◄ Kapitel 178
Del 4 ▲
Kapitel 180 ►
Kapitel 179

Den sista måltiden

NÄR Filippos under denna torsdagseftermiddag påminde Mästaren om att påsken närmade sig och frågade om hans planer för att fira den, tänkte Filippos på den påskmåltid som skulle intas på kvällen nästa dag, på fredagen. Det var brukligt att påbörja förberedelserna för påskfirandet senast vid middagstid föregående dag. Eftersom judarna räknade att dagen började vid solnedgången betydde det att lördagens påskmåltid skulle ätas på fredagskvällen, någon gång före midnatt.

179:0.2

Apostlarna var därför helt oförmögna att förstå Mästarens meddelande att de skulle fira påsken en dag tidigare. Åtminstone en del av dem trodde att han visste att han skulle bli arresterad innan det var dags för påskmåltiden på fredagskvällen, och att han därför kallade dem samman till en särskild kvällsmåltid denna torsdagskväll. Andra tänkte att det endast var ett speciellt tillfälle som skulle föregå det vanliga påskfirandet.

179:0.3

Apostlarna visste att Jesus hade firat andra påskar utan lamm. De visste att han inte personligen tog del i någon offertjänst enligt judarnas system. Han hade mången gång som gäst ätit påskalamm, men alltid när han var värd serverades inget lamm. Det skulle inte ha varit någon större överraskning för apostlarna att få se lammet utelämnat ens på påskafton, och eftersom denna måltid serverades en dag tidigare fäste de inget avseende vid dess utelämnande.

179:0.4

Efter det att Johannes Markus far och mor hade hälsat dem välkomna gick apostlarna genast upp till rummet på övervåningen, medan Jesus dröjde en stund för att tala med familjen Markus.

179:0.5

Det hade på förhand förståtts att Mästaren skulle begå detta tillfälle ensam med sina tolv apostlar; därför fanns inga tjänare på plats för att passa upp dem.

1. Strävan efter företräde

179:1.1

När apostlarna hade visats upp till övervåningen av Johannes Markus såg de en stor och rymlig sal som var fullständigt iordningställd för måltiden, och de lade märke till att brödet, vinet, vattnet och örterna alla stod färdiga vid ena ändan av bordet. Utom vid den ända där brödet och vinet stod var detta långa bord omgivet av tretton liggstolar, just sådana som brukade finnas på plats när man firade påsk i ett välbärgat judiskt hem.

179:1.2

När apostlarna steg in i det övre rummet märkte de genast, just innanför dörren, vattenkrukorna, tvättfaten och handdukarna som behövdes för att de skulle kunna skölja sina dammiga fötter. Eftersom ingen tjänare hade skaffats för att göra den tjänsten åt dem, började apostlarna se på varandra så snart Johannes Markus hade lämnat dem, och var och en började tänka för sig själv: Vem skall tvätta våra fötter?, och likaledes tänkte de all att det inte skulle bli han som på detta sätt skulle se ut att vara de andres tjänare.

179:1.3

Medan de stod där och debatterade i sina hjärtan granskade de bordets placeringsarrangemang och observerade den högre divanen för värden, med en liggstol till höger och elva liggstolar runt bordet så att den sista var mittemot denna andra hedersplats på värdens högra sida.

179:1.4

De väntade sig att Mästaren skulle komma in vilket ögonblick som helst, men de visste inte om de skulle sätta sig eller vänta på hans ankomst och lita till att han anvisade dem deras platser. Medan de tvekade stegade Judas över till hedersplatsen, till vänster om värden, och angav därmed att han tänkte slå sig ned där som den främste gästen. När Judas gjorde detta uppstod genast en hetsig dispyt bland de övriga apostlarna. Judas hade knappt hunnit ta hedersplatsen i besittning förrän Johannes Sebedaios lade beslag på den näst bästa platsen, den till höger om värden. Simon Petrus blev så ursinnig över att Judas och Johannes på detta sätt hade intagit de bästa platserna att han medan de övriga arga apostlarna såg på, marscherade raka vägen runt bordet och tog sin plats på den sista liggstolen, lägst i placeringsordningen och rakt mitt emot den plats som Johannes Sebedaios hade valt. Eftersom andra hade lagt beslag på de högst placerade sätena tänkte Petrus att han väljer den lägst placerade, och det gjorde han inte bara i protest mot sina bröders oförskämda högmod, utan i hopp om att Jesus, när han kom och såg honom på den minst hedrade platsen, skulle kalla upp honom till en högre plats och således omplacera en som hade varit förmäten nog att ära sig själv.

179:1.5

När de högst och lägst placerade platserna sålunda var upptagna valde de övriga apostlarna sina platser, en del nära Judas, andra nära Petrus, tills alla var placerade. De satt lutade på sina divaner runt det U-formade bordet i följande ordning: till höger om Mästaren, Johannes; till vänster Judas, Simon Seloten, Matteus, Jakob Sebedaios, Andreas, tvillingarna Alfaios, Filippos, Natanael, Tomas och Simon Petrus.

179:1.6

De var nu samlade för att fira—åtminstone i anden—en institution som fick sin upprinnelse redan före Mose och som syftade på de tider då deras förfäder var slavar i Egypten. Denna kvällsvard var deras sista sammankomst med Jesus, och även fast tillfället var så högtidligt förleddes de ännu en gång, nu under Judas ledning, att ge efter för sin gamla förkärlek för ära, företräde och personlig upphöjelse.

179:1.7

De höll fortfarande på att ge uttryck för sina arga beskyllningar när Mästaren visade sig i dörröppningen, där han tvekade ett ögonblick medan en besviken min sakta spred sig över hans ansikte. Utan att säga ett ord gick han till sin plats, och han blandade sig inte i deras placeringsarrangemang.

179:1.8

De var nu redo att börja måltiden, förutom att deras fötter ännu var otvättade och att deras sinnesstämning var allt annat än angenäm. När Mästaren anlände höll de fortfarande på med att fälla ohövliga anmärkningar om varandra, för att inte nämna tankarna hos några, vilka hade tillräcklig kontroll över sina känslor för att inte ge uttryck åt dem offentligt.

2. Kvällsvarden börjar

179:2.1

Under några ögonblick efter det att Mästaren hade intagit sin plats sades inte ett ord. Jesus såg ut över dem alla, mildrade spänningen med ett leende och sade: ”Jag har mycket sett fram emot att få inta denna påskmåltid tillsammans med er. Jag ville ännu en gång äta i ert sällskap innan mitt lidande, och då jag inser att min stund har kommit ordnade jag med att få äta denna måltid med er ikväll, ty vad morgondagen beträffar är vi alla i Faderns hand, och det är hans vilja jag har kommit för att göra. Jag kommer inte mer att äta tillsammans med er förrän ni sitter till bords med mig i det rike som min Fader kommer att ge mig efter att jag har slutfört det varför han sände mig till denna värld.”

179:2.2

Efter att vinet och vattnet hade blandats togs bägaren till Jesus som, sedan han hade tagit emot den ur Taddeus hand, höll den medan han tackade Gud. Och när han hade avslutat tacksägelsen sade han: ”Tag denna bägare och dela den sinsemellan, och när ni dricker därur inse att jag inte mer kommer att dricka av vinrankans frukt tillsammans med er eftersom detta är vår sista kvällsvard. När vi nästa gång sitter så här till bords, skall det ske i det kommande riket.”

179:2.3

Jesus började sitt tal till apostlarna sålunda då han visste att hans stund var kommen. Han förstod att tiden var inne då han skulle återvända till Fadern och att hans arbete på jorden var nästan fullbordat. Mästaren visste att han hade uppenbarat Faderns kärlek på jorden och visat upp hans barmhärtighet mot mänskligheten, och att han hade slutfört det varför han kom till världen, rentav för att ta emot all makt och myndighet i himlen och på jorden. Likaså visste han att Judas Iskariot definitivt hade beslutat sig för att den natten överlämna honom i händerna på hans fiender. Han insåg till fullo att detta svekfulla förräderi var Judas dåd, men att det också gjorde Lucifer, Satan och mörkrets prins Caligastia till lags. Men han fruktade lika litet någon av dessa som andligen ville störta honom som dem som ville åstadkomma hans fysiska död. Mästaren hade bara en enda ängslan, nämligen för sina utvalda efterföljares säkerhet och frälsning. Så nu, fullt medveten om att Fadern hade lagt allt i hans händer, gjorde sig Mästaren redo att uppföra en liknelse om den broderliga kärleken.

3. Jesus tvättar apostlarnas fötter

179:3.1

Efter att ha druckit den första påskbägaren, var det sed hos judarna att värden reste sig från bordet och tvättade händerna. Senare under måltiden, efter den andra bägaren, reste sig likaledes alla gästerna och tvättade sina händer. Då apostlarna visste att Mästaren aldrig iakttog dessa ceremoniella handtvagningsriter, var de mycket nyfikna på att få veta vad han ämnade göra när han, efter att de hade avnjutit den första bägaren, steg upp från bordet och under tystnad gick bort mot dörren, där vattenkrukorna, tvättfaten och handdukarna hade placerats. Och deras nyfikenhet växte till förvåning när de såg Mästaren ta av sig sin yttre klädnad, sätta på sig en handduk och börja hälla vatten i ett av fotfaten. Föreställ er häpnaden hos dessa tolv män, som så nyss hade vägrat att tvätta varandras fötter och som hade inlåtit sig på sådana otillbörliga dispyter om hedersplatserna vid bordet, när de såg Mästaren gå runt den lediga bordsändan till den festens lägsta plats, där Simon Petrus satt lutad, knäböja i en tjänares ställning och göra sig redo att tvätta Simons fötter. När Mästaren knäböjde reste sig alla tolv upp som en enda man; även den förrädiske Judas glömde för en stund sin vanära, såtillvida att han reste sig tillsammans med sina apostlakamrater till detta uttryck för överraskning, respekt och yttersta häpnad.

179:3.2

Där stod Simon Petrus och såg ned i sin Mästares uppåtvända ansikte. Jesus sade ingenting; det var inte nödvändigt för honom att säga något. Hans ställning avslöjade klart och tydligt att han tänkte tvätta Simon Petrus fötter. Trots sina köttsliga svagheter älskade Petrus Mästaren. Denna fiskare från Galiléen var den första människan som helhjärtat trodde på Jesu gudomlighet och som fullständigt och offentligt bekände den tron. Petrus hade aldrig sedan dess på allvar tvivlat på Mästarens gudomliga natur. Eftersom Petrus så vördade och ärade Jesus i sitt hjärta var det inte märkligt att hans själ uppreste sig mot tanken att Jesus knäböjde där inför honom i en enkel tjänares ställning och redo att tvätta hans fötter så som en slav skulle. När Petrus efter en stund lyckades samla sig tillräckligt för att tilltala Mästaren, gav han uttryck för vad alla hans medapostlar kände i sina hjärtan.

179:3.3

Efter att denna stora förlägenhet hade fortgått en stund sade Petrus: ”Mästare, tänker du verkligen tvätta mina fötter?” Då sade Jesus, som såg upp i Petrus ansikte: ”Du förstår kanske inte helt vad jag står i begrepp att göra, men senare skall du förstå betydelsen av allt detta.” Sedan tog Simon Petrus ett djupt andetag och sade: ”Mästare, aldrig får du tvätta mina fötter!”, och var och en av apostlarna nickade sitt bifall till Petrus bestämt uttalade vägran att låta Jesus på så sätt ödmjuka sig inför dem.

179:3.4

Den dramatiska effekten av denna ovanliga scen rörde till en början hjärtat på till och med Judas Iskariot, men när hans fåfänga intellekt bedömde denna föreställning drog han slutsatsen att denna gest av ödmjukhet bara var ytterligare en episod som övertygande bevisade att Jesus aldrig skulle duga som Israels befriare, och att han inte hade gjort något misstag då han beslöt att överge Mästarens sak.

179:3.5

När de alla stod där i andlös häpnad sade Jesus: ”Petrus, jag säger dig att om jag inte tvättar dina fötter har du ingen del med mig i det som jag snart skall utföra.” När Petrus hörde denna förklaring, samtidigt som Jesus fortfarande knäböjde där vid hans fötter, fattade han ett av dessa beslut av blint samtycke till vad den som han respekterade och älskade önskade. När det började gå upp för Simon Petrus att det till utförandet av denna tjänst anslöt sig någon betydelse som bestämde ens framtida förbindelse med Mästarens arbete, förlikade han sig inte endast med tanken att låta Jesus tvätta hans fötter, utan sade på sitt karakteristiska och impulsiva sätt: ”I så fall, Mästare, tvätta inte bara mina fötter, utan tvätta också händerna och huvudet.”

179:3.6

När Mästaren skulle till att börja tvätta Petrus fötter sade han: ”Den som redan är ren behöver bara få fötterna tvättade. Ni som sitter tillsammans med mig ikväll är rena—dock inte alla. Men dammet på era fötter borde ha sköljts bort innan ni satte er till bords med mig. Dessutom skulle jag vilja utföra denna tjänst åt er som en liknelse för att illustrera innebörden av ett nytt bud, som jag snart skall ge er.”

179:3.7

På samma sätt gick Mästaren runt bordet och tvättade under tystnad sina tolv apostlars fötter, utan att ens förbigå Judas. När Jesus hade tvättat fötterna på de tolv tog han på sig slängkappan, återvände till sin plats som värd och sade, efter att ha sett ut över sina förvirrade apostlar:

179:3.8

”Förstår ni verkligen vad jag har gjort för er? Ni kallar mig Mästare, och det med rätta, för det är jag. Om nu Mästaren har tvättat era fötter, varför var ni då så ovilliga att tvätta varandras fötter? Vilken läxa bör ni lära er av denna liknelse i vilken Mästaren så villigt gör den tjänst som hans bröder var ovilliga att göra för varandra? Sannerligen, sannerligen säger jag er: en tjänare är inte förmer än sin herre, inte heller är en budbärare förmer än den som har sänt honom. Ni har i mitt liv bland er fått se hur man tjänar, och välsignade är ni som kommer att ha det älskvärda modet att tjäna på samma sätt. Men varför är ni så långsamma i att lära er att hemligheten med att vara stor i det andliga riket inte är likt maktens metoder i den materiella världen?

179:3.9

”När jag kom in i detta rum ikväll hade ni inte nöjt er med att stolt vägra tvätta varandras fötter, utan ni måste också förfalla till att inbördes tvista om vem som skulle ha hedersplatserna vid mitt bord. Sådana hedersbetygelser söker fariséerna och denna världs barn, men så får det inte vara bland det himmelska rikets ambassadörer. Vet ni inte att det inte kan finnas någon plats som är bättre än en annan vid mitt bord? Förstår ni inte att jag älskar er var och en lika mycket som alla andra? Vet ni inte att platsen närmast mig, så som människorna uppfattar en sådan heder, inte kan ha någon betydelse beträffande er ställning i himmelriket? Ni vet att främlingarnas kungar har herravälde över sina undersåtar, även om de som utövar denna myndighet ibland kallas välgörare. Men så kommer det inte att vara i himmelriket. Den som vill vara stor bland er, må han bli som de som är yngre; medan den som vill vara ledare, må han bli som en tjänare. Vem är större, den som sitter till bords eller den som betjänar? Anses det inte allmänt att den som sitter till bords är större? Men ni kommer att observera att jag är bland er som den som tjänar. Om ni är villiga att bli mina medtjänare i att göra Faderns vilja, skall ni i det kommande riket sitta tillsammans med mig vid makten och fortfarande göra Faderns vilja i framtida härlighet.”

179:3.10

När Jesus hade slutat tala serverade tvillingarna Alfaios brödet och vinet samt de bittra örterna och pastan av torkade frukter, som utgjorde nästa rätt i den Sista Måltiden.

4. De sista orden till förrädaren

179:4.1

Under några minuter åt apostlarna under tystnad, men under påverkan av Mästarens gladlynta uppträdande drogs de snart in i samtal, och inom kort fortgick måltiden som om ingenting ovanligt hade inträffat för att störa det goda humöret och den sällskapliga harmonin vid detta speciella tillfälle. När en tid hade gått, ungefär i mitten av måltidens andra rätt, såg Jesus ut över dem och sade: ”Jag har sagt er hur gärna jag ville äta denna kvällsvard tillsammans med er, och då jag vet hur mörkrets onda makter har sammansvurit sig för att få till stånd Människosonens död beslöt jag att inta denna måltid med er i detta hemliga rum och en dag innan påsk, eftersom jag inte kommer att vara med er den här tiden i morgon kväll. Jag har upprepade gånger sagt er att jag måste återvända till Fadern. Nu har min stund kommit, men det fordrades inte att en av er skulle förråda mig i händerna på mina fiender. ”

179:4.2

När de tolv hörde detta, efter att redan ha berövats mycket av sin självsäkerhet och sitt självförtroende av liknelsen om fottvättningen och Mästarens ord därefter, började de se på varandra medan de i förlägna tonfall tveksamt frågade: ”Är det jag?” När de alla hade ställt den frågan sade Jesus: ”Medan det är nödvändigt att jag beger mig till Fadern, krävdes det däremot inte att en av er skulle bli förrädare för att fullgöra Faderns vilja. Detta är den mognade frukten av det dolda onda i hjärtat hos en som inte av hela sin själ älskade sanningen. Hur förrädisk är inte den intellektuella stolthet som föregår det andliga fallet! Min mångårige vän, som även nu äter mitt bröd, är villig att förråda mig, även då han nu doppar i samma skål som jag.”

179:4.3

När Jesus hade sagt dessa ord började de alla fråga igen: ”Är det jag?”, och när Judas, som satt till vänster om sin Mästare, igen frågade: ”Är det jag?”, doppade Jesus en brödbit i skålen med örter, räckte den åt Judas och sade: ”Du har sagt det.” Men de andra hörde inte att Jesus sade något till Judas. Johannes, som satt lutad vid Jesu högra sida, lutade sig över och frågade Mästaren: ”Vem är det? Vi borde få veta vem som har visat sig ovärdig sitt förtroende.” Jesus svarade: ”Jag har redan sagt det till er, nämligen till honom som jag gav brödbiten.” Men det var så vanligt att värden gav en brödbit åt den som satt närmast till vänster om honom att ingen tog notis om det, fastän Mästaren hade uttryckt sig så pass tydligt. Men Judas var pinsamt medveten om betydelsen av Mästarens ord i samband med gesten, och han blev rädd för att hans bröder också var nu medvetna om att han var förrädaren.

179:4.4

Petrus var mycket upphetsad av vad som hade sagts. Han lutade sig framåt över bordet och sade till Johannes: ”Fråga honom vem det är, eller om han har sagt det till dig, berätta för mig vem som är förrädaren.”

179:4.5

Jesus avbröt deras viskande med att säga: ”Jag sörjer över att detta onda skulle behöva ske, och jag hoppades ända fram till denna stund att sanningens makt skulle segra över det ondas bedrägligheter, men sådana segrar vinns inte utan den tro som speglar en uppriktig sanningskärlek. Jag hade inte velat tala med er om detta vid vår sista måltid, men jag vill varna er för dessa sorgligheter och på så sätt förbereda er för det som nu är över oss. Jag har berättat om detta för er därför att jag vill att ni skall minnas, efter att jag har gått bort, att jag visste om alla dessa onda konspirationer och att jag på förhand berättade för er att jag blir förrådd. Och jag gör allt detta bara för att ni skall bli styrkta inför de frestelser och prövningar som genast är förestående.”

179:4.6

När Jesus hade sagt detta lutade han sig över mot Judas och sade: ”Det som du har bestämt dig för att göra, gör det snabbt.” När Judas hörde de orden reste han sig från bordet, lämnade hastigt rummet och gick ut i natten för att göra det som han hade satt sig i sinnet att utföra. När de övriga apostlarna såg Judas skynda iväg efter att Jesus hade tilltalat honom, tänkte de att han gick för att skaffa ytterligare något till måltiden eller för att uträtta något ärende åt Mästaren, ty de trodde ju att han fortfarande hade hand om penningpungen.

179:4.7

Jesus visste nu att ingenting kunde göras för att hindra Judas att bli förrädare. Han började med tolv—nu hade han elva. Han valde de första sex av dessa apostlar, och fastän Judas hörde till dem som nominerades av hans först valda apostlar, accepterade Mästaren honom och hade ända fram till denna stund gjort allt som var möjligt för att helga och frälsa honom, precis så som han hade arbetat för de övrigas frid och frälsning.

179:4.8

Denna kvällsvard, med dess ömsinta episoder och uppmjukande inslag, var Jesu sista vädjan till den deserterande Judas, men det var lönlöst. Även om en varning ges på det mest taktfulla sätt och i den mest vänliga anda, bara förstärker den som regel hatet och underblåser den onda beslutsamheten att till fullo utföra de egna själviska projekten, när kärleken en gång oåterkalleligt har dött.

5. Instiftandet av minnesmåltiden

179:5.1

När de kom med den tredje vinbägaren, ”välsignelsebägaren” till Jesus reste han sig från divanen, tog bägaren i sina händer, välsignade den och sade: ”Tag denna bägare, och drick från den ni alla. Detta skall vara bägaren till minnet av mig. Detta är bägaren som välsignar en ny domperiod av nåd och sanning. Detta skall vara en symbol för er för utgivningen och verkan av Sanningens Ande. Jag kommer inte att dricka från denna bägare med er förrän jag i ny gestalt dricker tillsammans med er i Faderns eviga rike.”

179:5.2

Apostlarna kände alla att någonting utöver det vanliga höll på att hända när de under djup vördnad och fullkomlig tystnad drack ur denna välsignelsens bägare. Den gamla påsken firades till minnet av att deras fäder hade stigit upp från ett tillstånd av hela folkets slaveri till individuell frihet. Nu instiftade Mästaren en ny minnesmåltid som en symbol för den nya domperioden under vilken den förslavade individen stiger upp från ceremoniernas och själviskhetens träldom till den andliga glädjen i broderskapet och gemenskapen bland den levande Gudens befriade trossöner.

179:5.3

När de hade tömt denna nya minnesbägare tog Mästaren upp brödet, tackade Gud, bröt det i bitar, bad dem att skicka det runt, och sade: ”Tag detta minnesbröd och ät det. Jag har sagt er att jag är livets bröd. Och detta livets bröd är Faderns och Sonens förenade liv i en och samma gåva. Faderns ord, så som det uppenbaras i Sonen, är sannerligen livets bröd.” När de hade tagit del av minnesbrödet, symbolen för sanningens levande ord inkarnerat i de dödligas köttsliga gestalt, satte sig alla ned.

179:5.4

När Mästaren instiftade denna minnesmåltid, tydde han sig sin vana trogen till liknelser och symboler. Han använde symboler därför att han ville lära ut vissa stora andliga sanningar på ett sätt som skulle göra det svårt för hans efterföljare att knyta exakta tolkningar och definitiva betydelser till hans ord. På detta sätt sökte han hindra senare generationer att kristallisera hans läror och fjättra hans andliga betydelser med traditionernas och dogmernas livlösa bojor. Vid etablerandet av denna enda ceremoni eller detta enda sakrament under hela sin livsmission, vinnlade sig Jesus om att antyda de betydelser han avsåg hellre än att binda sig vid exakta definitioner. Han ville inte förstöra individens begrepp om gudsgemenskapen genom att bestämma en exakt form; inte heller ville han begränsa den troendes andliga föreställningsförmåga genom att inskränka den med det formella. Han sökte i stället sätta människans pånyttfödda själ fri på glädjens vingar i en ny och levande andlig frihet.

179:5.5

Trots att Mästaren försökte etablera detta nya åminnelsesakrament på detta sätt, har hans efterföljare under de följande århundradena sett till att hans uttryckliga önskan effektivt omintetgjordes såtillvida, att den enkla andliga symboliken i hans sista kväll i köttslig gestalt har reducerats till exakta tolkningar och underkastats en färdig formels nästan matematiska precision. Ingen del av alla Jesu läror har traditionen standardiserat mer än denna.

179:5.6

Denna minnesmåltid, då den intas av dem som tror på Sonen och känner Gud, har inget behov av att ha knutet till dess symbolik någon av människans barnsliga misstolkningar beträffande betydelsen av den gudomliga närvaron, ty vid alla sådana tillfällen är Mästaren verkligen närvarande. Minnesmåltiden är den troendes symboliska möte med Mikael. När ni blir på så sätt andemedvetna är Sonen faktiskt närvarande, och hans ande förbrödrar sig med fragmentet från hans Fader i människans inre.

179:5.7

Efter att de hade ägnat sig åt en stunds meditation fortsatte Jesus med att säga: ”När ni gör detta, dra er till minnes det liv jag har levt på jorden bland er, och fröjda er över att jag fortsättningsvis kommer att leva på jorden med er och att tjäna genom er. Som individer tvista inte inbördes om vem som skall vara störst. Var ni alla som bröder. Och när riket växer till att omfatta stora grupper av troende, bör ni likaså avstå från att tävla om att vara störst eller från att söka företräde framför andra sådana grupper.”

179:5.8

Denna betydelsefulla händelse försiggick i det övre rummet hos en vän. Det fanns ingenting av helig form eller ceremoniell helgelse i anslutning till vare sig måltiden eller byggnaden. Minnesmåltiden etablerades utan kyrklig sanktion.

179:5.9

När Jesus sålunda hade instiftat minnesmåltiden sade han till de elva: ”Så ofta ni gör detta, gör det till minne av mig. Och när ni minns mig, se då först tillbaka på mitt jordiska liv, dra er till minnes att jag en gång var hos er, och se sedan i tro att ni alla en gång skall sitta till bords med mig i Faderns eviga rike. Detta är den nya Påsken som jag lämnar åt er, nämligen minnet av mitt utgivna liv, av den eviga sanningens ord; och minnet av min kärlek till er, utgjutandet av min Sanningsande över allt kött.”

179:5.10

De avslutade firandet av den gamla men blodlösa påsken samtidigt som de instiftade den nya minnesmåltiden, med att alla tillsammans sjunga den hundraadertonde psalmen.


◄ Kapitel 178
Toppen
Kapitel 180 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.