◄ Kapitel 174
Del 4 ▲
Kapitel 176 ►
Kapitel 175

Det sista talet i templet

KORT efter klockan två denna tisdagseftermiddag anlände Jesus till templet åtföljd av elva apostlar, Josef från Arimataia, de trettio grekerna och vissa andra lärjungar och började hålla sitt sista anförande på den heliga byggnadens gårdsområde. Det här talet var avsett att vara hans sista vädjan till det judiska folket och den slutliga anklagelsen mot hans hetsiga fiender och blivande förgörare—de skriftlärda, fariséerna, sadducéerna och Israels främsta styresmän. Under hela förmiddagen hade de olika grupperna haft tillfälle att ställa frågor till Jesus; denna eftermiddag ställde ingen någon fråga.

175:0.2

När Mästaren började tala rådde lugn och ordning på tempelgården. Penningväxlarna och varumånglarna hade inte på nytt vågat komma in till templet sedan Jesus och den upprörda folkmassan hade drivit ut dem föregående dag. Innan Jesus började föreläsningen såg han ömt ut över sina åhörare som snart skulle få höra hans offentliga avskedsanförande om barmhärtighet för mänskligheten i förening med hans sista fördömande av judarnas falska lärare och trångsynta styresmän.

1. Talet

175:1.1

”Så här länge har jag varit hos er, vandrat kors och tvärs genom landet och förkunnat Faderns kärlek till människobarnen, och många har sett ljuset och genom tro stigit in i himmelriket. I samband med denna undervisning och detta predikande har Fadern gjort många underbara gärningar, till och med uppväckandet från de döda. Många sjuka och lidande har blivit helade därför att de trodde; men allt detta förkunnande av sanning och botande av sjukdom har inte öppnat ögonen på dem som vägrar att se ljuset, de som är fast beslutna att förkasta detta Guds rikes evangelium.

175:1.2

”På alla sätt som är förenliga med att göra min Faders vilja har jag och apostlarna gjort vårt yttersta för att leva i fred med våra bröder, att foga oss efter de rimliga krav som Moses lagar och Israels traditioner ställer. Vi har ständigt eftersträvat fred, men Israels ledare vill inte ha det så. Genom att förkasta Guds sanning och himlens ljus ställer de sig på villfarelsens och mörkrets sida. Det kan inte råda fred mellan ljus och mörker, mellan liv och död, mellan sanning och villfarelse.

175:1.3

”Många av er har vågat tro på mina läror och har redan trätt in i den glädje och frihet som medvetenheten om sonskap med Gud medför. Och ni kan vittna med mig att jag har erbjudit detta samma sonskap med Gud till hela det judiska folket, även till just dessa män som nu eftersträvar min undergång. Och fortfarande skulle min Fader ta emot dessa förblindade lärare och skenheliga ledare om de blott vände sig till honom och accepterade hans nåd. Ännu är det inte för sent för detta folk att ta emot himlens ord och att välkomna Människosonen.

175:1.4

”Min Fader har länge behandlat detta folk barmhärtigt. Generation efter generation har vi sänt våra profeter för att undervisa och varna dem, och generation efter generation har de dödat dessa himlasända lärare. Och nu fortsätter era egensinniga överstepräster och envisa styresmän utan vidare att göra samma sak. Liksom Herodes förorsakade Johannes död, likaledes förbereder ni er nu att döda Människosonen.

175:1.5

”Så länge det finns en chans att judarna vänder sig till min Fader och söker frälsning, håller Abrahams, Isaks och Jakobs Gud sina barmhärtiga händer utsträckta mot er; men så snart ni har fyllt er förhärdelsebägare och en gång slutgiltigt avvisat min Faders barmhärtighet skall denna nation lämnas att klara sig på egen hand, och den kommer snabbt att få ett föga ärofullt slut. Detta folk var kallat att bli världens ljus, att utstråla den andliga härligheten hos ett gudsmedvetet folk, men ni har avlägsnat er så långt från att fullgöra era gudomliga privilegier att era ledare står i begrepp att begå alla tiders största dårskap då de är nära att slutligt tillbakavisa Guds gåva till alla människor och för alla tidsåldrar—uppenbarelsen av den himmelske Faderns kärlek till alla sina skapade varelser på jorden.

175:1.6

”Och när ni en gång avvisar denna uppenbarelse från Gud till människorna, skall himmelriket ges till andra folk, till dem som tar emot det med fröjd och glädje. I Faderns namn, vilken har sänt mig, varnar jag er allvarligt att ni håller på att förlora er ställning som den eviga sanningens banérförare och den gudomliga lagens väktare i världen. Jag erbjuder er just nu den sista chansen att komma fram och ångra er, att ange er avsikt att söka Gud av hela ert hjärta och att likt små barn och genom uppriktig tro träda in i himmelrikets trygghet och frälsning.

175:1.7

”Min Fader har länge arbetat för er frälsning, och jag kom ned för att leva bland er och personligen visa er vägen. Många bland både judar och samariter, och även bland hedningarna, har trott på rikets evangelium, men de som borde vara de första att stiga fram och ta emot himlens ljus har ståndaktigt vägrat att tro på uppenbarelsen av Guds sanning—Gud uppenbarad i människan och människan upplyft till Gud.

175:1.8

”Denna eftermiddag står mina apostlar tysta här framför er, men ni skall snart få höra deras röster ljuda med kallelse till frälsning och med uppmaning till er att, som den levande Gudens söner, förena er med det himmelska riket. Och nu tar jag till vittnen mina lärjungar och andra som tror på evangeliet, samt de osynliga budbärarna vid deras sida, på att jag ännu en gång har erbjudit Israel och hennes styresmän befrielse och frälsning. Men ni ser alla hur Faderns nåd försmås och hur sanningens budbärare avvisas. Det oaktat påminner jag er om att dessa skriftlärda och fariséer fortfarande sitter på Moses tron, och därför ber jag er att samarbeta med dessa Israels äldste tills de Högsta, som härskar i människornas riken, slutligen fäller denna nation och förintar dessa styresmäns ställe. Det fordras inte att ni förenar er med dem i deras planer på att förgöra Människosonen, men i allt som har att göra med freden i Israel skall ni lyda under dem. Gör i alla dessa sammanhang vadhelst de ber er om och följ det väsentliga i lagen, men ta inte efter deras onda gärningar. Kom ihåg att styresmännens synd är denna: De säger vad gott är, men de gör det inte. Ni känner väl till hur dessa ledare binder tunga bördor på era axlar, bördor som är plågsamma att bära, och de lyfter inte så mycket som ett finger för att hjälpa er att bära dessa för tunga bördor. De har förtryckt er med ceremonier och förslavat er med traditioner.

175:1.9

”Dessutom är det ett nöje för dessa självcentrerade styresmän att göra sina goda gärningar i alla människors åsyn. De gör sina bönekapslar breda och förstorar bårderna på sina tjänstemantlar. De eftertraktar hedersplatserna vid festborden och kräver att sitta främst i synagogorna. De åtrår lovprisande hälsningar på torgen och vill kallas rabbi av alla människor. Och samtidigt som de söker all denna ära från människorna, lägger de i hemlighet beslag på änkors hus och gör sig vinster på tjänsterna i det heliga templet. För skenets skull framför dessa hycklare långa böner offentligt och ger allmosor för att dra till sig sina medmänniskors uppmärksamhet.

175:1.10

”Fastän ni bör ära era styresmän och vörda era lärare, bör ni inte kalla någon människa Fader i andlig bemärkelse, ty en är er Fader, nämligen Gud. Inte heller skall ni söka bli herre över era bröder i riket. Kom ihåg det jag har lärt er, att den som vill vara störst bland er skall bli allas tjänare. Om ni understår er att upphöja er själva inför Gud, skall ni förvisso bli förödmjukade; men den som uppriktigt ödmjukar sig skall med säkerhet bli upphöjd. Sök inte självförhärligande i ert dagliga liv, utan Guds härlighet. På ett intelligent sätt underordna er egen vilja den himmelske Faderns vilja.

175:1.11

”Missförstå inte mina ord. Jag hyser ingen illvilja mot dessa överstepräster och styresmän som även nu söker att förgöra mig; jag vill dessa skriftlärda och fariséer, som tillbakavisar min förkunnelse, inget ont. Jag vet att många av er tror i hemlighet, och jag vet att ni öppet kommer att bekänna er anslutning till Guds rike när min stund är inne. Men hur skall era rabbiner rättfärdiga sig själva när de påstår sig tala med Gud och sedan understår sig att avvisa och förgöra honom som kommer för att uppenbara Fadern för världarna?

175:1.12

”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni vill stänga dörrarna till himmelriket för ärliga människor, därför att de råkar vara okunniga i fråga om era läror. Ni vägrar att träda in i riket och samtidigt gör ni allt som står i er makt för att hindra alla andra från att träda in. Ni står med ryggen mot frälsningens dörr och kämpar emot alla som vill komma dit in.

175:1.13

”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när ni har lyckats med det är ni inte nöjda förrän ni har gjort honom dubbelt värre än det som han var som hednabarn.

175:1.14

”Ve er, överstepräster och styresmän som lägger beslag på de fattigas egendom och utkräver tunga avgifter av dem som vill tjäna Gud så som de tror att Mose har bestämt! Ni som vägrar att visa nåd, kan ni hoppas på nåd i de kommande världarna?

175:1.15

”Ve er, falska lärare och blinda ledare! Vad kan man vänta sig av en nation när de blinda leder de blinda? De kommer alla att falla ned i förintelsens grop.

175:1.16

”Ve er, ni som inte är ärliga när ni svär en ed! Ni är skojare då ni lär att man kan svära vid templet och bryta sin ed, men svär man vid guldet i templet är eden bindande. Ni är alla dårar och blinda. Ni är inte ens konsekventa i er oärlighet, ty vilket är förmer, guldet eller templet som förmodas ha helgat guldet? Ni lär också att om man svär vid altaret betyder det ingenting, men att om någon svär vid gåvan som ligger på altaret så skall hans skyldighet stå fast. Igen är ni blinda för sanningen, ty vilket är förmer, gåvan eller altaret som helgar gåvan? Hur kan ni rättfärdiga sådan skenhelighet och oärlighet när himlens Gud ser på?

175:1.17

”Ve er, skriftlärda och fariséer och alla andra hycklare som ser till att ni ger tionde av mynta, anis och kummin men samtidigt försummar det som är viktigare i lagen: tro, barmhärtighet och omdöme. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni är verkligen blinda ledare och dövstumma lärare; ni silar mygg men sväljer kameler.

175:1.18

”Ve er, skriftlärda, fariséer och hycklare! Ni är noggranna med att rengöra utsidan av bägaren och fatet, medan de inuti förblir fulla av utpressningens, omåttlighetens och bedrägeriets orenhet. Ni är andligen blinda. Inser ni inte hur mycket bättre det vore att först göra bägaren ren inuti, och då skulle det som spills över av sig självt göra utsidan ren? Ni ondsinta fördärvade! Ni bringar de utåt synliga yttringarna av er religion i överensstämmelse med varje bokstav enligt er tolkning av Moses lag samtidigt som era själar är besudlade av fördärv och fyllda av mord.

175:1.19

”Ve er, alla ni som tillbakavisar sanningen och försmår nåden! Många av er är som vitkalkade gravkamrar, vilka utanpå ser prydliga ut men inuti är fulla av de dödas ben och allt möjligt orent. På samma sätt har ni, som medvetet avfärdat Guds råd, visat upp ett heligt och rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och fördärv.

175:1.20

”Ve er, nationens falska ledare! Där borta har ni rest ett monument över forna tiders profeter som har fått lida martyrdöden, och nu planerar ni att förgöra honom som de talade om. Ni smyckar de rättfärdigas gravar och smickrar er själva med att säga: Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha dödat profeterna. Och trots allt detta egenrättfärdiga tänkande gör ni er sedan redo att ta livet av honom som profeterna talade om, nämligen Människosonen. För såvitt ni gör detta, bevisar ni för er själva att ni är de ondsinta sönerna till dem som dräpte profeterna. Fortsätt då och fyll er fördömelses bägare tills måttet är rågat.

175:1.21

”Ve er, ondskans barn! Sant sade Johannes när han kallade er huggormsyngel, och jag frågar, hur skall ni kunna undgå den dom som Johannes uttalade över er?

175:1.22

”Men även nu erbjuder jag er i min Faders namn nåd och förlåtelse; även nu räcker jag er kärleksfullt handen till evig gemenskap. Min Fader har sänt er visa män och profeter; somliga förföljde ni och andra dödade ni. Sedan framträdde Johannes och förkunnade Människosonens ankomst, och honom förgjorde ni efter det att många hade börjat tro på hans förkunnelse. Och nu gör ni er redo att spilla mer oskyldigt blod. Fattar ni inte vilken förfärlig räkenskapsdag som kommer när hela världens Domare kräver en redovisning av detta folk för det sätt på vilket det har avvisat, förföljt och förgjort dessa himlens budbärare? Förstår ni inte att ni måste stå till svars för allt detta rättfärdiga blod, från den förste profeten som dödades ända fram till tiden för Sakarja, som slogs ihjäl mellan sakristian och altaret? Och om ni fortsätter med era onda gärningar kan det hända att denna redovisning avkrävs redan denna generation.

175:1.23

”O Jerusalem och Abrahams barn, ni som har stenat profeterna och dödat de lärare som har sänts till er, ändå skulle jag nu vilja samla era barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men det vill ni inte!

175:1.24

”Och nu tar jag farväl av er. Ni har hört mitt budskap och fattat ert beslut. De som har trott mitt evangelium är redan nu säkra i Guds rike. Till er som har valt att avvisa Guds gåva säger jag att ni ser mig inte mera undervisa i templet. Mitt arbete för er är gjort. Se, jag går nu ut med mina barn, och ert hus lämnas övergivet och öde åt er!”

175:1.25

Sedan gjorde Mästaren tecken åt sina anhängare att avlägsna sig från templet.

2. Enskilda judars ställning

175:2.1

Det faktum att den judiska nationens andliga ledare och religiösa lärare en gång avvisade Jesu läror och konspirerade för att förorsaka hans grymma död, inverkar inte på något sätt på den enskilda judens ställning inför Gud. Det bör inte heller orsaka dem som bekänner sig som Kristi efterföljare att hysa fördomar mot judarna som dödliga medmänniskor. Judarna som nation, som en sociopolitisk grupp, fick till fullo betala ett förfärligt pris för att de avvisade Fredsfursten. De upphörde för länge sedan att vara den gudomliga sanningens andliga fackelbärare för människosläkterna, men det utgör ingen giltig orsak till varför de enskilda avkomlingarna till dessa forntida judar skulle utsättas för de förföljelser som de har straffats med av intoleranta, ovärdiga och trångsynta anhängare till Jesus från Nasaret, som själv var jude enligt sin naturliga härkomst.

175:2.2

Mången gång har denna oresonliga och detta allt annat än kristusliknande hat för och förföljelse av nutidens judar lett till lidande och död för någon oskyldig och oförarglig judisk individ vars förfäder på Jesu tid av hela sitt hjärta accepterade hans evangelium och kort därefter ståndaktigt dog för den sanning de så helhjärtat trodde på. Vilken rysning av fasa går inte genom de åskådande himmelska varelserna när de ser uttalade efterföljare till Jesus hänge sig åt att förfölja, ansätta och till och med mörda senare tiders efterkommande till Petrus, Filippos, Matteus och andra palestinska judar som så ärofullt gav sitt liv som de första martyrerna för det himmelska rikets evangelium!

175:2.3

Hur grymt och oresonligt är det inte att tvinga oskyldiga barn att lida för sina förfäders synder, missdåd som de är helt ovetande om och för vilka de på intet sätt kan vara ansvariga! Och att utföra sådana skändliga dåd i hans namn som lärde sina lärjungar att älska även sina fiender! Det har i denna berättelse om Jesu liv blivit nödvändigt att beskriva det sätt på vilket vissa av hans judiska samtida försmådde honom och konspirerade för att få till stånd hans vanhedrande död. Vi vill emellertid varna alla som läser denna berättelse att framförandet av en sådan historisk redogörelse på intet sätt rättfärdigar det oberättigade hat eller förlåter den orättvisa sinnesattityd som så många bekännande kristna i århundraden har hyst mot enskilda judar. Rikets troende, de som följer Jesu lära, måste sluta med att behandla den enskilda juden som om denna vore skyldig till att Jesus avvisades och korsfästes. Fadern och hans Skaparson har aldrig upphört att älska judarna. Gud gör inte skillnad på människor, och frälsningen är för juden såväl som för icke-juden.

3. Det judiska rådets ödesdigra möte

175:3.1

Klockan åtta denna tisdagskväll öppnades det judiska rådets ödesdigra möte. Vid många tidigare tillfällen hade den judiska nationens högsta domstol informellt beslutat om Jesu död. Många gånger hade detta upphöjda styresorgan beslutat sätta stopp för hans verksamhet, men aldrig tidigare hade de beslutat att till varje pris arrestera honom och se till att han dödades. Det var strax före midnatt denna tisdag den 4 april år 30 e.Kr. som rådet, med den sammansättning det då hade, officiellt och enhälligt röstade för att döma både Jesus och Lasaros till döden. Detta var svaret på den sista vädjan som Mästaren hade gjort till judarnas styresmän endast några få timmar tidigare i templet, och det var ett uttryck för deras reaktion av bitter förtrytelse över Jesu sista och kraftfulla anklagelse mot just dessa överstepräster och obotfärdiga sadducéer och fariséer. Avkunnandet av dödsdomen (redan före rättegången) över Guds Son var det judiska rådets svar på det sista erbjudande om himmelsk nåd som någonsin gavs den judiska nationen som sådan.

175:3.2

Från denna tid framåt lämnades judarna åt att avsluta sin kortvariga nationella tillvaro helt i enlighet med sin rent mänskliga ställning bland nationerna på Urantia. Israel hade tillbakavisat Sonen till den Gud som hade gjort ett förbund med Abraham, och planen på att göra Abrahams barn till sanningens ljusbärare i världen hade gått om intet. Det gudomliga förbundet hade upphävts, och slutet för den hebreiska nationen närmade sig snabbt.

175:3.3

Tidigt nästa morgon fick rådets tjänstemän order om att arrestera Jesus, men samtidigt instruktioner om att han inte fick arresteras offentligt. De uppmanades att göra upp en plan för att ta fast honom i hemlighet, helst plötsligt och om natten. Då man förstod att han troligen inte skulle återvända för att undervisa i templet den dagen (på onsdagen) anvisades rådets tjänstemän att ”föra honom inför judarnas högsta domstol på torsdagen någon tid före midnatt.”

4. Situationen i Jerusalem

175:4.1

När Jesus avslutade sitt sista tal i templet hade apostlarna ännu en gång blivit förvirrade och bestörtade. Innan Mästaren började sitt fruktansvärda fördömande av de judiska styresmännen hade Judas återvänt till templet, så att alla tolv hörde den senare delen av Jesu sista tempeltal. Det är beklagligt att Judas inte fick höra detta avskedstals första del som innehöll framräckandet av barmhärtighet. Han hörde inte detta sista erbjudande om nåd till judarnas styresmän då han fortfarande höll på att överlägga med en grupp sadducésläktingar och -vänner, som han hade ätit lunch med, om lämpligaste sättet att lösgöra sig från Jesus och sina medapostlar. Det var när Judas lyssnade till Mästarens slutliga anklagelse mot judarnas ledare och styresmän som han slutligt och helt bestämde sig för att överge evangelierörelsen och två sina händer från hela projektet. Det oaktat lämnade han templet i sällskap med de tolv och gick med dem till Olivberget, där de tillsammans lyssnade till den ödesdigra framställningen om Jerusalems förstörelse och slutet för den judiska nationen, och han förblev hos dem den tisdagsnatten i det nya lägret nära Getsemane.

175:4.2

Folksamlingen som hörde Jesus slå om från sin barmhärtiga vädjan till de judiska ledarna till den plötsliga och bitande tillrättavisningen, som gränsade till en skoningslös förkastelsedom, var förstummade och förvirrade. Den kvällen, medan judarnas råd satt och fällde dödsdomen över Jesus, och Mästaren satt med sina apostlar och några av sina lärjungar ute på Olivberget och förutsade den judiska nationens död, var hela Jerusalem inbegripet i en allvarlig och dämpad diskussion om en enda fråga: ”Vad kommer de att göra med Jesus?”

175:4.3

I Nikodemos hem möttes över trettio framträdande judar, som i hemlighet trodde på Guds rike, och överlade om hur de skulle förfara i fall det uppstod en öppen brytning med judarnas råd. Alla närvarande kom överens om att de öppet skulle erkänna sin samhörighet med Mästaren i den stund de fick höra om hans arrestering. Och det är just vad de gjorde.

175:4.4

Sadducéerna, som nu kontrollerade och dominerade judarnas råd, ville göra sig av med Jesus av följande orsaker:

175:4.5

1. De var rädda för att den allt större folkgunst som han åtnjöt hos folkmassorna hotade att sätta den judiska nationens existens i fara genom att de romerska myndigheterna kunde tänkas blanda sig i saken.

175:4.6

2. Hans iver för nyordning i templet gick direkt i anfall mot deras inkomster; templets rensande kändes i deras plånböcker.

175:4.7

3. De kände sig ansvariga för att samhällsordningen bevarades, och de fruktade för följderna om Jesu främmande och nya lära om människornas broderskap fick ytterligare spridning.

175:4.8

Fariséerna hade andra motiv till att vilja se Jesus dödad. De fruktade honom emedan:

175:4.9

1. Han stod i effektiv opposition mot deras traditionella grepp om folket. Fariséerna var ultrakonservativa, och de var bittert förnärmade över dessa förment radikala angrepp på deras hävdvunna prestige som religionslärare.

175:4.10

2. De ansåg att Jesus bröt mot lagen; att han hade visat yttersta ringaktning för sabbaten och för talrika andra lagenliga och ceremoniella krav.

175:4.11

3. De anklagade honom för hädelse, därför att han hänsyftade på Gud som sin Fader.

175:4.12

4. Och nu var de gruvligt ilskna på honom för den sista bittra förkastelsedom som ingick som avslutande del i hans avskedstal vilket han denna dag hade hållit i templet.

175:4.13

Sedan judarnas råd formellt hade beslutat om Jesu död och gett order om hans arrestering avslutades mötet denna tisdag nära midnatt efter det att de hade bestämt att mötas nästa morgon klockan tio i översteprästen Kajafas hem för att formulera de anklagelser enligt vilka Jesus skulle ställas inför rätta.

175:4.14

En liten grupp bland sadducéerna hade faktiskt föreslagit att de skulle göra sig av med Jesus genom lönnmord, men fariséerna vägrade definitivt att gå med på ett sådant förfarande.

175:4.15

Sådan var situationen i Jerusalem och bland människorna denna händelserika dag medan en väldig samling himmelska varelser svävade över denna betydelsefulla och ödesdigra scen på jorden, angelägna om att göra något för att bistå sin älskade Härskare men oförmögna att handla emedan de effektivt hölls tillbaka av sina befälhavande överordnade.


◄ Kapitel 174
Toppen
Kapitel 176 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.