◄ Kapitel 181
Del 4 ▲
Kapitel 183 ►
Kapitel 182

I Getsemane

KLOCKAN var omkring tio denna torsdagskväll när Jesus gick i spetsen för de elva apostlarna från Elias och Maria Markus hem tillbaka till lägret vid Getsemane. Allt sedan den dagen uppe på bergskullarna hade Johannes Markus tagit till sin uppgift att hålla ett vakande öga på Jesus. Johannes, som var i behov av sömn, hade fått vila flera timmar medan Mästaren hade varit i rummet på övervåningen med sina apostlar, men då han hörde dem på väg ned, steg han upp och slängde snabbt på sig en linnekappa, följde dem genom staden, över Kidronbäcken och vidare till deras privata läger nära intill Getsemaneparken. Johannes Markus förblev så nära Mästaren hela denna natt och nästa dag att han bevittnade allt och hörde mycket av vad Mästaren sade från och med nu fram till korsfästelsen.

182:0.2

När Jesus och de elva var på väg tillbaka till lägret började apostlarna undra vad Judas långa frånvaro betydde, och de talade med varandra om Mästarens förutsägelse att en av dem skulle förråda honom, och för första gången misstänkte de att allt inte stod rätt till med Judas Iskariot. Men de uttalade inte högt några kommentarer om Judas förrän de kom fram till lägret och märkte att han inte var där och väntade på deras ankomst. När de alla ansatte Andreas för att få veta vad som hade hänt med Judas svarade deras ledare endast: ”Jag vet inte var Judas är, men jag är rädd för att han har övergett oss.”

1. Den sista gruppbönen

182:1.1

En liten stund efter att de hade anlänt till lägret sade Jesus till dem: ”Mina vänner och bröder, min tid med er är nu mycket kort och jag vill att vi går avskilt för oss själva för att be till vår Fader i himlen om styrka att hålla oss uppe i denna stund och härefter i allt det arbete vi har att göra i hans namn.”

182:1.2

När Jesus hade sagt detta ledde han vägen en kort bit uppför Olivberget, och på en flat klippa med utsikt över hela Jerusalem bad han dem knäböja i en cirkel runt honom, så som de hade gjort den dag de blev ordinerade. Sedan när han stod där mitt bland dem i glansen från det mjuka månskenet lyfte han sina ögon mot himlen och bad:

182:1.3

”Fader, min stund har kommit; förhärliga nu din Son, så att Sonen kan förhärliga dig. Jag vet att du har gett mig all makt över alla levande varelser i mitt rike, och jag skall ge evigt liv åt alla som blir Guds trossöner. Och detta är evigt liv, att mina skapade varelser känner dig som den ende sanne Guden och allas Fader, och att de tror på honom som du har sänt till världen. Fader, jag har upphöjt dig på jorden och utfört det arbete som du gav mig att göra. Jag har nästan avslutat min utgivning till barnen av vår egen skapelse; det återstår för mig endast att lägga ned mitt köttsliga liv. Och nu, min Fader, förhärliga mig med den härlighet som jag hade hos dig innan denna värld fanns till, och tag än en gång emot mig vid din högra sida.

182:1.4

”Jag har uppenbarat dig för de män som du utvalde från världen och gav åt mig. De är dina—allt liv är i dina händer—du gav dem åt mig, och jag har levt bland dem och undervisat dem om livets väg, och de har trott. Dessa män håller på att lära sig att allt vad jag har kommer från dig, och att det liv som jag lever i köttslig gestalt är för till att göra min Fader känd för världarna. Den sanning som du har gett mig har jag uppenbarat för dem. Dessa mina vänner och ambassadörer har uppriktigt velat ta emot ditt ord. Jag har berättat för dem att jag utgick från dig, att du sände mig till denna värld och att jag står i begrepp att återvända till dig. Fader, jag ber innerligt för dessa utvalda män. Och jag ber inte för dem såsom jag skulle be för världen, utan såsom för dem som jag har utvalt från världen att företräda mig i världen efter att jag har återvänt till ditt arbete, just så som jag har representerat dig i denna värld under min vistelse i köttslig gestalt. Dessa män är mina; du gav dem åt mig; men allt mitt är för evigt ditt, och allt som var ditt har du nu gjort till mitt. Du har varit upphöjd i mig, och jag ber nu att jag måtte bli hedrad i dessa män. Jag kan inte längre vara i denna värld; jag återvänder inom kort till det arbete du har gett mig att utföra. Jag måste lämna kvar dessa män för att representera oss och vårt rike bland människorna. Fader, håll dessa män trofasta när jag nu är färdig att ge upp mitt liv i köttslig form. Hjälp dessa mina vänner att vara ett i anden, såsom vi är ett. Så länge jag var hos dem kunde jag vaka över dem och leda dem, men nu står jag i begrepp att gå bort. Var nära dem, Fader, tills vi sänder den nya läraren att trösta och stärka dem.

182:1.5

”Du gav mig tolv män, och jag har behållit dem alla utom en, hämndens son, som inte längre ville ha gemenskap med oss. Dessa män är svaga och sköra, men jag vet att vi kan lita på dem; jag har prövat dem; de älskar mig, såsom de även vördar dig. Samtidigt som de får lida mycket för min skull, önskar jag att de även får fyllas av glädjen över förvissningen om sonskapet i det himmelska riket. Jag har gett dessa män ditt ord och lärt dem sanningen. Världen kan tänkas hata dem, så som den har hatat mig, men jag ber inte att du tar dem ut ur världen, endast att du bevarar dem från det onda i världen. Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning. Och så som du sände mig in i denna värld, likväl är jag redo att sända dessa män in i världen. För deras skull har jag levt bland människorna och helgat mitt liv till att tjäna dig, så att jag skulle kunna inspirera dem till rening genom den sanning som jag har lärt dem och den kärlek jag har uppenbarat för dem. Jag vet mycket väl, Fader min, att jag inte behöver be dig vaka över dessa bröder efter det att jag har gått bort; jag vet att du älskar dem just så som jag, men jag gör detta för att de bättre skall inse att Fadern älskar de dödliga människorna precis så som Sonen gör det.

182:1.6

”Och nu, min Fader, vill jag be inte endast för dessa elva män utan även för alla andra som nu tror eller som härefter må tro på rikets evangelium genom deras framtida verksamhet med att sprida ordet. Jag vill att de alla skall vara ett, så som du och jag är ett. Du är i mig och jag är i dig, och jag vill att dessa troende också skall vara i oss, att båda vår andar skall bo i deras inre. Om mina barn är ett, såsom vi är ett, och om de älskar varandra så som jag har älskat dem, då kommer alla människor att tro jag utgick från dig och vara villiga att ta emot den uppenbarelse av sanning och härlighet som jag har framfört. Den härlighet som du gav mig har jag uppenbarat för dessa troende. Så som du har levt med mig i anden, så har jag levt med dem i köttet. Så som du har varit ett med mig, så har jag varit ett med dem, och så skall den nya läraren för evigt vara ett med dem och i dem. Och allt detta har jag gjort för att mina bröder i köttslig gestalt må veta att Fadern älskar dem precis så som Sonen, och att du älskar dem just så som du älskar mig. Fader, arbeta med mig för att frälsa dessa troende så att de snart kan komma för att vara hos mig i härligheten och sedan gå vidare för att förena sig med dig i omfamningen i Paradiset. De som tjänar med mig i förödmjukelsen vill jag ha hos mig i härligheten för att de skall få se allt det som du har satt i mina händer som den eviga skörden från den sådd i tiden som jag gjorde i de dödligas köttsliga gestalt. Jag längtar efter att få visa mina jordiska bröder den härlighet jag hade hos dig innan denna värld grundades. Denna värld vet mycket litet om dig, rättfärdige Fader, men jag känner dig, och jag har gjort dig känd för dessa troende, och de kommer att göra ditt namn känt för andra generationer. Och nu lovar jag dem att du skall vara med dem i världen så som du har varit med mig—just så.”

182:1.7

De elva apostlarna förblev knäböjande i denna cirkel kring Jesus i flera minuter innan de reste sig och under tystnad återvände till det närbelägna lägret.

182:1.8

Jesus bad för enighet bland sina efterföljare, men han önskade inte enhetlighet. Synden skapar en död nivå av ond tröghet, men rättfärdigheten när den skapande anden till individuell erfarenhet av den eviga sanningens levande realiteter och av den progressiva gemenskapen med Faderns gudomliga ande och Sonens gudomliga ande. I den andliga gemenskapen mellan den troende sonen och den gudomlige Fadern kan det aldrig finnas något gruppmedvetande som företräder en läromässig slutlighet och sekteristisk överlägsenhet.

182:1.9

Under förloppet av sin sista bön tillsammans med apostlarna antydde Mästaren att han hade manifesterat Faderns namn för världen. Det är verkligen vad han gjorde när han genom sitt fulländade liv i köttslig gestalt uppenbarade Gud. Fadern i himlen hade försökt uppenbara sig själv för Mose, men han kunde inte gå längre än till att få det att sägas: ”JAG ÄR”. Pressad på ytterligare information om sig själv, avslöjades endast: ”JAG ÄR den JAG ÄR”. Men när Jesus hade avslutat sitt jordiska liv hade detta Faderns namn blivit så uppenbarat att Mästaren, som var Fadern inkarnerad, sannerligen kunde säga:

182:1.10

Jag är livets bröd.

182:1.11

Jag är det levande vattnet.

182:1.12

Jag är världens ljus.

182:1.13

Jag är alla tidsåldrars längtan.

182:1.14

Jag är den öppna dörren till evig frälsning.

182:1.15

Jag är det ändlösa livets verklighet.

182:1.16

Jag är den gode herden.

182:1.17

Jag är vägen till oändlig fullkomlighet.

182:1.18

Jag är uppståndelsen och livet.

182:1.19

Jag är den eviga överlevnadens hemlighet.

182:1.20

Jag är vägen, sanningen och livet.

182:1.21

Jag är den infinite Fadern till mina finita barn.

182:1.22

Jag är den sanna vinstocken; ni är grenarna.

182:1.23

Jag är hoppet för alla som känner den levande sanningen.

182:1.24

Jag är den levande bron från en värld till en annan.

182:1.25

Jag är den levande länken mellan tiden och evigheten.

182:1.26

Sålunda vidgade Jesus den levande uppenbarelsen om Guds namn för alla generationer. Så som den gudomliga kärleken uppenbarar Guds natur, så avslöjar den eviga sanningen hans namn i proportioner som ständigt vidgas.

2. Den sista timmen före förräderiet

182:2.1

Apostlarna blev mycket chockerade när de återvände till lägret och fann att Judas saknades. Medan de elva apostlarna förde en upphetsad diskussion om sin förrädiske medapostel tog David Sebedaios och Johannes Markus Jesus åt sidan och avslöjade att de under flera dagar hade hållit Judas under uppsikt och att de visste att han ämnade förråda Mästaren i händerna på hans fiender. Jesus lyssnade till dem men sade endast: ”Mina vänner, ingenting kan hända Människosonen om inte Fadern i himlen så vill. Låt inte era hjärtan oroas; allting kommer att samverka till Guds ära och människors frälsning.”

182:2.2

Den glada sinnesstämningen hos Jesus började avta. Under timmens gång blev han allt mer allvarlig, rentav bedrövad. Apostlarna, som var mycket upprörda, var ovilliga att återvända till sina tält fastän Mästaren själv bad dem göra så. Då han återvände från sitt samtal med David och Johannes riktade han sina sista ord till alla elva och sade: ”Mina vänner, gå och vila er. Gör er redo för morgondagens arbete. Kom ihåg att vi alla bör underkasta oss den himmelske Faderns vilja. Min frid lämnar jag hos er.” Då han hade sagt detta gav han dem tecken att gå till sina tält, men när de gick kallade han på Petrus, Jakob och Johannes och sade: ”Jag önskar att ni stannar hos mig en liten stund.”

182:2.3

Apostlarna somnade bara för att de bokstavligen var utmattade. De hade inte fått tillräckligt med sömn allt sedan de kom till Jerusalem. Innan de gick till sina separata sovplatser tog Simon Seloten dem över till sitt tält där han förvarade svärden och de andra vapnen och försåg var och en med denna stridsutrustning. De tog alla emot vapnen och fäste dem på sig utom Natanael. När Natanael vägrade att beväpna sig sade han: ”Mina bröder, Mästaren har upprepade gånger sagt oss att hans rike inte är av denna värld och att hans lärjungar inte skall strida med svärd för att få det grundlagt. Jag tror på det; jag tror inte att Mästaren behöver ha oss att använda svärdet till hans försvar. Vi har alla sett hans mäktiga kraft och vet att han kunde försvara sig mot sina fiender om han så ville. Om han inte gör motstånd mot sina fiender måste det betyda att ett sådant förfarande är ett uttryck för hans strävan att följa sin Faders vilja. Jag skall be, men svärdet svingar jag inte.” När Andreas hörde vad Natanael sade gav han tillbaka sitt svärd till Simon Seloten. Sålunda var nio av dem beväpnade när de skiljdes för natten.

182:2.4

Förbittringen över att Judas var en förrädare överskuggade för ögonblicket allt annat i apostlarnas sinne. Vad Mästaren hade sagt med hänseende till Judas under förloppet av den sista bönen öppnade deras ögon till faktumet att Judas hade övergett dem.

182:2.5

Sedan de åtta apostlarna till slut hade gått till sina tält, och medan Petrus, Jakob och Johannes stod där redo att ta emot Mästarens order, ropade Jesus till David Sebedaios: ”Sänd mig din snabbaste och mest tillförlitliga budbärare.” När David kom fram till Mästaren med en viss Jakob, tidigare löpare i den nattliga budbärartjänsten mellan Jerusalem och Betsaida, vände sig Jesus till honom och sade: ”Bege dig i all hast till Abner i Filadelfia och säg: ’Mästaren sänder fridshälsningar till dig och säger att den stund har kommit då han överlämnas i händerna på sina fiender, som kommer att döda honom, men att han kommer att uppstå från de döda och uppenbara sig för dig inom kort, innan han far till Fadern, och att han då skall ge dig vägledning för den tid då den nya läraren kommer för att bo i era hjärtan.’” Och när Jakob hade övat in detta budskap tills Mästaren var nöjd sände han i väg honom med orden: ”Frukta inte vad någon skulle kunna göra åt dig, Jakob, ty i natt springer en osynlig budbärare vid din sida.”

182:2.6

Sedan vände sig Jesus till ledaren för de besökande grekerna som hade slagit läger tillsammans med dem och sade: ”Min broder, oroas inte av det som snart kommer att ske, emedan jag redan har varskott er. Människosonen kommer att dödas på anstiftan av sina fiender, översteprästerna och judarnas styresmän, men jag kommer att uppstå för att en kort tid vara hos er innan jag beger mig till Fadern. Och när du har sett allt detta ske, prisa Gud och styrk dina bröder.”

182:2.7

I vanliga fall brukade apostlarna personligen önska Mästaren god natt, men denna kväll var de så upptagna av den plötsliga insikten om Judas desertering och så överväldigade av Mästarens ovanliga avskedsbön att de bara lyssnade till hans avskedshälsning och avlägsnade sig under tystnad.

182:2.8

Jesus sade ännu detta till Andreas när han lämnade honom den kvällen: ”Andreas, gör vad du kan för att hålla dina bröder samlade tills jag kommer till er igen, efter att jag har tömt denna bägare. Stärk dina bröder, och tänk på att jag redan har sagt er allt. Frid vare med dig.”

182:2.9

Ingen av apostlarna väntade sig att något ovanligt skulle hända den natten, eftersom det redan var så sent. De sökte sömn för att kunna stiga upp tidigt nästa morgon och vara beredda på det värsta. De trodde att översteprästerna skulle försöka anhålla deras Mästare tidigt på morgonen, emedan inget världsligt arbete någonsin utfördes efter klockan tolv på påskens beredelsedag. Endast David Sebedaios och Johannes Markus förstod att Jesu fiender skulle komma tillsammans med Judas redan den natten.

182:2.10

David hade arrangerat att den natten stå vakt på den övre stigen som ledde till vägen mellan Betania och Jerusalem, medan Johannes Markus skulle hålla vakt längs vägen som vid Kidron ledde upp till Getsemane. Innan David gick för att fullgöra sin självpåtagna uppgift som utpost tog han farväl av Jesus och sade: ”Mästare, det har varit mig ett stort nöje att få tjäna dig. Mina bröder är dina apostlar, men jag har glatt mig åt att göra dessa mindre arbeten då de borde göras, och jag kommer att sakna dig av hela mitt hjärta när du är borta.” Då sade Jesus till David: ”David, min son, andra har gjort vad de blev anvisade att göra, men du har skött denna tjänst av ditt eget hjärtas önskan, och jag har inte varit blind för din tillgivenhet. Du också skall en gång tjäna tillsammans med mig i det eviga riket.”

182:2.11

Sedan när David skulle till att gå för att vakta den övre stigen sade han till Jesus: ”Jag vill säga dig, Mästare, att jag sände efter din familj, och jag har fått meddelande från en budbärare att de är i Jeriko ikväll. De kommer att vara här tidigt i morgon på förmiddagen, eftersom det vore farligt för dem att på natten komma upp längs den förbannade vägen.” Jesus såg på David och sade bara: ”Må så ske, David.”

182:2.12

När David hade vandrat upp på Olivberget började Johannes Markus sin nattvaka nära den väg som längs bäcken ledde ned till Jerusalem. Johannes skulle ha stannat på denna vaktpost, om det inte hade varit för hans stora önskan att vara nära Jesus och att få veta vad som hände. Kort efter att David lämnade honom och han såg att Jesus tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes drog sig tillbaka till en närbelägen ravin, blev han så överväldigad av både tillgivenhet och nyfikenhet att han lämnade sin vaktpost, följde efter dem och gömde sig i buskarna, varifrån han såg och hörde allt som hände under dessa sista stunder i trädgården just innan Judas och de beväpnade vakterna kom för att arrestera Jesus.

182:2.13

Medan allt detta pågick i Mästarens läger överlade Judas Iskariot med kaptenen för tempelvakterna. Denne hade samlat sina män i förberedelse för att under förrädarens ledning gå ut och arrestera Jesus.

3. Ensam i Getsemane

182:3.1

Efter att allt hade blivit stilla och lugnt i lägret tog Jesus Petrus, Jakob och Johannes med sig och gick en kort bit upp till en närbelägen ravin, dit han ofta hade gått tidigare för bön och gemenskap. De tre apostlarna kunde inte undgå att se att han var smärtfyllt betryckt; aldrig tidigare hade de sett Mästaren så svårt tyngd och sorgsen. När de kom fram till hans andaktsställe bad han de tre sitta ned och vaka med honom medan han gick ett stenkast från dem för att be. När han hade fallit framstupa bad han: ”min Fader, jag kom till denna värld för att göra din vilja, och det har jag gjort. Jag vet att stunden har kommit för mig att lägga ned mitt liv i köttslig form, och jag ryggar inte tillbaka för det, men jag vill veta att det är din vilja att jag tömmer denna bägare. Sänd mig förvissningen om att jag gör dig till viljes i min död liksom jag har gjort i mitt liv.”

182:3.2

Mästaren förblev i en andäktig stämning, en stund och när han sedan gick över till de tre apostlarna fann han dem i djup sömn, ty deras ögon var tunga och de kunde inte hålla sig vakna. När Jesus väckte dem sade han: ”Vad! Kan ni inte vaka med mig ens i en timme? Kan ni inte se att min själ är ytterst bedrövad, ända till döds, och att jag behöver ert sällskap?” Efter att de tre hade vaknat från sin sömn gick Mästaren igen avskilt för sig själv, föll ned till marken och bad igen: ”Fader jag vet att det är möjligt att undvika denna bägare—allting är möjligt för dig—men jag har kommit för att göra din vilja, och fastän detta är en bitter bägare, vill jag tömma den om det är din vilja.” När han hade bett med dessa ord kom en mäktig ängel ned vid hans sida, talade till honom samt berörde och styrkte honom.

182:3.3

När Jesus kom tillbaka för att tala med de tre apostlarna fann hann dem igen djupt sovande. Han väckte dem och sade: ”I en stund som denna har jag behov av att ni vakar och ber med mig—och desto mer har ni behov av att be att ni inte råkar i frestelse—varför faller ni i sömn när jag lämnar er?”

182:3.4

Sedan drog sig Mästaren för tredje gången tillbaka och bad: ”Fader, du ser mina sovande apostlar; var barmhärtig mot dem. Anden är visserligen villig, men kroppen är svag. Och nu, Fader, om denna bägare inte undgås, då skulle jag vilja tömma den. Ske icke min vilja, utan din.” När han hade avslutat sin bön låg han en stund framstupa på marken. När han reste sig och gick tillbaka till sina apostlar fann han dem än en gång sovande. Han såg på dem, gjorde en medlidsam gest och sade ömt: ”Sov ni nu och vila er; avgörandets stund är förbi. Den stund är nu inne då Människosonen skall förrådas i sina fienders händer.” Medan han böjde sig ned och skakade om dem för att väcka dem sade han: ”Stig upp, låt oss gå tillbaka till lägret, ty se, den som förråder mig är nära, och nu är den stunden här då min flock skall skingras. Men jag har redan berättat för er om allt detta.”

182:3.5

Under de år som Jesus levde bland sina anhängare fick de sannerligen många bevis på hans gudomliga natur, men snart skulle de få bevittna nya bevis på hans mänsklighet. Just före den största av alla uppenbarelser av hans gudomlighet, uppståndelsen, måste nu de största bevisen för hans dödliga natur komma, nämligen hans förödmjukelse och korsfästelse.

182:3.6

För varje gång som han bad i trädgården fick hans mänsklighet ett allt starkare trosgrepp om hans gudomlighet. Hans mänskliga vilja blev mer fullständigt ett med hans Faders gudomliga vilja. Bland orden som den mäktiga ängeln sade till honom, fanns budskapet att Fadern önskade se sin Son avsluta sin jordiska utgivning genom att undergå de skapades upplevelse av döden, så som alla dödliga varelser måste uppleva det materiella sönderfallet när de övergår från tillvaron i tiden till framåtskridandet i evigheten.

182:3.7

Tidigare under kvällen hade det inte förefallit så svårt att tömma bägaren, men när människan Jesus tog farväl av sina apostlar och sände dem till vila blev prövningen mer förfärande. Jesus upplevde den naturliga fluktuation i sina känslor, som är gemensam för all mänsklig upplevelse, och just nu var han uttröttad av ansträngning, utmattad av de långa timmarna av ansträngande arbete och plågsam ängslan för apostlarnas säkerhet. Fastän ingen dödlig kan tro sig förstå tankarna och känslorna hos Guds inkarnerade Son vid en tid som denna, vet vi att han utstod en stor vånda och genomled en outsäglig sorg, ty svetten rullade i stora droppar nedför hans ansikte. Han var till slut övertygad om att Fadern avsåg att låta händelserna ha sin naturliga gång; han var fast besluten att inte använda något av sin suveräna makt som suprem ledare för ett universum för att rädda sig.

182:3.8

De församlade härskarorna från en vidsträckt skapelse svävade nu över denna skådeplats, tillfälligt underställda Gabriels och Jesu Personaliserade Riktares gemensamma befäl. Divisionshärförarna för dessa himmelska arméer hade upprepade gånger varnats för att ingripa i dessa händelser på jorden såvida inte Jesus själv skulle beordra dem att intervenera.

182:3.9

Att skiljas från apostlarna var en erfarenhet som innebar en stor ansträngning för Jesu mänskliga hjärta. Denna kärlekssorg tyngde ned på honom och gjorde det svårare att möta en sådan död som han mycket väl visste väntade honom. Han insåg hur svaga och okunniga hans apostlar var, och han bävade för att lämna dem. Han visste mycket väl att tiden för hans avfärd var inne, men hans mänskliga hjärta ville finna ut om det möjligen fanns något rättmätigt sätt att undfly denna förfärliga belägenhet av lidande och sorg. När hjärtat sålunda hade sökt en flyktväg, och inte funnit den, var det villigt att tömma bägaren. Mikaels gudomliga sinne visste att han hade gjort sitt bästa för de tolv apostlarna, men Jesu mänskliga hjärta önskade att mer skulle kunna göras för dem innan de lämnades ensamma i världen. Jesu hjärta höll på att krossas; han älskade sannerligen sina bröder. Han var isolerad från sin köttsliga familj; en av hans utvalda medarbetare var i färd med at förråda honom. Hans far Josefs folk hade avvisat honom och därmed förseglat sin undergång som ett folk med en speciell mission på jorden. Hans själ plågades av tillbakavisad kärlek och förkastad barmhärtighet. Det var en av dessa fruktansvärda stunder i människans liv då allting tycks falla över en med förkrossande grymhet och förfärlig pina.

182:3.10

Jesus var som människa inte okänslig för denna situation av enskild ensamhet, offentlig skam och ett synbarligt misslyckande av hans syfte. Alla dessa känslor störtade över honom med en obeskrivlig tyngd. I denna stora sorg återvände hans sinne till hans barndomsdagar i Nasaret och till hans tidiga verksamhet i Galiléen. I denna stora prövnings stund vällde många av de angenäma scenerna från hans jordiska verksamhet upp i hans sinne. Och det var dessa gamla minnen från Nasaret, Kafarnaum, Hermonberget och från soluppgångarna och solnedgångarna över den glittrande Galileiska sjön som lugnade honom när han gjorde sitt hjärta starkt och redo att möta förrädaren som så snart skulle förråda honom.

182:3.11

Innan Judas och soldaterna anlände hade Mästaren helt återvunnit sin vanliga jämvikt. Anden hade segrat över köttet; tron hade hävdat sig över alla mänskliga tendenser att frukta eller hysa tvivel. Den suprema prövningen av människonaturens fullständiga förverkligande hade mötts och acceptabelt beståtts. Än en gång var Människosonen redo att möta sina fiender lugn till sinnes och fullt förvissad om sin oövervinnlighet som en dödlig människa oreserverat ägnad åt att göra Faderns vilja.


◄ Kapitel 181
Toppen
Kapitel 183 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.