Där stod Guds Son inkarnerad som Människosonen. Han arresterades utan åtal, anklagades utan bevis, dömdes utan vittnen, bestraffades utan domutslag; och nu skulle han snart dömas till döden av en orättvis domare som bekände att han inte kunde finna någon skuld hos honom. Om Pilatus hade tänkt sig att vädja till deras patriotism då han talade om Jesus som ”judarnas konung”, misslyckades han totalt. Judarna väntade inte på någon sådan kung. Översteprästernas och rådsmedlemmarnas uttalande ”vi har ingen annan kung än kejsaren” var en chock även för den tanklösa pöbeln, men nu var det för sent att rädda Jesus, även om mobben hade vågat sig på att göra Mästarens sak till sin.
Pilatus var rädd för ett upplopp eller en folkresning. Han vågade inte ta risken att få en sådan störning under påsken i Jerusalem. Han hade nyligen fått en reprimand av kejsaren, och han ville inte riskera ytterligare en. Mobben hurrade när han gav order om att frige Barabbas. Sedan beställde han fram ett tvättfat med vatten, och där inför folkmassan tvättade han sina händer och sade: ”Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni är fast beslutna att han skall dö, men jag har inte funnit någon skuld hos honom. Det får bli er sak. Soldaterna leder fram honom.” Då hurrade mobben och svarade: ”Hans blod må komma över oss och våra barn.”
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.