En stund efter klockan halv fem denna söndagsmorgon kallade Gabriel ärkeänglarna till sin sida och gjorde sig redo att öppna den allmänna uppståndelsen i anslutning till den adamiska domperiodens slut på Urantia. När den väldiga skara av serafer och keruber delaktiga i denna stora händelse hade ställts upp i rätt formation, framträdde morontia-Mikael inför Gabriel och sade: ”Så som min Fader har livet i sig själv, så har han gett det åt Sonen för denne att ha livet i sig. Fastän jag ännu inte helt har återupptagit utövandet av makten i universumet, hindrar denna självpåtagna begränsning på intet sätt utgivningen av liv till mina sovande söner; låt namnuppropet för den planetariska uppståndelsen börja.”
Ärkeänglarnas strömkrets trädde därefter för första gången i funktion från Urantia. Gabriel och ärkeänglarnas skaror förflyttade sig till platsen för planetens andliga polaritet, och när Gabriel gav tecken for ljudet av hans röst som en blixt till den första mansoniavärlden i systemet med orden: ”På Mikaels befallning—må de döda från en domperiod på Urantia uppstå!” Då framträdde alla de överlevande från människosläktena på Urantia, som hade fallit i dödens sömn sedan Adams dagar och som inte redan hade gått till doms, i mansonias uppståndelsesalar färdiga att ikläs morontiagestalt. Inom ett ögonblick var seraferna och deras medarbetare färdiga att bege sig till mansoniavärldarna. I vanliga fall hade dessa serafiska väktare, som en gång var förordnade till gruppbeskyddare för dessa överlevande dödliga, varit på plats i det ögonblick då de dödliga vaknade upp i mansonias uppståndelsesalar, men den här gången befann de sig här i denna värld då det var nödvändigt för Gabriel att vara här i samband med Jesu morontiauppståndelse.
Trots att otaliga individer som hade personliga serafväktare samt de som hade nått erforderlig andlig personlighetsutveckling hade gått vidare till mansonia under tidsåldrarna efter Adam och Eva, och trots att det hade förekommit många speciella och tusenårsuppståndelser av urantiasöner, skedde nu det tredje av de planetariska namnuppropen eller fullständiga uppståndelserna som omfattade en hel domperiod. Den första inträffade vid den tid då Planetprinsen anlände, den andra under Adams tid, och denna tredje utmärkte morontiauppståndelsen, övergången från det dödliga, för Jesus från Nasaret.
När ärkeänglarnas ledare hade fått signalen om den planetariska uppståndelsen lade Människosonens Personaliserade Riktare ned sin maktbefogenhet över de himmelska härskarorna som hade samlats på Urantia och återställde alla dessa lokaluniversumets söner under sina respektive härförares befäl. Och när han hade gjort detta begav han sig till Salvington för att hos Immanuel inregistrera avslutandet av Mikaels övergång från det dödliga. Efter honom följde genast alla de himmelska härskaror som inte behövdes i tjänst på Urantia. Men Gabriel stannade kvar på Urantia tillsammans med den morontiagestaltade Jesus.
Detta är redogörelsen för händelserna vid Jesu uppståndelse så som bevittnade av dem som såg vad som verkligen skedde utan begränsningarna i människans partiella och kringskurna syn.