I Emmaus, en dryg mil väster om Jerusalem, bodde två bröder, fåraherdar, som hade tillbringat påskveckan i Jerusalem och deltagit i offrandet, ceremonierna och festandet. Den äldre brodern Kleopas trodde delvis på Jesus; åtminstone hade han blivit utesluten ur synagogan. Hans bror Jakob trodde inte, även fast han var mycket intresserad av vad han hade hört om Mästarens läror och gärningar.
När dessa två bröder denna söndagseftermiddag vandrade fram, knappt fem kilometer från Jerusalem och några minuter före klockan fem, längs vägen till Emmaus samtalade de med stort allvar om Jesus, hans läror, hans gärningar och i synnerhet om ryktena att hans grav var tom och att vissa kvinnor hade talat med honom. Kleopas var delvis sinnad att tro på dessa rapporter, men Jakob hävdade att hela saken troligen var ett bedrägeri. Medan de på detta sätt tvistade och debatterade på vägen hem kom Jesu morontiauppenbarande, hans sjunde framträdande, upp vid sidan av dem där de vandrade fram. Kleopas hade ofta hört Jesus undervisa, och han hade vid flera tillfällen ätit tillsammans med honom i hemmen hos troende i Jerusalem. Men han kände inte igen Mästaren ens när denne oförbehållsamt samtalade med dem.
När Jesus hade vandrat ett stycke tillsammans med dem sade han: ”Vad var det ni talade om så allvarligt när jag hann upp er?” När Jesus hade frågat detta stannade de upp och såg med sorgsen förvåning på honom. Kleopas sade: ”Hur kan någon vistas i Jerusalem och inte känna till vad som nyligen har hänt?” Då frågade Mästaren: ”Vad har hänt?” Kleopas svarade: ”Om du inte vet om dessa saker är du den ende i Jerusalem som inte har hört dessa rykten om Jesus från Nasaret, han som var en mäktig profet i ord och gärning inför Gud och hela folket. Våra överstepräster och styresmän överlämnade honom till romarna och krävde att de skulle korsfästa honom. Nog var det många av oss som hade hoppats på att det var han som skulle befria Israel från främlingarnas ok. Men det är inte allt. Nu är det tredje dagen sedan han korsfästes, och några kvinnor har denna dag gjort oss helt förbluffade med att förklara att de mycket tidigt denna morgon gick till hans gravkammare och fann den tom. Och samma kvinnor påstår envist att de talade med denne man; de hävdar att han har uppstått från de döda. Och när kvinnorna rapporterade detta för männen sprang två av hans apostlar till gravkammaren och fann likaså att den var tom”—och här avbröt Jakob sin bror för att säga: ”Men de såg inte Jesus.”
Då de gick vidare sade Jesus till dem: ”Hur långsamma är ni inte med att fatta sanningen! När ni berättar för mig att det är om denne mans läror och gärningar som ni diskuterar, får jag då upplysa er eftersom jag mer än väl känner till dessa läror. Kommer ni inte ihåg att denne Jesus alltid lärde att hans rike inte är av denna värld och att alla människor, eftersom de är Guds söner, borde finna frigörelse och frihet i den andliga glädjen i gemenskapen med det kärleksfulla tjänandets brödraskap i detta nya rike som bygger på sanningen om den himmelske Faderns kärlek? Minns ni inte hur denne Människoson förkunnade Guds frälsning för alla människor, vårdade sig om sjuka och lidande och befriade dem som var bundna av rädsla och förslavade av ondska? Vet ni inte att denne man från Nasaret sade till sina apostlar att han måste bege sig till Jerusalem och utlämnas till sina fiender som skulle döda honom, och att han skulle uppstå på den tredje dagen? Har ni inte fått höra allt detta? Och har ni aldrig läst i skrifterna, om denna dag av frälsning för juden och för icke-juden, stället där det står att alla familjer på jorden skall bli välsignade i honom, att han skall höra de nödlidandes rop och frälsa själen hos de fattiga som söker honom, att alla folk skall kalla honom välsignad? Att denne Frälsare skall vara som skuggan av en väldig klippa i ett utmattat land. Att han för sin hjord i bet som en riktig herde, samlar lammen i sin famn och bär dem ömt i sina armar. Att han öppnar de andligen blindas ögon och för förtvivlans fångar ut till full frihet och ljus, att alla som sitter i mörkret skall se den eviga frälsningens stora ljus. Att han skall läka dem som har ett förkrossat hjärta, förkunna frihet för de av synden fångna och öppna fängelseportarna för dem som är förslavade av fruktan och bundna av ondska. Att han skall trösta dem som sörjer och skänka dem frälsningens glädje i stället för sorg och tungsinthet. Att han skall vara alla folks hopp och den ständiga glädjen hos dem som söker rättfärdighet. Att denne sanningens och rättfärdighetens Son skall gå upp över världen med helande ljus och frälsande kraft; rentav att han skall frälsa sitt folk från deras synder; att han verkligen skall söka och frälsa dem som är vilsna och förlorade. Att han inte skall förgöra de svaga utan skänka frälsning åt alla som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Att de som tror på honom skall ha evigt liv. Att han skall utgjuta sin ande över allt kött, och att denne Sanningens Ande hos varje troende skall vara en källa av vatten som väller fram till evigt liv. Förstod ni inte hur storartat det rikets evangelium var som denne man gav er? Inser ni inte vilken storartad frälsning som har kommit er till del?”
Vid denna tid hade de kommit nära den by där dessa bröder bodde. Inte ett ord hade de två männen sagt sedan Jesus började undervisa dem medan de vandrade längs vägen. Snart kom de fram till sin enkla boning, och Jesus skulle just ta farväl av dem och fortsätta ned längs vägen, men de nästan tvingade honom att komma in och stanna hos dem. De sade att skymningen snart skulle falla och insisterade att han skulle stanna hos dem. Till slut samtyckte Jesus, och mycket snart efter att ha gått in i huset satte de sig ned för att äta. De gav honom ett bröd att välsigna, och när han började bryta det och gav åt dem öppnades deras ögon och Kleopas insåg att deras gäst var Mästaren själv. Och då han sade: ”Det är Mästaren ...”, försvann Jesus i sin morontiagestalt ur deras åsyn.
Sedan sade de till varandra: ”Inget under att våra hjärtan brann inom oss när han talade till oss medan vi vandrade vägen fram, och när han öppnade skriftens lärdomar för vårt förstånd!”
De stannade inte för att äta. De hade sett Mästaren i morontiagestalt, de rusade ut från huset och skyndade tillbaka till Jerusalem för att sprida den goda nyheten om den uppståndne Frälsaren.
Omkring klockan nio den kvällen och just innan Mästaren visade sig för de tio apostlarna, störtade dessa två upphetsade bröder in till apostlarna i övervåningens rum och förkunnade att de hade sett Jesus och talat med honom. De berättade allt vad Jesus hade sagt till dem och hur de inte hade insett vem han var förrän i den stund då han bröt brödet.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.