Klockan två och fyrtiofem på söndagsmorgonen anlände en Paradisets inkarnationskommission, bestående av sju oidentifierade Paradispersonligheter, till skådeplatsen och placerade sig omedelbart runt gravkammaren. Tio minuter i tre började intensiva vibrationer från blandade materiella och morontiella aktiviteter utgå från Josefs nya gravkammare, och två minuter över tre denna söndagsmorgon den 9 april år 30 e.Kr. kom Jesus från Nasarets uppståndna morontiagestalt och personlighet fram från graven.
Efter det att den uppståndne Jesus hade trätt fram från sin gravkammare låg den kropp av kött och blod, i vilken han hade levt och verkat i nästan trettiosex år på jorden, fortfarande kvar där i gravkammarens nisch, orörd och lindad i linnelakanet alldeles så som Josef och hans medhjälpare hade lagt den att vila på fredagseftermiddagen. Inte heller hade stenen framför ingången till graven på något sätt rubbats. Pilatus sigill var fortfarande obrutet, och soldaterna stod alltjämt på vakt. Tempelvakterna hade hållit ständig vakt; den romerska vakstyrkan hade bytts ut vid midnatt. Ingen bland dessa väktare misstänkte att föremålet för deras vaka hade stigit upp till en ny och högre form av tillvaro, och att den kropp som de vaktade nu var ett övergivet yttre hölje som inte längre hade något samband med Jesu befriade och uppståndna morontiapersonlighet.
Människosläktet är långsamt med att inse att i allt som är personligt, är materien morontians skelett, medan bägge två är den reflekterade skuggan av en bestående andeverklighet. Hur länge dröjer det innan ni kommer att se tiden som en rörlig spegelbild av evigheten och rymden som en flyktig skugga av Paradisets verkligheter?
Så vitt vi kan bedöma hade ingen varelse i detta universum och ingen personlighet från något annat universum något att göra med morontiauppståndelsen av Jesus från Nasaret. På fredagen lade han ned sitt liv som en dödlig av denna värld. På söndagsmorgonen tog han upp det igen som en morontiavarelse av Satanias system i Norlatiadek. Det finns mycket i samband med Jesu uppståndelse som vi inte förstår. Men vi vet att den skedde så som vi har berättat och ungefär vid den angivna tiden. Vi kan också anteckna att alla kända fenomen i anslutning till denna övergång för de dödliga, dvs. morontiauppståndelsen, inträffade just där i Josefs nya gravkammare där Jesu dödliga materiella kvarlevor låg lindade i gravsvepningen.
Vi vet att ingen varelse i detta lokala universum medverkade vid detta morontiauppvaknande. Vi observerade att de sju Paradispersonligheterna placerade sig runt gravkammaren, men vi såg dem inte göra någonting i anslutning till Mästarens uppvaknande. I samma stund som Jesus blev synlig vid sidan av Gabriel strax ovanför gravkammaren gav personligheterna från Paradiset uttryck för sin avsikt att omedelbart bege sig till Uversa.
Låt oss för alltid klargöra uppfattningen beträffande Jesu uppståndelse genom att göra följande uttalanden:
1. Hans materiella eller fysiska kropp var inte en del av den uppståndna personligheten. När Jesus kom ut ur graven förblev hans köttsliga kropp orörd kvar i gravkammaren. Han trädde fram från gravkammaren utan att flytta stenarna framför ingången och utan att rubba Pilatus sigill.
2. Han kom inte fram ur graven som en ande eller som Mikael av Nebadon. Han framträdde inte i Skaparhärskarens gestalt, som han hade haft före sin inkarnation i de dödligas köttsliga gestalt på Urantia.
3. Han trädde faktiskt fram från Josefs gravkammare i just sådan skepnad som morontiapersonligheterna hos dem vilka, som uppståndna morontiella uppstigna varelser, framträder i uppståndelsesalarna i den första mansoniavärlden i detta lokalsystem Satania. Existensen av minnesmärket över Mikael i mitten av den väldiga gårdsplanen vid uppståndelsesalarna i mansonia nummer ett får oss att förmoda att Mästarens uppståndelse på Urantia på något sätt främjades i denna systemets första mansoniavärld.
Det första som Jesus gjorde efter att ha stigit upp från gravkammaren var att hälsa på Gabriel och instruera honom att fortsätta som högste verkställare av universums angelägenheter under Immanuel, och sedan gav han Melkisedekarnas ledare i uppdrag att förmedla hans broderliga hälsningar till Immanuel. Därefter bad han den Högste i Edentia om Dagarnas Fornas bekräftelse av sin övergång från det dödliga. Då han vände sig till morontiagrupperna, som hade samlats här från de sju mansoniavärldarna för att hälsa och välkomna sin Skapare som en varelse av deras klass, yttrade morontia-Jesus de första orden under sitt livsskede efter döden och sade: ”Efter att jag nu har avslutat mitt köttsliga liv vill jag stanna här en kort tid i övergångsgestalt för att skaffa mig en fullständigare kunskap om mina uppstigande varelsers liv och för att ytterligare uppenbara min Paradisfaders vilja.”
Sedan Jesus hade sagt detta gav han den Personaliserade Riktaren tecken, och alla universumintelligenser som hade samlats på Urantia för att bevittna uppståndelsen sändes omedelbart tillbaka till sina respektive uppgifter i universumet.
Jesus inledde nu kontakterna på morontianivån, och han gjordes som en skapad varelse bekant med fordringarna i det liv han hade valt att en kort tid leva på Urantia. Detta införande i morontiavärlden tog över en timme av jordisk tid i anspråk och avbröts två gånger av hans önskan att kommunicera med sina tidigare dödliga medarbetare när de kom ut från Jerusalem för att undrande titta in i den tomma gravkammaren och finna vad de ansåg vara bevis på hans uppståndelse.
Nu är Jesu övergång från det dödliga—Människosonens morontiauppståndelse—slutförd. Mästarens övergående erfarenhet som en personlighet halvvägs mellan det materiella och det andliga har börjat. Han har gjort allt detta genom sin egen inneboende kraft; ingen personlighet har bistått honom. Han lever nu som morontia-Jesus, och när han börjar detta liv ligger hans materiella kropp av kött och blod ostörd kvar i gravkammaren. Soldaterna håller fortfarande vakt, och Pilatus’ sigill runt stenarna är fortfarande obrutet.