utgivningen av den ”nye läraren” och det mottagande som apostlarnas förkunnelse fick av de människor av olika folkslag och nationer som hade samlats i Jerusalem ger oss en bild av hur universell Jesu religion är. Rikets evangelium skulle inte identifieras med någon särskild ras, kultur eller språktillhörighet. Denna pingstdag vittnar om andens storartade strävan att befria Jesu religion från dess nedärvda judiska bojor. Ännu efter detta utgjutande av anden över allt kött försökte apostlarna till en början förmå sina konvertiter att underkasta sig judendomens krav. Även Paulus hade svårigheter med sina bröder i Jerusalem därför att han vägrade att påtvinga icke-judarna dessa judiska seder. Ingen uppenbarelsereligion kan sprida sig till hela världen när den utsätts för det allvarliga misstaget att den genomsyras av någon nationell kultur eller förenas med etablerade rasliga, sociala eller ekonomiska seder och bruk.

194:3.10

Utgivningen av Sanningens Ande var oavhängig av alla former, ceremonier, heliga platser och allt särskilt beteende bland dem som fick ta emot den i hela dess manifestation. När anden kom över dem som var samlade i övervåningens rum, satt de helt enkelt bara där, efter att nyss ha varit försjunkna i tyst bön. Anden utgavs på landet såväl som i staden. Det var inte nödvändigt för apostlarna att gå ut till en enslig plats för år av meditation i ensamhet för att ta emot anden. Den första pingsten bröt för all framtid sambandet mellan tanken om den andliga upplevelsen och föreställningen om speciellt gynnsamma omgivningar.

194:3.11

Pingsten med sin andliga tilldelning var avsedd att för evigt lösa Mästarens religion från all avhängighet av fysisk makt; den nya religionens lärare är nu utrustade med andliga vapen. De skall gå ut för att erövra världen med osviklig förlåtelse, oöverträffad god vilja och överflödande kärlek. De är utrustade för att övervinna ondskan med godhet, att besegra hat med kärlek, att kväva rädslan med en modig och levande tro på sanningen. Jesus hade redan lärt sina efterföljare att hans religion aldrig var passiv; alltid skulle hans lärjungar vara aktiva och positiva i sin barmhärtighetstjänst och i sina kärleksmanifestationer. Dessa troende betraktade inte längre Jahve som ”Härskarornas Herre”. De såg nu den eviga Gudomen som ”Herren Jesu Kristi Gud och Fader”. De gjorde åtminstone det framsteget, även om de i viss mån inte lyckades fatta sanningen att Gud också är varje enskild individs andlige Fader.

194:3.12

Pingsten gav den dödliga människan förmågan att förlåta personliga påhopp, att förhålla sig vänlig mitt i den gravaste orättvisa, att förbli oberörd inför förfärande fara och att utmana hatets och raseriets ondska med orädda handlingar präglade av kärlek och tålamod. Urantia har härjats av stora och destruktiva krig under sin historia. Alla deltagare i dessa fruktansvärda strider led nederlag. Det fanns bara en segrare; det fanns bara en som klarade sig igenom dessa förbittrade strider med ett förhöjt anseende—det var Jesus från Nasaret och hans evangelium om att det onda besegras med det goda. Hemligheten med en bättre civilisation ligger gömd i Mästarens förkunnelse om människans broderskap, i kärlekens och den ömsesidiga tillitens goda vilja.

194:3.13

Ända fram till pingstdagen hade religionen bara uppenbarat människans sökande efter Gud. Sedan pingsten söker människan fortfarande efter Gud, men ut över världen strålar också visionen av Gud som söker efter människan och som sänder sin ande att bo inom henne när han har funnit henne.

194:3.14

Före Jesu förkunnelse, som kulminerade i den första pingsten, hade kvinnorna en obetydlig eller ingen andlig ställning i de äldre religionernas doktriner. Efter pingstdagen var kvinnan i rikets brödrasamfund jämställd med mannen inför Gud. Bland de hundratjugo som mottog andens speciella närvaro fanns många av de kvinnliga lärjungarna, och de fick del av dessa välsignelser i samma mån som de manliga troende. Mannen kan inte längre tro att han har monopol på de religiösa förrättningarna. Farisén kunde fortsätta att tacka Gud att han ”inte föddes som kvinna, spetälsk eller hedning”, men bland Jesu efterföljare har kvinnan för all framtid befriats från all religiös diskriminering baserad på kön. Pingsten utplånade all religiös diskriminering baserad på folkslag, kulturella olikheter, socialgrupper eller könsrelaterade fördomar. Inget under att den nya religionens troende kunde utropa: ”Där Herrens ande är, där är frihet.”

194:3.15

Både Jesu mor och bror fanns med bland de hundratjugo troende, och som medlemmar av denna gemensamma grupp av lärjungar mottog de också den utgjutna anden. De fick inte mer av den goda gåvan än sina vänner. Ingen särskild gåva utgavs till medlemmarna av Jesu jordiska familj. Pingsten markerade ett slut på speciella prästerskap och på all tro på heliga familjer.

194:3.16

Före pingsten hade apostlarna avstått från mycket för Jesu skull. De hade offrat sina hem, familjer, vänner, världsliga tillhörigheter och positioner. På pingstdagen gav de sig själva till Gud, och Fadern och Sonen svarade med att ge sig själva till människan—bägge sände de sin ande att leva i människornas inre. Denna upplevelse av att avstå från jaget och finna anden var inte någon känslomässig erfarenhet; det var en handling av intelligent självöverlåtelse och oreserverad hängivelse.

194:3.17

Pingsten var en kallelse till andlig enhet bland dem som trodde på evangeliet. När anden sänkte sig över lärjungarna i Jerusalem skedde detsamma i Filadelfia, Alexandria och på alla andra platser där sant troende bodde. Det var bokstavligen sant att alla ”i den stora skaran av troende var ett hjärta och en själ.” Jesu religion är det mäktigaste förenande inflytande som världen någonsin har känt till.

194:3.18

Pingstdagen var avsedd att minska självhävdelsen hos individer, grupper, folk och raser. Det är denna anda av självhävdelse som så ökar i spänning att den periodvis bryter ut i destruktiva krig. Mänskligheten kan förenas endast genom ett andligt närmande, och Sanningens Ande är ett världsinflytande som är universellt.

194:3.19

Sanningens Andes ankomst renar människohjärtat och leder mottagaren till att formulera ett livssyfte enhetligt med Guds vilja och människornas bästa. Själviskhetens materiella anda har slukats upp av denna nya andliga utgivning av osjälviskhet. Pingsten betyder, då som nu, att den historiske Jesus har blivit den levande erfarenhetens gudomlige Son. Glädjen som den utgjutna anden skänker, när den medvetet upplevs i människans liv, är ett stärkande medel för hälsan, en stimulans för sinnet och en ofelbar energikälla för själen.

194:3.20

Det var inte bönen som gjorde att anden kom på pingstdagen, men bönen hade mycket att göra med bestämmandet av mottaglighetskapaciteten som var utmärkande för de enskilda troende. Bönen rör inte det gudomliga hjärtat till frikostighet vid begåvandet, men den gräver så ofta ut bredare och djupare kanaler för de gudomliga begåvningarna att flyta in till deras hjärtan och själar som sålunda genom uppriktig bön och sann tillbedjan kommer ihåg att upprätthålla en obruten gemenskap med sin Skapare.

4. Den kristna kyrkans första början

194:4.1

När Jesus så plötsligt greps av sina fiender och så snabbt korsfästes mellan två rövare blev apostlarna och lärjungarna helt demoraliserade. Tanken på att Mästaren hade blivit arresterad, bunden, piskad och korsfäst var för mycket även för apostlarna. De glömde hans förkunnelse och hans varningar. Han kunde för all del ha varit ”en profet, mäktig i dåd och ord inför Gud och allt folket”, men knappast den Messias som i enlighet med deras förhoppningar skulle återupprätta Israels kungarike.

194:4.2

Sedan kommer uppståndelsen, som befriar dem från förtvivlan och ger dem tillbaka deras tro på Mästarens gudomlighet. Gång på ser de honom och talar med honom, och han tar dem till Olivberget där han säger farväl till dem och berättar för dem att han skall bege sig tillbaka till Fadern. Han har bett dem att stanna i Jerusalem tills de utrustas med kraft—tills Sanningens Ande kommer. Och på pingstdagen kommer denne nye lärare, och de går genast ut och predikar evangeliet med ny kraft. De är djärva och tappra anhängare till en levande Herre, inte till en död och besegrad ledare. Mästaren lever i dessa evangelisters hjärtan. Gud är inte en doktrin i deras sinne; han har blivit en levande närvaro i deras själar.

194:4.3

”Varje dag fortsatte de ståndaktigt och enhälligt att samlas i templet och att bryta bröd i hemmen. De intog sina måltider med glädje och redbarhet, prisade Gud och var omtyckta av alla människor. De uppfylldes alla av anden och förkunnade frimodigt Guds ord. Och i den stora skaran av dem som trodde var alla av ett hjärta och en själ; och ingen kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allting gemensamt.”

194:4.4

Vad har det hänt med dessa människor som Jesus hade ordinerat till att gå ut och förkunna rikets evangelium: Guds faderskap och människans broderskap? De har ett nytt evangelium. De brinner av en ny upplevelse; de är fyllda av en ny andlig energi. Deras budskap har plötsligt förändrats till förkunnelsen om den uppståndne Kristus: ”Jesus från Nasaret, en man som Gud accepterade genom mäktiga gärningar och under; den som utlämnades enligt Guds bestämda rådslut och förutvetande, honom lät ni spika fast på korset och döda. Men på så sätt lät Gud det gå i uppfyllelse som han hade förutsagt genom alla sina profeter. Denne Jesus har Gud låtit uppstå. Gud har gjort honom till både Herre och Kristus. Då Gud med sin högra hand har upphöjt honom och han av Fadern har fått löftet om anden, har han nu utgjutit den vilket ni ser och hör. Ångra er, så att era synder blir utplånade; så att Fadern kan sända Kristus, som han har utsett åt er, nämligen Jesus, som himlen dock måste behålla tills de tider då allt skall återupprättas.”

194:4.5

Rikets evangelium, Jesu budskap, hade plötsligt ändrats till ett evangelium om Herren Jesus Kristus. De förkunnade nu fakta om hans liv, död och uppståndelse och predikade hoppet om hans snara återkomst till denna värld för att fullfölja det arbete han hade påbörjat. Sålunda rörde det sig i de första troendes budskap om att predika fakta om hans första ankomst och att undervisa i hoppet om hans andra ankomst, en händelse som de ansåg vara mycket nära förestående.

194:4.6

Kristus höll på att bli själva trosbekännelsen i den snabbt framväxande kyrkan: Jesus lever, han dog för människorna, han gav anden, han kommer tillbaka. Jesus fyllde alla deras tankar och bestämde hela deras nya uppfattning om Gud och allt annat. De var alltför upprymda över den nya doktrinen att ”Gud är Herren Jesu Fader” för att befatta sig med det gamla budskapet att ”Gud är alla människors kärleksfulle Fader”, rentav varje enskild individs Fader. Det är sant att helt fantastiska uttryck för broderlig kärlek och en dittills okänd välvilja uppstod i dessa första trossamfund. Men det var ett samfund för dem som trodde på Jesus, inte ett samfund för bröder i den himmelske Faderns familjerike. Deras goda vilja flödade fram från den kärlek som föddes av deras uppfattning om Jesu utgivning, inte från insikten om de dödligas broderskap. Trots det var de uppfyllda av glädje, och de levde ett så nytt och enastående liv att alla människor attraherades till deras förkunnelse om Jesus. De gjorde det stora misstaget att ta i bruk den levande och belysande kommentaren till rikets evangelium i stället för själva evangeliet, men redan det utgjorde den bästa religion som mänskligheten någonsin hade sett.

194:4.7

Utan tvivel höll ett nytt brödrasamfund på att uppkomma i världen. ”Och den stora skaran av troende deltog troget i apostlarnas undervisning och gemenskap, i brödbrytandet och i bönerna.” De kallade varandra bröder och systrar; de hälsade varandra med en helig kyss; de tog sig an de fattiga. Det var ett samfund där man både levde och höll andakt tillsammans. De hade inte allt gemensamt utifrån någon bestämmelse, utan enligt sin önskan att dela sina ägodelar med sina troende kamrater. De såg med tillförsikt fram mot att Jesus skulle återvända för att fullborda etablerandet av Faderns rike under deras generation. Det hörde inte direkt till Jesu lära att människorna spontant delade sina jordiska ägodelar. Det uppkom därför att dessa män och kvinnor så uppriktigt och tillitsfullt trodde att han skulle återvända vilken dag som helst för att avsluta sitt arbete och fullborda riket. Men detta välmenade experiment i tanklös broderlig kärlek ledde bara till sorg och elände till slut. Tusentals uppriktigt troende sålde sin egendom och gjorde sig av med alla sina kapitalvaror och andra produktiva tillgångar. Med tiden tog de krympande resurserna i den kristna ”lika för alla-gemenskapen” slut—men det gjorde inte världen. Mycket snart började de troende i Antiochia ta upp kollekt för att rädda sina trosfränder i Jerusalem från att svälta.

194:4.8

Under denna tid firade de Herrens nattvard så som den hade etablerats, dvs. de samlades till en gemensam måltid i god samvaro och tog del av sakramentet vid slutet av måltiden.

194:4.9

Till en början döpte de i Jesu namn. Det gick nästan tjugo år innan de började döpa i ”Faderns, Sonens och den Helige Andes namn”. Dopet var allt som fordrades för inträde i de troendes samfund. De hade tills vidare ingen organisation; de var helt enkelt Jesu broderskap.

194:4.10

Denna Jesus-sekt växte snabbt, och igen en gång uppmärksammade sadducéerna dem. Fariséerna var inte särskilt bekymrade över situationen, då de såg att ingen del av förkunnelsen på något sätt hindrade efterlevnaden av judarnas lagar. Men sadducéerna började kasta ledarna för Jesus-sekten i fängelse, tills de förmåddes att acceptera rekommendationen från en av de ledande rabbinerna, Gamaliel, som gav dem följande råd: ”Lämna dessa män i fred och låt dem hållas, ty om detta är ett påfund eller verk av människor så kommer det att gå över styr; men om det är från Gud, då kan ni inte tillintetgöra dem, och det kan visa sig att ni rentav kämpar mot Gud.” De beslöt att följa Gamaliels råd, och det blev för en tid lugnt och stilla i Jerusalem, under vilken tid det nya evangeliet om Jesus snabbt spreds.

194:4.11

Så gick allt väl i Jerusalem ända tills grekerna kom i stora skaror från Alexandria. Två av Rodans elever anlände till Jerusalem och vann många konvertiter bland hellenisterna. Bland dem som först omvände sig var Stefanos och Barnabas. Dessa duktiga greker delade just inte så mycket det judiska synsättet, och de rättade sig just inte så väl efter det judiska sättet att dyrka Gud och efter andra ceremoniella seder och bruk. Det var dessa troende grekers framfart som gjorde slut på det fredliga förhållandet mellan Jesus-broderskapet och fariséerna och sadducéerna. Stefanos och hans grekiska medarbetare började predika mer så som Jesus hade lärt, och det förde dem omedelbart i konflikt med de judiska styresmännen. När Stefanos under en av sina offentliga predikningar kom till den kontroversiella delen av sitt framträdande bortsåg de från alla rättegångsformaliteter och tog sig till att stena honom till döds på fläcken.

194:4.12

Stefanos, ledaren för den grekiska kolonin av dem som i Jerusalem trodde på Jesus, blev därmed den nya trons första martyr och den direkta orsaken till det formella organiserandet av den första kristna kyrkan. Inför denna nya kris konstaterades det att man inte längre kunde fortsätta som en sekt inom den judiska tron. Alla var överens om att de måste bryta med de icke-troende, och inom en månad från Stefanos död hade församlingen i Jerusalem organiserats under Petrus ledning, och Jesu broder Jakob hade installerats som dess formelle överhuvud.

194:4.13

Sedan bröt de nya och obevekliga förföljelserna ut från judarnas sida, så att de aktiva ledarna för den nya religionen om Jesus, som senare i Antiokia började kallas kristendom, drog ut till romarrikets alla hörn och förkunnade Jesus. Ledningen för spridandet av detta budskap var före Paulus tid i grekernas händer. De första missionärerna följde, i likhet med andra som kom senare, den väg Alexander fordom hade marscherat, via Gasa och Tyros till Antiochia och sedan över Mindre Asien till Makedonien och därifrån vidare till Rom och imperiets yttersta ändar.


◄ Kapitel 193
Toppen
Kapitel 195 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.