◄ 176:2
Kapitel 176
176:4 ►

Tisdagskvällen på Olivberget

3. Senare diskussion i lägret

176:3.1

När de samlades kring lägerelden, ungefär tjugo av dem, frågade Tomas: ”Eftersom du skall återvända för att slutföra rikets arbete, vilken inställning bör vi ha medan du är borta i Faderns ärenden?” Jesus såg ut över dem i eldskenet och svarade:

176:3.2

”Och inte heller du, Tomas, förstår vad jag har sagt. Har jag inte hela denna tid lärt dig att din anknytning till riket är andlig och individuell, helt en fråga om personlig erfarenhet i anden genom trosinsikten att du är en son till Gud? Vad mer skall jag säga? Nationers undergång, imperiers sönderfall, förintelsen av icke-troende judar, tidsålderns slut, till och med världens ände, vad angår allt det här den som tror detta evangelium och som har gömt sitt liv i det eviga rikets trygghet? Ni som känner Gud och tror på evangeliet har redan fått försäkran om evigt liv. Eftersom ni har levt ert liv i anden och för Fadern finns det ingenting som allvarligt kan bekymra er. Rikets uppbyggare, officiellt godkända medborgare i de himmelska världarna, skall inte låta sig störas av timliga omvälvningar eller oroas av jordiska omstörtningar. Vad har det för betydelse för er som tror på rikets evangelium om nationer går under, tidsåldrar slutar eller allt synligt faller sönder, eftersom ni vet att ert liv är en gåva av Sonen och att det är evigt tryggat i Fadern? Sedan ni har levt det jordiska livet i tro och burit andens frukter av rättfärdighet i form av kärleksfullt tjänande av era medmänniskor, kan ni med förtröstan se fram mot nästa steg på den eviga levnadsbanan med samma överlevnadstro som har burit er genom ert första och jordiska äventyr i sonskap till Gud.

176:3.3

”Varje generation av troende bör utföra sitt arbete med tanke på att Människosonen kan tänkas återkomma, precis så som varje enskild troende utför sin livsgärning med tanke på den ofrånkomliga och ständigt förestående naturliga döden. När du en gång genom tron har etablerat dig som en son till Gud behövs ingenting annat för att säkra överlevnaden. Men misstag er inte! Denna överlevnadstro är en levande tro och den frambär allt mer frukter från den gudomliga ande som först väckte tron i människans hjärta. Att ni en gång har tagit emot sonskapet i det himmelska riket räddar er inte om ni medvetet och ihärdigt tillbakavisar de sanningar som gäller den tilltagande andliga fruktgivningen hos Guds köttsliga söner. Ni som tillsammans med mig har skött Faderns angelägenheter på jorden kan även nu överge Guds rike om ni finner att ni inte älskar att tjäna mänskligheten på Faderns sätt.

176:3.4

”Lyssna till mig som individer och som en generation av troende när jag berättar en liknelse för er: Det fanns en gång en mäktig man som innan han gav sig ut på en lång resa till ett annat land kallade till sig alla sina betrodda tjänare och lät dem ta hand om all sin egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, och så vidare genom hela gruppen av betrodda förvaltare, åt var och en efter hans förmåga; sedan reste han därifrån. När deras herre hade rest iväg började tjänarna arbeta för att göra vinst med den förmögenhet som hade anförtrotts dem. Den som hade fått fem talenter gav sig genast iväg och gjorde affärer med dem, och snart hade han tjänat fem till. På samma sätt tjänade den som hade fått två talenter två till. Och så skaffade alla dessa tjänare vinst åt sin herre, förutom den som fick en enda talent. Han gick iväg för sig själv och grävde en grop i jorden där han gömde sin herres peng. Efter en kort tid kom tjänarnas herre oväntat tillbaka och krävde redovisning av sina förvaltare. Och när de alla hade kallats inför sin herre kom den som hade fått fem talenter med de pengar som hade anförtrotts honom, lämnade fram ytterligare fem talenter och sade: ’Herre, du anförtrodde mig fem talenter att investera, och jag har nöjet att överlämna ytterligare fem talenter som jag har gjort i vinst.’ Och då sade hans herre till honom: ’Väl gjort, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla; jag skall nu anförtro dig mycket att förvalta; gå genast in till glädjen hos din herre.’ Sedan kom den som hade fått två talenter fram och sade: ’Herre du gav mig två talenter; se, jag har tjänat ihop två talenter till.’ Och hans herre sade då till honom: ’Väl gjort, du är en god och trogen tjänare; du har också varit trogen i det lilla, och jag skall nu anförtro dig mycket; stig du in i glädjen hos din herre. Och sedan kom den som hade fått en enda talent för att göra räkenskap. Han steg fram och sade: ’Herre, jag kände dig och insåg att du var en slug man som väntade dig vinster där du inte personligen hade arbetat; därför vågade jag inte riskera något av det som hade anförtrotts mig. Jag gömde din talent i säkerhet i jorden; här har du vad som är ditt.’ Men hans herre svarade: ’Du är en slö och usel förvaltare. Med dina egna ord bekänner du att du visste att jag skulle kräva dig på redovisning med en rimlig vinst, en sådan som dina arbetsamma medtjänare idag har överlämnat. När du visste det borde du därför åtminstone ha lämnat mina pengar till bankirerna, så att jag kunde ha fått mitt eget med ränta när jag kom tillbaka.’ Och sedan sade denne herre till sin överförvaltare: ’Tag ifrån denna odugliga tjänare hans enda talent och ge den åt den som har de tio talenterna.’

176:3.5

”Var och en som har, han skall få mer, och det i överflöd; men från den som inte har, från honom skall tas också det han har. Ni kan inte stå stilla när det gäller det eviga rikets angelägenheter. Min Fader fordrar att alla hans barn växer till sig i älskvärdhet och i kunskap om sanningen. Ni som känner dessa sanningar måste bära desto mer av andens frukter och visa en växande tillgivenhet för det osjälviska tjänandet av era medtjänare. Och kom ihåg att vad ni gör för en av mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.

176:3.6

”Och så här borde ni arbeta då ni sköter Faderns angelägenheter, nu och hädanefter, även i evighet. Fortsätt tills jag kommer. Gör troget det som har anförtrotts er, och då är ni redo när döden kallar till räkenskap. Och när ni sålunda har levt till Faderns ära och Sonens tillfredsställelse, skall ni med glädje och allt större fröjd träda in i den eviga tjänsten i det evinnerliga riket.”

176:3.7

Sanningen är levande; Sanningens Ande leder alltid ljusets barn in i nya sfärer av andlig verklighet och gudomligt tjänande. Ni får inte sanning för att kristallisera den i stadgade, trygga och vördade former. Ert uppenbarande av sanning måste så förädlas av passerandet genom er personliga erfarenhet att ny skönhet och faktiska andliga vinningar avslöjas för alla som ser era andliga frukter så att de till följd därav leds till att lovprisa Fadern som är i himlen. Endast de trogna tjänare som på detta sätt växer i kunskap om sanningen, och som därmed utvecklar en förmåga till gudomlig uppskattning av andliga realiteter, kan någonsin hoppas på att ”helt gå in i glädjen hos sin Herre.” Vilken bedrövlig syn att se släkte efter släkte av bekännande efterföljare till Jesus säga om sitt förvaltande av gudomlig sanning: ”Här, Mästare, är den sanning du anförtrodde oss för hundra eller tusen år sedan. Vi har inte förlorat något av den, vi har troget bevarat allt du gav oss, vi har inte låtit några förändringar göras i det som du lärde oss, här är den sanning du gav oss.” Men ett sådant försvar, som rör sig om andlig slöhet, rättfärdigar inte den ofruktsamma sanningsförvaltaren inför Mästaren. I enlighet med den sanning som har anförtrotts i era händer kräver sanningens Mästare redovisning.

176:3.8

I nästa värld ombeds ni att redogöra för era gåvor och ert förvaltarskap i denna värld. Oberoende av om de medfödda förmågorna har varit få eller många måste var och en möta en rättvis och barmhärtig räkenskap. Om gåvorna används endast för själviska syften och ingen tanke ägnas den högre plikten att få ökad skörd av andens frukter, så som de manifesterar sig i allt mer omfattande tjänande av människan och dyrkan av Gud, måste sådana själviska förvaltare acceptera följderna av sitt avsiktliga val.

176:3.9

Hur mycket lik alla själviska dödliga var inte denna trolösa tjänare med den enda talenten när han lade skulden för sin slöhet direkt på sin herre. Hur benägen är inte människan, när hon ställs inför de misslyckanden som hon själv har orsakat, att lägga skulden på andra, ofta på dem som minst förtjänar det!

176:3.10

Den kvällen sade Jesus, när de var på väg till att vila för natten: ”Frikostigt har ni fått ta emot, frikostigt bör ni därför ge av himlens sanning. Och när sanningen ges vidare kommer den att mångfaldigas och uppvisa den frälsande älskvärdhetens tilltagande ljus att lysa, medan ni utdelar den.”


◄ 176:2
 
176:4 ►