Jesu triumfartade intåg i Jerusalem på söndagen överväldigade judarnas ledare till den grad att de avstod från att arrestera honom. Denna dag uppsköt detta spektakulära rensande av templet likaledes effektivt anhållandet av Mästaren. Dag för dag blev judarnas styresmän allt mer beslutna att göra sig av med honom, men de oroades av två saker som samverkade till att fördröja stunden för angreppet. Översteprästerna och de skriftlärda var ovilliga att arrestera Jesus i offentligheten av rädsla för att folksamlingen kunde vända sig emot dem i ett förbittrat raseri. De fruktade också möjligheten av att de romerska vakterna skulle behöva kallas för att kuva en folkresning.
Vid det judiska rådets sammanträde mitt på dagen kom man enhälligt överens om att Jesus snabbt måste avrättas, eftersom ingen vän till Mästaren deltog i detta möte. Men de kunde inte enas om när och hur han skulle fängslas. Till slut beslöt de att utse fem grupper som skulle gå ut bland folket och försöka få honom att trassla in sig i sin undervisning eller att på annat sätt misskreditera honom bland dem som lyssnade till hans förkunnelse. Följaktligen, när Jesus vid tvåtiden just hade påbörjat sitt anförande om ”Den frihet sonskapet ger”, banade sig en grupp av dessa Israels äldste fram mot Jesus, avbröt honom sin vana trogen och ställde denna fråga: ”Vad har du för behörighet att göra detta? Vem har gett dig den behörigheten?”
Det var helt i sin ordning för templets föreståndare och det judiska rådets tjänstemän att ställa denna fråga till den som tog sig för att undervisa och uppträda på det speciella sätt som hade varit utmärkande för Jesus, i synnerhet beträffande hans nyliga uppträdande då han hade rensat templet från all kommers. Dessa varumånglare och penningväxlare arbetade alla i skydd av de högsta styresmännens uttryckliga tillstånd, och en viss procent av deras vinst förmodades gå direkt till tempelkassan. Glöm inte att behörighet var lösenordet bland hela det judiska folket. Profeterna ställde alltid till med besvär för att de så djärvt dristade sig till att undervisa utan behörighet, utan att ha blivit vederbörligen utbildade i rabbinakademierna och därefter regelmässigt ordinerade av judarnas råd. Avsaknad av denna behörighet vid anspråksfull offentlig undervisning ansågs innebära antingen olärd förmätenhet eller öppet uppror. På den tiden kunde endast judarnas råd ordinera en äldste eller lärare, och en sådan ceremoni måste ske i närvaro av åtminstone tre personer som tidigare hade ordinerats på samma sätt. En sådan ordination gav läraren titeln ”rabbi” och gjorde honom också behörig att fungera som domare, ”att binda och lösa sådana ärenden som kunde framföras till honom för avgörande.”
Templets styresmän kom fram till Jesus denna eftermiddagstimme för att ifrågasätta inte endast hans undervisning utan även hans handlingar. Jesus visste mycket väl att just dessa män hade länge offentligt proklamerat att hans behörighet att undervisa var satanisk, och att alla hans mäktiga gärningar hade åstadkommits med djävulsfurstens kraft. Därför började Mästaren sitt svar på deras fråga med att ställa dem en motfråga. Jesus sade: ”Jag har också en fråga till er, och om ni svarar på den, skall jag säga er vad jag har för behörighet att göra detta. Dopet som Johannes döpte med, varifrån kom det? Hade Johannes sin behörighet från himlen eller från människor?”
När hans frågeställare hörde detta drog de sig åt sidan för att sinsemellan överlägga om vilket svar de skulle ge. De hade tänkt sig att göra Jesus förlägen inför folksamlingen, men nu fann de sig själva mycket förvirrade inför alla som då var samlade på tempelgården. Deras missräkning var ännu tydligare när de återvände till Jesus och sade: ”När det gäller dopet som Johannes döpte med, kan vi inte svara; vi vet inte.” De svarade Mästaren så här, därför att de hade överlagt följande med varandra: Om vi säger ’från himlen’, svarar han: ’Varför trodde ni då inte på honom’, och kanske tillägger han att han fick sin behörighet av Johannes, och om vi säger ’från människor’, kanske folket går till angrepp mot oss, ty de flesta av dem anser ju att Johannes var en profet. Så var de tvungna att komma inför Jesus och folket och bekänna att de, Israels religiösa lärare och ledare, inte kunde (eller inte ville) uttrycka en åsikt om Johannes mission. När de hade sagt sitt, såg Jesus ned på dem och sade: ”I så fall talar jag inte heller om vad jag har för behörighet att göra detta.”
Jesus avsåg aldrig att hänvisa till Johannes för sin behörighet; Johannes hade aldrig blivit ordinerad av judarnas råd. Jesu behörighet fanns hos honom själv och i hans Faders eviga överhöghet.
Då Jesus använde denna metod för att handskas med sina motståndare ville han inte undvika frågan. Först kan det tyckas att han gjorde sig skyldig till ett mästerligt undflyende av frågan, men så var det inte. Jesus var aldrig benägen at skaffa sig ett orättmätigt övertag ens över sina fiender. Vid detta skenbara undvikande gav han faktiskt alla sina åhörare svaret på fariséernas fråga om behörigheten bakom hans mission. De hade påstått att han verkade med behörighet från djävulsfursten. Jesus hade upprepade gånger hävdat att all hans undervisning och alla hans gärningar skedde med kraft och behörighet från hans Fader i himlen. Detta vägrade judarnas ledare att godta och försökte ansätta honom till att medge att han var en regelstridig lärare, eftersom han aldrig hade sanktionerats av judarnas råd. Även fast han inte gjorde anspråk på att ha sin behörighet från Johannes, när han svarade dem så som han gjorde, tillfredsställde han däremot folket så pass mycket med denna antydan att hans fienders strävan att snärja honom effektivt vändes mot dem själva och avsevärt misskrediterade dem i ögonen på alla som var närvarande.
Det var denna Mästarens genialitet att handskas med sina motståndare som gjorde dem så rädda för honom. De försökte sig inte på flera frågor den dagen; de drog sig tillbaka för fortsatta överläggningar sinsemellan. Men det tog inte länge för människorna att inse oärligheten och ohederligheten i dessa frågor som judarnas styresmän ställde. Inte heller kunde vanliga människor undgå att se skillnaden mellan Mästarens moraliska majestät och den intrigerande skenheligheten hos hans fiender. Men rensandet av templet hade fört över sadducéerna på fariséernas sida när det gällde fullbordandet av planen att tillintetgöra Jesus, och sadducéerna innehade nu majoriteten i judarnas råd.