◄ Kapitel 173
Del 4 ▲
Kapitel 175 ►
Kapitel 174

Tisdagsmorgonen i templet

VID sjutiden denna tisdagsmorgon sammanträffade Jesus med apostlarna, kvinnornas kår och ett tjugotal andra framträdande lärjungar i Simons hem. Vid det här mötet tog han farväl av Lasaros och gav honom den upplysning som så hastigt fick honom att fly till Filadelfia i Pereen, där han senare blev knuten till den missionsrörelse som hade sitt högkvarter i den staden. Jesus tog också farväl av den ålderstigne Simon och gav sina avskedsråd till kvinnornas kår, då han aldrig mer höll ett formellt anförande för dem.

174:0.2

Denna morgon hälsade han var och en av de tolv med ett personligt tilltal. Till Andreas sade han: ”Bli inte förskräckt av de förestående händelserna. Håll ett fast grepp om dina bröder och låt dem inte finna dig nedslagen.” Till Petrus sade han: ”Sätt inte din tillit till armen av kött och blod eller till vapen av stål. Etablera dig på de eviga klippornas andliga grundvalar.” Till Jakob sade han: ”Låt inte yttre omständigheter få dig att vackla. Förbli stark i din tro, och du skall snart få veta att det du tror på är verkligt.” Till Johannes sade han: ”Var fridsam; älska även dina fiender; var tolerant. Och minns att jag har anförtrott dig många saker.” Till Natanael sade han: ”Döm inte enligt det yttre skenet; stå fast i din tro när allt ser ut att gå om intet; var trogen ditt förordnande som rikets ambassadör.” Till Filippos sade han: ”Förbli oberörd av de förestående händelserna. Håll kvar ditt lugn även när du inte kan se vart vägen för. Var trogen din invigningsed.” Till Matteus sade han: ”Glöm inte den nåd som förde dig in i riket. Låt ingen lura dig på din eviga belöning. Var villig att stå orubblig, så som du har stått emot böjelserna i människans dödliga natur.” Till Tomas sade han: ”Hur svårt det än må vara, måste du just nu förlita dig på tron och inte på synen. Tvivla inte på min förmåga att slutföra det arbete jag har påbörjat, och på att jag till slut skall få se alla mina trogna ambassadörer i riket på den andra sidan.” Till tvillingarna Alfaios sade han: ”Låt er inte krossas av det som ni inte kan förstå. Var trogna känslorna av tillgivenhet i ert hjärta och sätt inte er tillit vare sig till stormän eller till den föränderliga inställningen bland folket. Stå vid era bröders sida.” Till Simon Seloten sade han: ”Simon, besvikelsen kan tänkas krossa dig, men din ande skall höja sig ovanför allt som kan komma över dig. Det som du inte har lärt dig av mig skall min ande lära dig. Sök andens sanna realiteter och låt dig inte attraheras av overkliga och materiella skuggor.” Till Judas Iskariot sade han: ”Judas, jag har älskat dig, och jag har bett för dig att du skulle älska dina bröder. Förtröttas inte i att göra gott; och jag ville varna dig att ta dig i akt för smickrets slippriga stigar och förlöjligandets giftpilar.”

174:0.3

När han hade avslutat dessa hälsningar gav han sig tillsammans med Andreas, Petrus, Jakob och Johannes i väg mot Jerusalem, medan de övriga apostlarna började slå upp Getsemane-lägret, dit de skulle bege sig den kvällen och där de hade sin operationsbas under återstoden av Mästarens kroppsliga liv. Ungefär halvvägs ned för Olivbergets sluttning stannade Jesus upp och samtalade i över en timme med de fyra apostlarna.

1. Gudomlig förlåtelse

174:1.1

Under flera dagars tid hade Petrus och Jakob varit invecklade i en diskussion om sina olika uppfattningar beträffande Mästarens undervisning om syndernas förlåtelse. De hade kommit överens om att framlägga ärendet för Jesus, och Petrus tog detta lämpliga tillfälle i akt att rådgöra med Mästaren. Följaktligen föll Simon Petrus in i samtalet, som rörde sig om skillnaderna mellan prisande och dyrkan, och frågade: ”Mästare, Jakob och jag är inte överens om din förkunnelse angående syndernas förlåtelse. Jakob hävdar att du lär att Fadern förlåter oss redan innan vi ber honom om det, och jag påstår att förlåtelsen måste föregås av ånger och bekännelse. Vem av oss har rätt? Vad säger du?”

174:1.2

Efter en stunds tystnad gav Jesus alla fyra en menande blick och svarade: ”Mina bröder, ni misstar er i era åsikter därför att ni inte förstår naturen av de nära och kärleksfulla relationerna mellan den skapade och Skaparen, mellan människan och Gud. Ni fattar inte den förståelsefulla sympati som en vis förälder hyser för sitt omogna och stundom felande barn. Det kan verkligen ifrågasättas huruvida intelligenta och tillgivna föräldrar någonsin behöver förlåta ett genomsnittligt och normalt barn. Förståelsefulla relationer i förening med attityder av kärlek förhindrar effektivt allt sådant främlingskap som senare gör en ny anpassning mellan barnets ånger och förälderns förlåtelse nödvändig.

174:1.3

”En del av varje far lever i barnet. Fadern är den som först och bäst förstår allt som gäller förhållandet mellan barnet och föräldern. Föräldern kan se barnets omogenhet i ljuset av den längre hunna mogenheten hos föräldern, den mognare erfarenheten hos den äldre parten. När det gäller det jordiska barnet och den himmelske Fadern har den gudomliga föräldern en sympati och förmåga till kärleksfull förståelse som kännetecknas av infinitet och gudomlighet. Den gudomliga förlåtelsen är ofrånkomlig; den är en naturlig och oskiljaktig del av Guds oändliga förståelse, av hans fullkomliga vetskap om allt som gäller barnets bristande omdöme och felaktiga val. Den gudomliga rättvisan är så evigt just och rimlig att den ofelbart uttrycker även en förståelsefull barmhärtighet.

174:1.4

”När en vis man förstår de inre impulserna hos sina medmänniskor börjar han älska dem. Och när man älskar sin broder har man redan förlåtit honom. Denna förmåga att förstå människans natur och förlåta hennes uppenbara överträdelser är gudalik. Om ni är visa föräldrar är det så här ni älskar och förstår era barn och förlåter dem, även när tillfälliga missförstånd uppenbarligen har skilt er åt. Barnet, som är omoget och saknar en fullare förståelse av djupet i förhållandet mellan barnet och fadern, måste ofta känna sig skuldmedvetet skild från faderns fulla godkännande, men en sann far är aldrig medveten om någon sådan skilsmässa. Synden är en upplevelse som hör till den skapades medvetande; den ingår inte i Guds medvetande.

174:1.5

”Er oförmåga eller ovillighet att förlåta era medmänniskor är måttet på er omogenhet, er bristande uppnåelse av den sympati, förståelse och kärlek som kännetecknar den vuxna människan. Ni hyser agg och ruvar på hämnd i direkt proportion till er okunskap om den inre naturen och sanna längtan hos era barn och era medmänniskor. Kärleken uttrycker den gudomliga och inre livslusten. Den bygger på förståelse, fostras av osjälviskt tjänande och fulländas i visdom.

2. Judarnas ledare ställer frågor

174:2.1

På måndagskvällen hade ett möte hållits mellan judarnas råd och omkring femtio andra ledare utvalda bland skriftlärda, fariséer och sadducéer. Man var vid detta möte ense om att det vore farligt att arrestera Jesus inför allas åsyn på grund av det vanliga folkets tillgivenhet för honom. Det var också majoritetens åsikt att man borde göra ett beslutsamt försök att misskreditera honom i folksamlingens ögon innan han fängslades och fördes inför domstol. Följaktligen utsågs flera grupper av lärda män att vara på plats nästa morgon i templet för att försöka snärja Jesus med svåra frågor och på annat sätt göra honom förlägen inför folket. Till sist hade fariséerna, sadducéerna och till och med herodianerna alla förenats i detta försök att misskreditera Jesus inför påskens människomassor.

174:2.2

På tisdagsmorgonen när Jesus anlände till tempelgården och började undervisa hade han hunnit yttra bara några få ord när en grupp av akademiernas yngre studerande, som hade övats för detta ändamål, kom fram och genom sin talesman sade till Jesus: ”Mästare, vi vet att du är en rättfärdig lärare, och vi vet att du förkunnar sanningens vägar och tjänar endast Gud, ty du fruktar ingen människa, och vi vet att du inte gör skillnad på person. Vi är endast studerande, och vi vill få reda på sanningen om en sak som besvärar oss; vår svårighet är denna: Är det lagligt för oss att betala skatt till kejsaren? Skall vi eller skall vi inte betala?” Jesus, som insåg deras skenhelighet och förslagenhet, sade till dem: ”Varför kommer ni så här för att söka förleda mig? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med, så skall jag svara er.” Och när de räckte honom en denar såg han på den och sade: ”Vems bild och överskrift finns här på myntet?” När de svarade honom: ”Kejsarens”, sade Jesus: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”

174:2.3

När han hade svarat dessa unga skriftlärda och deras herodianska bundsförvanter med dessa ord drog de sig tillbaka från honom, och människorna, till och med sadducéerna, hade roligt åt deras snopenhet. Även dessa ungdomar som hade försökt snärja honom, förundrade sig storligen över den oväntade skarpsinnigheten i Mästarens svar.

174:2.4

Föregående dag hade styresmännen försökt fälla honom inför folksamlingen på frågor som gällde prästerlig behörighet, och sedan de hade misslyckats försökte de nu dra in honom i en för honom skadlig diskussion om civilmyndigheternas behörighet. Både Pilatus och Herodes var vid denna tid i Jerusalem, och Jesu fiender tänkte sig att om han vågade avråda från att betala skatt till kejsaren skulle de genast gå inför de romerska myndigheterna och anklaga honom för upproriskhet. Om han å andra sidan kort och gott gav rådet att betala skatt räknade de helt riktigt med att ett sådant uttalande storligen skulle såra den nationella stoltheten hos hans judiska åhörare och därmed fjärma honom från folkmassans välvilliga inställning och tillgivenhet.

174:2.5

I allt detta misslyckades Jesu fiender, ty judarnas råd hade fattat ett allmänt känt beslut, till ledning för de judar som fanns utspridda bland de icke-judiska folken, att ”rätten att slå mynt medförde rätt att uppbära skatt.” På detta sätt undvek Jesus deras fälla. Att svara ”nej” på deras fråga hade varit detsamma som att mana till uppror; att svara ”ja” hade chockerat den tidens djupt rotade nationalistiska känslor. Mästaren undvek inte frågan; han utnyttjade bara visdomen med att ge ett dubbelt svar. Jesus var aldrig undfallande, men han var alltid vis i sina mellanhavanden med dem som ville plåga och tillintetgöra honom.

3. Saddukéerna och uppståndelsen

174:3.1

Innan Jesus igen kunde börja sin undervisning kom en annan grupp fram för att ställa frågor till honom; den här gången var det en grupp lärda och listiga sadducéer. Deras talesman drog sig närmare Jesus och sade: ”Mästare, Mose har sagt att om en gift man dör barnlös skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt den avlidne brodern. Nu förekom det ett fall där en man som hade sex bröder dog barnlös. Hans äldste bror övertog hans hustru, men också han dog snart barnlös. På samma sätt övertog följande broder hustrun, men han dog också utan att lämna efterkommande. Och så fortsatte det tills alla sex bröder hade haft hustrun och alla sex hade dött utan att ha barn. Och sist av alla dog kvinnan själv. Det som vi nu vill fråga dig är följande: Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne.”

174:3.2

Jesus visste, och människorna likaså, att sadducéerna inte hade något ärligt uppsåt när de ställde denna fråga, ty det var osannolikt att ett sådant fall verkligen skulle inträffa. Dessutom var denna sed att en död mans bröder skulle försöka avla barn åt honom vid den här tiden redan praktiskt taget en död bokstav hos judarna. Det oaktat nedlät sig Jesus till att besvara deras okynniga fråga. Han sade: ”Ni misstar er alla när ni ställer sådana frågor, därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds levande kraft. Ni vet att sönerna i denna värld kan gifta sig och kan giftas bort, men ni ser inte ut att förstå att de som räknas värdiga att stiga upp till de kommande världarna, vid de rättfärdigas uppståndelse, varken gifter sig eller blir bortgifta. De som erfar uppståndelsen från de döda är mera som änglarna i himlen, och de dör aldrig. Dessa uppståndna är för evigt Guds söner; de är ljusets barn som har uppväckts till framsteg i det eviga livet. Och även er fader Mose förstod detta, ty i samband med sina upplevelser vid den brinnande busken hörde han Fadern säga: ’Jag är Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.’ Och så förkunnar jag tillsammans med Mose att min Fader inte är de dödas Gud utan de levandes. I honom lever ni alla, förökar ni er och har ni er dödliga tillvaro.”

174:3.3

När Jesus hade besvarat dessa frågor drog sig sadducéerna tillbaka, och några av fariséerna glömde till den grad sig själva att de utropade: ”Sant, sant, Mästare, bra svarade du dessa trolösa sadducéer.” Sadducéerna vågade inte ställa några fler frågor till honom, och de vanliga människorna förundrade sig över visdomen i hans undervisning.

174:3.4

Jesus hänvisade i sin sammandrabbning med sadducéerna endast till Mose, emedan denna religiöst politiska sekt endast erkände giltigheten av de fem så kallade Mose böckerna; de godkände inte att profeternas förkunnelse användes som bas för läromässiga trossatser. Fastän Mästaren i sitt svar klart bekräftade det faktum att dödliga varelser överlever med hjälp av uppståndelseförfarandet, uttalade han inte på något sätt sitt stöd för fariséernas tro på den konkreta människokroppens uppståndelse. Det som Jesus ville betona var att Fadern hade sagt ”Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”, inte att ’jag var deras Gud.’

174:3.5

Sadducéerna hade tänkt sig att utsätta Jesus för åtlöjets nedbrytande inverkan, då de mycket väl visste att förföljelse som skedde offentligt med största säkerhet skulle framkalla ytterligare sympati för honom hos folkmassan.

4. Det stora budet

174:4.1

En annan grupp sadducéer hade fått instruktioner att ställa snärjande frågor till Jesus om änglarna, men när de såg hur det gick för deras kamrater, som hade försökt få honom i fällan med frågor om uppståndelsen, beslöt de klokt nog att hålla sig tysta; de drog sig tillbaka utan att ställa någon fråga. De sammansvurna fariséerna, de skriftlärda, sadducéerna och herodianerna hade på förhand kommit överens om en plan att fylla hela dagen med dessa snärjande frågor i hopp om att därmed misskreditera Jesus inför människorna och samtidigt effektivt hindra honom från att hinna proklamera sina störande läror.

174:4.2

Sedan kom en av fariséernas grupper fram för att ställa besvärande frågor, och talesmannen tecknade åt Jesus och sade: ”Mästare, jag är laglärd, och jag ville fråga dig vilket bud som enligt din åsikt är det största?” Jesus svarade. ”Det finns ett enda bud, och detta enda är det största av alla, och det budet är: ’Hör, o Israel, Herren vår Gud, Herren är en enda; och du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ, med hela ditt sinne och med all din kraft.’ Detta är det första och stora budet. Och det andra budet är likt det första; sannerligen, det följer direkt av det första och lyder: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’ Det finns inget bud som är större än dessa; på dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”

174:4.3

När den laglärde insåg att Jesus inte endast hade svarat i överensstämmelse med den judiska religionens högsta uppfattning, utan att han även hade svarat klokt i den församlade folkmassans ögon, tänkte han att det såg modigare ut att öppet berömma Mästarens svar. Följaktligen sade han: ”Sanningen att säga, Mästare, har du uttryckt dig väl, att Gud är en och ingen finns utom han; och att älska honom med hela sitt hjärta, hela sitt förstånd och hela sin kraft, och att också älska sin nästa som sig själv, det är det första och stora budet; och vi är överens om att detta stora bud är mycket viktigare att ta hänsyn till än alla brännoffer och annat offrande.” När den laglärde svarade så här finkänsligt såg Jesus på honom och sade: ”Min vän, jag ser att du inte är så långt från Guds rike.”

174:4.4

Jesus uttalade en sanning när han sade om den laglärde att han inte var ”långt från gudsriket”, ty samma kväll begav han sig ut till Mästarens läger nära Getsemane, bekände sin tro på rikets evangelium och döptes av Josia, en av Abners lärjungar.

174:4.5

Två eller tre andra grupper av skriftlärda och fariséer fanns på plats och hade tänkt ställa frågor, men de blev antingen avväpnade av Jesus svar till den laglärde eller så hölls de tillbaka av det fullständiga nederlaget för alla som hade försökt att snärja honom. Efter detta vågade ingen längre ställa någon fråga till honom offentligt.

174:4.6

När inga fler frågor kom, och då det snart var middagstid, fortsatte Jesus inte sin undervisning utan nöjde sig med att bara ställa en fråga till fariséerna och deras medarbetare. Jesus sade: ”Eftersom ni inte har fler frågor ville jag ställa en till er. Vad anser ni om Befriaren? Det vill säga, vems son är han?” Efter en kort paus svarade en av de skriftlärda: ”Messias är Davids son.” Och eftersom Jesus visste att det hade debatterats mycket, även bland hans egna lärjungar, huruvida han var Davids son eller ej, ställde han denna tilläggsfråga: ”Om Befriaren verkligen är Davids son, hur kan då David, i den psalm som ni tillskriver honom, på andens ledning själv säga: ’Herren sade till min herre: Sitt på min högra sida tills jag lägger dina fiender under dina fötter.’ Om nu David kallar honom Herre, hur kan han då vara hans son?” Fastän styresmännen, de skriftlärda och fariséerna inte besvarade frågan, ställde de inte heller fler frågor till honom för att snärja honom. De besvarade aldrig denna fråga som Jesus ställde till dem, men efter Mästarens död försökte de undkomma denna förlägenhet genom att ändra tolkningen av denna psalm så att den syftade på Abraham i stället för på Messias. Andra försökte undfly dilemmat genom att hävda att David inte hade skrivit denna så kallade messianska psalm.

174:4.7

En stund tidigare hade fariséerna fröjdat sig över det sätt på vilket sadducéerna hade tystats av Mästaren. Nu gladde sig sadducéerna åt fariséernas misslyckande, men ett sådant rivaliserande var kortvarigt. Snart glömde de sina urgamla meningsskiljaktigheter när de med gemensamma krafter försökte sätta stopp för Jesu förkunnelse och verksamhet. Men genom alla dessa händelser lyssnade det vanliga folket med glädje till honom.

5. Grekerna som sökte Jesus

174:5.1

Ungefär vid middagstiden, när Filippos höll på att göra uppköp för det nya lägret som den dagen slogs upp nära Getsemane, uppsöktes han av en delegation av främlingar, en grupp troende greker från Alexandria, Aten och Rom. Deras talesman sade till aposteln: ”Du har blivit utpekad för oss av några som känner dig; så vi kommer till dig, herre, och ber att få träffa Jesus, din Mästare.” Filippos blev överraskad av att träffa dessa framträdande och sökande grekiska främlingar så här på torget, och då Jesus uttryckligen hade ålagt de tolv att avhålla sig från all offentlig undervisning under påskveckan, så var han något förbryllad angående bästa sättet att behandla detta ärende. Han oroades också av att dessa icke-judar var främlingar från andra länder. Om de hade varit judar eller bekanta icke-judar från trakten skulle han inte ha tvekat så uppenbart. Vad han gjorde var följande: Han bad dessa greker att stanna just där de befann sig. När han skyndade bort antog de att han gick för att söka upp Jesus, men i verkligheten skyndade han iväg till Josefs hem, där han visste att Andreas och de övriga apostlarna var på lunch. Han bad Andreas komma ut, förklarade varför han hade kommit och återvände sedan i sällskap med Andreas till de väntande grekerna.

174:5.2

Eftersom Filippos var så gott som färdig med sina uppköp återvände han och Andreas tillsammans med grekerna till Josefs hem, där Jesus tog emot dem. De satt nära honom när han talade till sina apostlar och ett antal ledande lärjungar som hade samlats till denna lunch. Jesus sade:

174:5.3

”Min Fader sände mig till denna värld för att uppenbara hans barmhärtighet gentemot människornas barn, men de som jag först kom till har vägrat att ta emot mig. Visst är det sant att många av er för egen del har omfattat mitt evangelium, men Abrahams barn och deras ledare står i begrepp att avvisa mig, och därmed avvisar de också Honom som har sänt mig. Jag har fritt förkunnat frälsningens evangelium för detta folk; jag har berättat för dem om sonskapets glädje och frihet, och om ett rikare liv i anden. Min Fader har gjort många underbara gärningar bland dessa räddhågade människosöner. Men sannerligen talade profeten Jesaja om detta folk när han skrev: ’Herre, vem trodde det som vi förkunnade? Och för vem har Herren uppenbarats?’ Sannerligen har ledarna för mitt folk avsiktligt förblindat sina ögon så att de inte kan se och förstockat sina hjärtan för att de inte skulle tro och bli frälsta. Alla dessa år har jag försökt bota dem från deras otro, så att de skulle kunna ta emot Faderns eviga frälsning. Jag vet att inte alla har svikit mig; en del av er har verkligen trott på mitt budskap. I detta rum finns nu hela tjugo män som tidigare var medlemmar av judarnas råd eller som hade en hög ställning i nationens rådsförsamlingar, även om en del av er fortfarande drar er för att öppet bekänna sanningen, för att inte bli uteslutna ur synagogan. En del av er är frestade att älska människors ära mer än Guds ära. Men jag är tvungen att visa fördragsamhet eftersom jag fruktar för säkerheten och lojaliteten även hos en del av dem som så länge har stått mig nära och som har levt så nära intill mig.

174:5.4

”I denna festsal ser jag att det finns församlade ungefär samma antal judar och icke-judar, och jag vill vända mig till er som den första och sista gruppen av detta slag vilken jag kan undervisa om Guds rikes angelägenheter innan jag återvänder till min Fader.”

174:5.5

Dessa greker hade troget deltagit i Jesu undervisning i templet. På måndagskvällen hade de haft ett sammanträde i Nikodemos hem som varade ända till gryningen, och trettio av dem hade valt att träda in i riket.

174:5.6

När Jesus i den stunden stod inför dem insåg han att en domperiod gick mot sitt slut och att en ny tog sin början. Mästaren vände sin uppmärksamhet mot grekerna och sade:

174:5.7

”Den som tror detta evangelium, tror inte endast på mig utan på Honom som har sänt mig. När ni ser på mig ser ni inte endast Människosonen utan också Honom som har sänt mig. Jag är världens ljus, och den som tror på min lära skall inte längre förbli i mörkret. Om ni icke-judar hör mig skall ni få ta emot livets ord och skyndsamt bli delaktiga av den glädjefyllda frihet som sanningen om sonskap till Gud innebär. Om mina landsmän, judarna, väljer att avvisa mig och förkasta min förkunnelse, jag kommer inte att sitta till doms över dem, ty jag kom inte för att döma världen utan för att erbjuda den frälsning. Men de som avvisar mig och vägrar att ta emot mina ord skall dock i sinom tid ställas till doms av min Fader och dem som han har förordnat att sitta till doms över sådana som avvisar barmhärtighetens gåva och frälsningens sanningar. Kom ihåg var och en av er att jag inte talar av mig själv utan att jag troget har förkunnat för er det som Fadern har befallt mig att uppenbara för människornas barn. Och dessa ord som Fadern ingav mig att tala till världen är ord av gudomlig sanning, evinnerlig nåd och evigt liv.

174:5.8

”Men för såväl judar som icke-judar förkunnar jag att den stund snart är inne då Människosonen kommer att förhärligas. Ni vet mycket väl att om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn; men om det dör i god jord vaknar det till liv igen och ger en rik skörd. Den som själviskt älskar sitt liv riskerar att förlora det; men den som är villig att ge sitt liv för min och evangeliets skull skall få en rikare tillvaro på jorden och i himlen, evigt liv. Om ni verkligen vill följa mig, även efter det att jag har begett mig till min Fader, då skall ni bli mina lärjungar och era dödliga medmänniskors uppriktiga tjänare.

174:5.9

”Jag vet att min stund närmar sig, och jag är bekymrad. Jag inser att mitt folk har beslutat sig för att försmå riket, men det gläder mig att ta emot dessa sanningssökande icke-judar som kommer hit idag för att höra sig för om ljusets väg. Det oaktat värker mitt hjärta för mitt folk, och min själ är fylld av vånda över det som ligger just framför mig. Vad skall jag säga när jag ser framför mig och urskiljer vad som snart skall drabba mig? Skall jag säga: Fader, rädda mig från denna hemska stund? Nej! Det är för just detta ändamål jag har kommit till världen och även för denna stund. Hellre vill jag säga och bedja att ni förenar er med mig: Fader, förhärliga ditt namn; ske din vilja.”

174:5.10

När Jesus hade sagt detta framträdde den Personaliserade Riktare, som hade vistats i hans inre under tiden före hans dop, inför honom, och när han gjorde en märkbar paus tilltalades Jesus av denna nu mäktiga ande som representerar Fadern och sade: ”Jag har mången gång förhärligat mitt namn i dina utgivningar, och jag skall förhärliga det en gång till.”

174:5.11

Fastän de judar och icke-judar som hade samlats här inte hörde någon röst, kunde de inte undgå att märka att Mästaren höll en paus i sitt tal medan ett meddelande kom till honom från någon övermänsklig källa. De sade alla, var och en till den som satt bredvid: ”En ängel talade till honom.”

174:5.12

Sedan fortsatte Jesus sitt tal: ”Allt detta har inte hänt för min skull utan för er. Jag vet med säkerhet att Fadern tar emot mig och godkänner min mission till förmån för er, men det är nödvändigt att ni uppmuntras och görs redo för det eldprov som ligger just framför er. Låt mig försäkra er att våra gemensamma strävanden att upplysa världen och befria människosläktet till sist skall krönas med seger. Den gamla ordningen går mot sin dom. Denna världs Prins har jag fördrivit; och alla människor skall bli fria i ljuset av den ande som jag skall utgjuta över allt kött efter att ha stigit upp till min Fader i himlen.

174:5.13

”Och nu förkunnar jag för er att jag, om jag blir upphöjd på jorden och i ert liv, kommer jag att dra alla människor till mig och till min Faders gemenskap. Ni har trott att Befriaren skulle stanna på jorden för alltid, men jag säger er att människorna kommer att avvisa Människosonen och att han återvänder till Fadern. Endast en liten stund till är jag hos er; endast en kort tid är det levande ljuset bland denna förmörkade generation. Vandra medan ni har detta ljus så att det kommande mörkret och den förestående förvirringen inte må överväldiga er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går; men om ni väljer att vandra i ljuset skall ni sannerligen alla bli Guds befriade söner. Och nu, kom alla med mig när vi går tillbaka till templet och jag talar avskedsord till översteprästerna, de skriftlärda, fariséerna, sadducéerna, herodianerna och till Israels styresmän som vandrar i mörkret.”

174:5.14

Efter att ha sagt detta ledde Jesus de andra längs de smala gatorna i Jerusalem tillbaka till templet. De hade nyss hört Mästaren säga att det här skulle bli hans avskedstal i templet, och de följde honom under tystnad och försjunkna i djupa tankar.


◄ Kapitel 173
Toppen
Kapitel 175 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.