◄ 189:3
Kapitel 189
189:5 ►

Uppståndelsen

4. Graven upptäcks vara tom

189:4.1

Då vi närmar oss tiden för Jesu uppståndelse denna tidiga söndagsmorgon bör man dra sig till minnes att de tio apostlarna befann sig i Elias och Maria Markus hem där de sov i det övre rummet, vilande på samma divaner där de hade lutat sig under den sista kvällsvarden med sin Mästare. Denna söndagsmorgon var de alla utom Tomas församlade där. Tomas var tillsammans med dem under några minuter sent på lördagskvällen när de först kom samman, men åsynen av apostlarna i förening med tanken på vad som hade hänt Jesus var för mycket för honom. Han såg ut över sina medarbetare, lämnade genast rummet och gick till Simons hem i Betfage, där han i ensamhet tänkte sörja över sina bekymmer. Alla apostlarna led, inte så mycket av tvivel och förtvivlan som av rädsla, sorg och skam.

189:4.2

I Nikodemos hem var samlade, förutom David Sebedaios och Josef från Arimataia, omkring tolv till femton av Jesu mer framträdande lärjungar i Jerusalem. I hemmet hos Josef från Arimataia fanns mellan femton och tjugo av de ledande kvinnliga troende. I Josefs hus bodde endast dessa kvinnor, och de hade hållit sig inomhus under sabbatsdagen och kvällen efter sabbaten och var därför ovetande om militärvakten vid gravkammaren. Inte heller visste de att en annan sten hade rullats för ingången till graven och att båda dessa stenar hade försetts med Pilatus sigill.

189:4.3

En stund före klockan tre denna söndagsmorgon, när gryningens första tecken började framträda i öster, begav sig fem av dessa kvinnor i väg till Jesu grav. De hade tillrett en mängd speciella balsameringsvätskor, och de bar med sig många linnebandage. Deras avsikt var att ge Jesu kropp en grundligare dödssmörjelse och att linda den mer omsorgsfullt med de nya bandagen.

189:4.4

De kvinnor som gav sig i väg för att smörja Jesu kropp var: Maria Magdalena, tvillingarna Alfaios mor Maria, bröderna Sebedaios mor Salome, Kusas hustru Joanna och Susanna dotter till Esra från Alexandria.

189:4.5

Klockan var ungefär halv fyra när kvinnorna, lastade med sina salvor, kom fram till den tomma graven. När de var på väg ut genom Damaskusporten mötte de ett antal soldater som mer eller mindre panikslagna flydde in till staden, vilket fick dem att stanna upp i några minuter; men när ingenting mer hände fortsatte de färden.

189:4.6

De blev storligen förvånade när de såg att stenen hade rullats bort från ingången till graven, i synnerhet då de på vägen ut hade sagt till varandra: ”Vem skall vi få att hjälpa oss med att rulla bort stenen?” De satte ned sina bördor och började se på varandra med fruktan och stor bestörtning. Medan de stod där och darrade av rädsla vågade sig Maria Magdalena runt den mindre stenen och tordes stiga in i den öppna gravkammaren. Denna Josefs gravkammare var belägen i hans trädgård på bergsluttningen öster om vägen, och den vätte även mot öster. Vid denna tid hade den nya dagen grytt just så pass mycket att Maria kunde se bort till platsen där Mästarens kropp hade legat och urskilja att den var borta. I den fördjupning i bergväggen där de hade lagt Jesus såg Maria endast den vikta duken där hans huvud hade vilat och bandagen, i vilka han hade lindats, ligga orörda och så som de hade legat på stenhällen innan de himmelska härskarorna skaffade bort kroppen. Linnesvepningen låg i fotändan av gravnischen.

189:4.7

När Maria hade dröjt en stund i dörröppningen (hon såg inte tydligt när hon först kom in i gravkammaren), såg hon att Jesu kropp var borta och att på dess plats fanns endast dessa gravkläden, och hon ropade till av bestörtning och ängslan. Alla kvinnorna var oerhört nervösa. De hade varit på helspänn allt sedan de mötte de panikslagna soldaterna vid stadsporten, och när Maria nu skrek till av ängslan blev de skräckslagna och flydde i all hast. De stannade inte förrän de hade sprungit hela vägen till Damaskusporten. Då fick Joanna samvetskval över att de hade övergett Maria. Hon fick de andra att samla sig och de gick tillbaka till graven.

189:4.8

När de närmade sig gravkammaren rusade den skräckslagna Maria Magdalena, som hade blivit ännu mer förfärad när hon inte fann sina systrar väntande då hon kom ut från gravkammaren, fram till dem och ropade upprört: ”Han är inte där—de har fört bort honom!” Hon tog dem tillbaka till gravkammaren, och de gick alla in och såg att den var tom.

189:4.9

Alla de fem kvinnorna satte sig ner på stenen nära ingången och diskuterade situationen. Det hade inte ännu fallit dem in att Jesus hade uppstått. De hade varit för sig själva under sabbaten, och de gissade att kroppen hade flyttats till en annan viloplats. Men när de begrundade en sådan lösning på sitt problem kunde de inte förklara hur gravklädena var så väl ordnade. Hur kunde kroppen ha flyttats då själva de bandage som den varit lindad i fanns kvar i samma läge och synbarligen orörda på gravhyllan?

189:4.10

När dessa kvinnor satt där i den tidiga morgonstunden denna nya dag kastade de en blick åt sidan och såg då en tyst och orörlig främling. För ett ögonblick blev de skrämda igen, men Maria Magdalena rusade fram mot honom och tilltalade honom som om hon tänkte att han kanske var den som skötte trädgården och sade: ”Vart har ni fört Mästaren? Var har de lagt honom? Berätta för oss, så att vi kan finna honom.” När främlingen inte svarade Maria började hon gråta. Då talade Jesus till dem och sade: ”Vem söker ni?” Maria sade: ”Vi söker efter Jesus som lades till vila i Josefs gravkammare, men nu är han inte där. Vet du vart de har fört honom?” Då sade Jesus: ”Berättade inte denne Jesus för er, redan i Galiléen, att han skulle dö men att han skulle stiga upp igen?” Dessa ord fick kvinnorna att rycka till, men han var så förändrad att de ännu inte kände igen honom där han stod med ryggen mot det skumma ljuset. Medan de begrundade hans ord tilltalade han Maria Magdalena med bekant röst och sade: ”Maria”. När hon hörde detta ord av välkänd sympati och kärleksfullt välkomnande, visste hon att det var Mästarens röst, och hon rusade fram för att knäböja vid hans fötter medan hon utropade: ”Min Herre och min Mästare!” Alla de övriga kvinnorna insåg också att det var Mästaren som stod framför dem i förhärligad gestalt, och de knäböjde genast inför honom.

189:4.11

Dessa människoögon fick förmågan att se Jesu morontiagestalt till följd av den speciella tjänst som omvandlarna och mellanvarelserna utförde i samverkan med vissa morontiapersonligheter som då åtföljde Jesus.

189:4.12

När Maria sökte omfamna Jesu fötter sade han: ”Rör mig inte Maria, ty jag är inte sådan som när du kände mig i min köttsliga gestalt. I den här gestalten dröjer jag kvar en tid hos er innan jag stiger upp till Fadern. Men gå nu alla och berätta för mina apostlar—och för Petrus—att jag har uppstått och att ni har talat med mig.”

189:4.13

Sedan dessa kvinnor hade återhämtat sig från chocken av sin häpnad skyndade de tillbaka till staden och till Elias Markus hem, där de berättade för de tio apostlarna allt som hade hänt dem; men apostlarna var inte benägna att tro dem. De tänkte först att kvinnorna hade sett en syn, men när Maria Magdalena upprepade de ord som Jesus hade sagt till dem, och när Petrus hörde sitt namn, rusade han ut från rummet på övervåningen, tätt åtföljd av Johannes, för att i största hast nå fram till graven och se med egna ögon.

189:4.14

Kvinnorna upprepade för de övriga apostlarna berättelsen om hur de hade talat med Jesus, men de ville inte tro dem, och de gav sig inte av för att finna ut för sig själva, såsom Petrus och Johannes hade gjort.


◄ 189:3
 
189:5 ►