◄ 186:1
Kapitel 186
186:3 ►

Kort före korsfästelsen

2. Mästarens inställning

186:2.1

När Jesus blev arresterad visste han att hans arbete i dödlig, köttslig gestalt på jorden var till ända. Han förstod helt vad för slags död han skulle möta, och han intresserade sig föga för detaljerna under de så kallade rättegångarna mot honom.

186:2.2

Inför judarnas rådsdomstol vägrade Jesus att besvara vittnesmålen från de falska vittnena. Det fanns en enda fråga som alltid fick ett svar, vare sig den ställdes av vän eller fiende, och det var den som gällde hans jordiska missions art av och gudomlighet. När han tillfrågades om han var Guds Son gav han ofelbart ett svar. Han vägrade ståndaktigt att säga något när han stod inför den nyfikne och ondskefulle Herodes. Inför Pilatus yttrade han sig endast när han tänkte att det som han sade kunde hjälpa Pilatus eller någon annan uppriktig person till en bättre förståelse av sanningen. Jesus hade lärt sina apostlar hur lönlöst det var för dem att kasta sina pärlor för svinen, och nu tog han sig för att i praktiken tillämpa det som han hade lärt dem. Hans uppträdande vid denna tid exemplifierade människonaturens tålmodiga underkastelse i förening med den gudomliga naturens majestätiska tystnad och allvarliga värdighet. Han var helt villig att med Pilatus diskutera varje fråga som hänförde sig till de politiska anklagelser som hade riktats mot honom—varje fråga som han insåg tillhörde ståthållarens jurisdiktion.

186:2.3

Jesus var övertygad om att det var Faderns vilja att han underkastade sig händelsernas naturliga och vanliga gång i människornas värld, just så som alla andra dödliga varelser måste göra, och därför vägrade han att använda ens sin rent mänskliga förmåga att med övertygande vältalighet påverka resultatet av ränksmiderierna bland hans socialt närsynta och andligen förblindade meddödliga. Även fast Jesus levde och dog på Urantia var hela hans liv som människa från början till slut en föreställning avsedd att influera och instruera hela det universum som han har skapat och oupphörligt upprätthåller.

186:2.4

Dessa kortsynta judar ropade otillbörligt på Mästarens död medan han stod där under en fruktansvärd tystnad och såg ut över en nations dödsscen—hans jordiske faders eget folk.

186:2.5

Jesus hade förvärvat den typ av människokaraktär som kunde bibehålla sitt sinneslugn och hävda sin värdighet trots ett fortsatt och oförtjänt skymfande. Han lät sig inte skrämmas. När han först blev angripen av Hannas tjänare hade han bara föreslagit att det vore på sin plats att tillkalla vittnen som vederbörligen kunde vittna mot honom.

186:2.6

Från början till slut under hans så kallade rättegång inför Pilatus, kunde de himmelska härskarorna som följde med händelserna inte låta bli att i sina informationsutsändningar till universumet beskriva scenen som ”Pilatus till doms inför Jesus”.

186:2.7

När Jesus stod inför Kajafas, och när alla de falska vittnesmålen hade brutit samman, tvekade han inte att besvara den ledande översteprästens fråga och erbjöd därmed i sitt eget vittnesmål det som de ville ha som grund för att döma honom för hädelse.

186:2.8

Mästaren visade aldrig det minsta intresse för Pilatus välmenande men halvhjärtade försök att få till stånd hans frigivning. Han tyckte verkligen synd om Pilatus och försökte allvarligt upplysa hans förmörkade sinne. Han förhöll sig helt passiv till den romerske ståthållarens alla vädjanden till judarna att de skulle dra tillbaka sina brottsanklagelser mot honom. Genom hela den sorgliga prövningen förde han sig med enkel värdighet och flärdfritt majestät. Han ville inte så mycket som kasta en skugga av ouppriktighet över sina blivande mördare när de frågade honom om han var ”judarnas konung”. Med endast en mindre modifierande förklaring accepterade han benämningen, väl medveten om att, samtidigt som de hade valt att avvisa honom, var han den siste som skulle förse dem med verkligt nationellt ledarskap, även i andlig mening.

186:2.9

Jesus sade inte mycket under dessa rättegångar, men han sade tillräckligt för att visa alla dödliga vilket slags människokaraktär människan kan fullända i partnerskap med Gud, och för att uppenbara för hela universumet det sätt på vilket Gud kan komma till uttryck i den skapades liv när denna varelse verkligen väljer att göra Faderns vilja och således blir en aktiv son till den levande Guden.

186:2.10

Hans kärlek till ovetande dödliga framgår fullständig av hans tålamod och stora självbehärskning när han utsattes för hånandet, slagen och stötarna från de råa soldaterna och tanklösa tjänarna. Han blev inte ens arg när de band för hans ögon, hånfullt slog honom i ansiktet och skrek: ”Profetera för oss vem det var som slog dig.”

186:2.11

Pilatus uttalade sig mer sant än han visste när han, efter att Jesus hade pryglats, presenterade honom för folkmassan och utropade: ”Beskåda mannen!” Föga anade förvisso den räddhågade romerske ståthållaren att hela universumet just i det ögonblicket stod i givakt och såg på denna unika föreställning, då deras älskade Härskare sålunda förödmjukad underkastade sig pikarna och slagen från sina förmörkade och degraderade dödliga undersåtar. När Pilatus yttrade sig, ekade då genom hela Nebadon: ”Se, Gud och människa!” Överallt i universumet har oräkneliga miljoner sedan den dagen fortsatt att betrakta den människan, samtidigt som Havonas Gud, den supreme härskaren över universernas universum, accepterar mannen från Nasaret som det fullbordade idealet för de dödliga varelserna i detta lokala universum i tid och rymd. I sitt makalösa liv underlät han aldrig att uppenbara Gud för människan. Nu i dessa sista händelser under sitt liv som dödlig och i sin död som snart följde uppenbarade han på ett nytt och rörande sätt människan för Gud.


◄ 186:1
 
186:3 ►