◄ Kapitel 166
Del 4 ▲
Kapitel 168 ►
Kapitel 167

Besöket i Filadelfia

UNDER hela denna verksamhetsperiod i Pereen, när det nämns att Jesus och apostlarna besökte olika orter där de sjuttio arbetade, bör man komma ihåg att som regel endast tio apostlar åtföljde honom, då det var brukligt att lämna åtminstone två av apostlarna i Pella för att undervisa folksamlingen. När Jesus gjorde sig redo att fortsätta till Filadelfia återvände Simon Petrus och hans bror Andreas till lägret vid Pella för att undervisa de skaror som hade samlats där. När Mästaren lämnade lägret vid Pella för att besöka olika delar av Pereen var det inte ovanligt att mellan trehundra och femhundra människor från lägret följde efter honom. När han anlände till Filadelfia åtföljdes han av över sexhundra anhängare.

167:0.2

Inga under hade förekommit i samband med den nyss genomförda predikoturen genom Dekapolis, och med undantag för renandet av de tio spetälska hade det än så länge inte heller inträffat några mirakel under denna mission i Pereen. Det här var en period då evangeliet förkunnades med kraft, utan underverk, och större delen av tiden utan att Jesus eller ens hans apostlar var personligen närvarande.

167:0.3

Jesus och de tio apostlarna anlände till Filadelfia onsdagen den 22 februari och tillbringade torsdagen och fredagen med att vila efter den senaste tidens resor och bemödanden. Den fredagskvällen talade Jakob i synagogan, och ett allmänt möte sammankallades till följande kväll. De gladde sig mycket över den framgång evangeliet hade i Filadelfia och de närbelägna byarna. Davids budbärare kom också med bud om rikets vidare utbredning över hela Palestina samt med goda nyheter från Alexandria och Damaskus.

1. Frukost med fariséerna

167:1.1

I Filadelfia bodde en mycket förmögen och inflytelserik farisé, som hade accepterat Abners förkunnelse och som inbjöd Jesus till frukost i sitt hem på sabbatsmorgonen. Man visste att Jesus vid denna tid väntades anlända till Filadelfia. Därför hade ett stort antal besökare, bland dem många fariséer, kommit över från Jerusalem och andra ställen. Följaktligen hade ett fyrtiotal av dessa ledande män och några laglärda bjudits till denna frukost, som hade ordnats till Mästarens ära.

167:1.2

Medan Jesus dröjde vid dörren i samtal med Abner, och efter det att värden hade satt sig till bords, kom det in en av de ledande fariséerna från Jerusalem, en medlem av judarnas råd, och sin vana trogen satte han kurs direkt mot hedersplatsen till vänster om värden. Men eftersom den platsen var reserverad för Mästaren och den till höger för Abner gjorde värden tecken åt farisén från Jerusalem att sitta fyra platser till vänster, och denna dignitär blev mycket förnärmad för att han inte fick hedersplatsen.

167:1.3

Snart satt de alla till bords och gladde sig åt att umgås med varandra eftersom de flesta närvarande var lärjungar till Jesus eller annars vänligt inställda till evangeliet. Endast hans fiender lade märke till att han inte utförde det ceremoniella handtvättandet innan han satte sig till bords. Abner tvättade händerna före måltidens början men inte under serveringens gång.

167:1.4

Nära måltidens slut kom det in en man från gatan som sedan länge led av en kronisk sjukdom och var nu vattusiktig. Denne man var troende och hade nyligen döpts av Abners medarbetare. Han kom inte med någon begäran till Jesus om att bli botad, men Mästaren visste mycket väl att denne plågade man kom till denna frukost i hopp om att undgå människomassornas trängsel och sålunda bättre kunna dra till sig Mästarens uppmärksamhet. Mannen visste att få mirakel hade utförts på sistone, men han hade i sitt hjärta resonerat att hans sorgliga belägenhet möjligen kunde väcka Mästarens medlidande. Han misstog sig inte, ty när han steg in i rummet fäste både Jesus och den självgode farisén från Jerusalem uppmärksamheten på honom. Farisén var inte sen att ge uttryck åt sin förtrytelse över att en sådan hade låtits komma in i rummet. Men Jesus såg på den sjuke och log så välvilligt att han kom närmare och satte sig ned på golvet. Då måltiden led mot sitt slut såg Mästaren ut över sina medgäster, och sedan han hade kastat en menande blick på den vattusiktige mannen sade han: ”Mina vänner, lärare i Israel och lärda lagmän, jag skulle vilja ställa er en fråga: Är det tillåtet att bota sjuka och lidande på sabbaten eller inte?” Men de närvarande kände Jesus alltför väl; de höll sig tysta. De besvarade inte hans fråga.

167:1.5

Sedan gick Jesus över till det ställe där den sjuke mannen satt, tog honom vid handen och sade: ”Stig upp och gå din väg. Du har inte bett om att bli botad, men jag känner längtan i ditt hjärta och tron i din själ.” Innan mannen lämnade rummet återvände Jesus till sin plats, vände sig till dem vid bordet och sade: ”Sådana gärningar gör min Fader, inte för att locka er in i riket, utan för att uppenbara sig själv för dem som redan är i riket. Ni kan inse att det vore likt Fadern att göra just sådant, ty vem av er som har ett omtyckt djur som faller i en brunn på sabbaten, skulle inte genast gå ut och dra upp det?” Då ingen ville svara honom, och eftersom hans värd synbarligen gillade vad som försiggick, reste sig Jesus och sade till alla närvarande: ”Mina bröder, när ni är bjudna till en bröllopsfest, slå er då inte ned på den främsta platsen, ty kanske någon mer ansedd man har inbjudits till festen, och då måste värden komma till er och be att ni ger er plats åt denna andra och ansedda gäst. I så fall får ni skämmas när ni måste inta en lägre plats vid bordet. När ni är bjudna till fest vore det klokt att när ni kommer till festbordet uppsöka den nedersta platsen och sätta er där, så att värden när han ser ut över gästerna kan säga till er: ’Min vän, varför sitter du på den ringaste platsen? Flytta dig längre upp’. På detta sätt blir du hedrad inför alla dina medgäster. Glöm inte att den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, medan den som uppriktigt ödmjukar sig skall bli upphöjd. När ni således bjuder på middag eller kvällsmåltid, bjud inte alltid in era vänner, bröder, släktingar eller rika grannar, för att de sedan skall bjuda dig till sina fester och du blir då rekompenserad. När ni skall ha fest, så bjud ibland de fattiga, krymplingar och blinda. Då skall ni bli välsignade i era hjärtan, ty ni vet mycket väl att de lama och de halta inte kan återgälda er för er kärleksfulla tjänst.”

2. Liknelsen om den stora festmåltiden

167:2.1

När Jesus hade slutat sitt tal vid fariséns frukostbord sade en av de närvarande lagmännen, enbart för att bryta tystnaden, utan någon närmare tanke: ”Välsignad är den som får bryta bröd i Guds rike”—vilket var ett vanligt uttryck på den tiden. Sedan berättade Jesus en liknelse, vilken även hans vänlige värd var tvungen att ta till sitt hjärta. Jesus sade:

167:2.2

”En viss styresman skulle ha en stor festmåltid och bjöd många gäster. När festen skulle börja skickade han ut sina tjänare för att säga till de inbjudna: ’Var så god och kom, allt är nu färdigt.’ Men alla kom de enhälligt med någon ursäkt. En lät hälsa: ’Jag har just köpt en lantgård och är tvungen att gå och se på den, jag ber att ni ursäktar mig.’ En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och ta emot dem, jag ber er ursäkta.’ En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’ Tjänarna återvände därför och berättade det här för sin herre. När husets herre hörde detta blev han arg, vände sig till sina tjänare och sade: ’Jag har ställt i ordning denna bröllopsfest; gödkalvarna är slaktade och allt är färdigt för mina gäster, men de har avvisat min inbjudan. De har gått var och en efter sina åkrar och sina varor, och de har även visat bristande respekt för mina tjänare som bad dem komma till min fest. Gå genast ut på gator och gränder i staden, ut på huvudvägar och sidovägar, och hämta hit alla fattiga och utstötta, blinda och lama, så att det finns gäster vid bröllopsfesten.’ Och tjänarna gjorde som deras herre hade befallt, men ännu fanns det plats för fler gäster. Då sade herren till sina tjänare: ’Gå nu ut på landsvägarna och landsbygden och se till att de som finns där kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av dem som först blev bjudna skall få delta i min festmåltid.’ Och tjänarna gjorde som deras herre hade befallt, och huset blev fullt.”

167:2.3

När frukostgästerna hörde dessa ord avlägsnade de sig; var och en gick hem till sig. Åtminstone en av de hånleende fariséerna som var närvarande den morgonen förstod meningen med denna liknelse, ty han döptes den dagen och bekände offentligt sin tro på rikets evangelium. Abner predikade den kvällen över den här liknelsen vid de troendes allmänna möte.

167:2.4

Nästa dag ägnade sig alla apostlarna åt den filosofiska övningen att försöka tolka betydelsen av denna liknelse om den stora festen. Fastän Jesus med intresse lyssnade på alla dessa olika tolkningar, vägrade han ståndaktigt att ge dem mera hjälp att förstå liknelsen. Han sade bara: ”Låt var och en komma på meningen för sig själv och i sin egen själ.”

3. Kvinnan med kraftlöshetens ande

167:3.1

Abner hade sett till att Mästaren denna sabbatsdag kunde undervisa i synagogan, och det var Jesu första framträdande i en synagoga sedan de alla på order av judarnas råd hade stängts för hans förkunnelse. Vid gudstjänstens slut såg Jesus ned framför sig på en äldre kvinna som såg nedslagen ut och som var mycket krokryggig. Den här kvinnan hade länge varit räddhågad, och all glädje hade försvunnit från hennes liv. När Jesus steg ned från talarstolen gick han över till henne, rörde vid skuldran på hennes böjda gestalt och sade: ”Kvinna, om du blott ville tro kunde du bli helt löst från din orkeslöshet.” Denna kvinna, som hade böjts ned och tryckts ihop av sina ångestdepressioner i över aderton år, trodde Mästarens ord, och genom sin tro sträckte hon genast upp sig. När kvinnan såg att hon hade gjorts rak i ryggen höjde hon sin stämma och prisade Gud.

167:3.2

Trots att denna kvinnas lidande var enbart mentalt, ty hennes böjda gestalt var ett resultat av hennes nedslagna sinne, trodde folket att Jesus hade botat en verklig fysisk åkomma. Fastän församlingen vid synagogan i Filadelfia var vänligt inställd till Jesu läror, var den ledande styresmannen för synagogan en ovänligt sinnad farisé. Då han delade församlingens åsikt att Jesus hade botat en fysisk åkomma, och då han var indignerad över att Jesus hade dristat sig till att göra något sådant på sabbaten, reste han sig inför församlingen och sade: ”Finns det inte sex dagar då man bör utföra allt sitt arbete? Kom därför på dessa arbetsdagar och bli botade, men inte under sabbaten.”

167:3.3

När den ovänlige föreståndaren hade sagt detta återvände Jesus till talarpodiet och sade: ”Varför spela hycklarens roll? Finns det någon av er som på sabbaten inte löser sin oxe från dess bås och leder den ut och vattnar den? Om en sådan tjänst är tillåten på sabbaten, skulle då inte denna kvinna, en Abrahams dotter som har varit bunden av det onda i dessa aderton år, få lösas från dessa bojor och ledas ut för att få del av frihetens och livets vatten, även denna sabbatsdag?” Medan kvinnan fortsatte att prisa Gud, drog Jesu kritiker skam över sig, och församlingen gladde sig med henne att hon hade blivit botad.

167:3.4

Till följd av att Jesus offentligt hade kritiserats denna sabbat blev synagogans ledande styresman avsatt och en anhängare till Jesus sattes i hans ställe.

167:3.5

Jesus befriade ofta sådana offer för ångest från deras kraftlöshet, deras depression och slaveri under rädslan. Men människorna trodde att alla sådana lidanden antingen var fysiska åkommor eller besatthet av onda andar.

167:3.6

Jesus undervisade igen i synagogan på söndagen, och många döptes av Abner den dagen vid tolvtiden i den flod som flöt fram söder om staden. Nästa morgon skulle Jesus och de tio apostlarna ha börjat sin färd tillbaka till lägret vid Pella, om inte en av Davids budbärare hade kommit med ett brådskande meddelande till Jesus från hans vänner i Betania nära Jerusalem.

4. Budet från Betania

167:4.1

Mycket sent på söndagskvällen den 26 februari anlände en budbärare från Betania till Filadelfia med ett meddelande från Marta och Maria, vilket löd: ”Herre, den som du älskar är mycket sjuk.” Detta bud nådde Jesus vid kvällsmötets slut just då han höll på att önska apostlarna god natt. Till en början svarade Jesus ingenting. Sedan inträffade ett av dessa egendomliga uppehåll, en stund då han föreföll att stå i förbindelse med någonting utanför och bortom sig själv. Sedan såg han upp, vände sig till budbäraren medan apostlarna hörde på och sade: ”Denna sjukdom leder i verkligheten inte till döden. Tvivla inte på att den kan användas för att förhärliga Gud och upphöja Sonen.”

167:4.2

Jesus var mycket fäst vid Marta, Maria och deras bror Lasaros; han älskade dem med en innerlig tillgivenhet. Hans första och mänskliga tanke var att genast bege sig till deras undsättning, men en annan tanke dök upp i hans kombinerade sinne. Han hade nästan gett upp hopp om att judarnas ledare i Jerusalem någonsin skulle acceptera riket, men det oaktat älskade han sitt folk, och i hans sinne dök nu upp en plan som kunde ge de skriftlärda och fariséerna i Jerusalem ännu en chans att godta hans förkunnelse. Han beslöt att, om hans Fader var villig, göra denna sista vädjan till Jerusalem till den mest genomgripande och överväldigande yttre gärningen under hela sitt jordiska livsskede. Judarna hängde envist fast vid tanken på en undergörande befriare. Fastän han vägrade att nedlåta sig till att utföra materiella under eller genomföra världsliga uppvisningar av politisk makt, bad han dock nu om Faderns samtycke till att manifestera sin hittills ouppvisade makt över liv och död.

167:4.3

Judarna hade för vana att begrava sina döda samma dag som de dog; det var ett nödvändigt förfarande i ett så varmt klimat. Det hände ofta att de satte någon i gravkammaren som endast var i koma, så att denne nästa dag, eller till och med på den tredje dagen, kunde komma ut från gravkammaren. Men judarna trodde att även om anden eller själen kunde tänkas dröja kvar nära kroppen i två eller rentav tre dagar, fanns den aldrig där efter den tredje dagen. De ansåg att kroppens sönderfall var långt framskridet på den fjärde dagen, och att ingen någonsin återvände från graven efter en sådan tidsperiod. Det var av dessa orsaker som Jesus stannade två hela dagar i Filadelfia innan han började sin vandring till Betania.

167:4.4

På onsdagsmorgonen sade Jesus följaktligen till sina apostlar: ”Låt oss göra oss klara att genast gå in i Judéen igen.” När apostlarna hörde sin Mästare säga detta drog de sig bort för sig själva en stund för att rådgöra med varandra. Jakob tog ledningen för deras möte, och de var alla överens om att det var rena dårskapen att låta Jesus gå in i Judéen igen. De återvände och enhälligt informerade Jesus om sin åsikt. Jakob sade: ”Mästare, du var i Jerusalem för några veckor sedan, och ledarna sökte din död medan människorna ville stena dig. Då gav du dessa människor deras chans att ta emot sanningen, och vi låter dig inte gå in i Judéen igen.”

167:4.5

Då sade Jesus: ”Men förstår ni inte att dagen har tolv timmar då man tryggt kan arbeta? Den som vandrar om dagen snavar inte eftersom han har ljus. Den som vandrar om natten snavar lätt eftersom han är utan ljus. Så länge min dag räcker är jag inte rädd för att gå in i Judéen. Jag skulle vilja göra ännu en mäktig gärning för dessa judar; jag skulle vilja ge dem ännu en chans att tro, rentav på deras egna villkor—villkor av yttre glans och en synlig manifestation av Faderns makt och Sonens kärlek. Dessutom, förstår ni inte att vår vän Lasaros har fallit i sömn, och jag vill gå dit för att väcka honom från den sömnen!”

167:4.6

Då sade en av apostlarna: ”Mästare, om Lasaros har fallit i sömn, då kommer han förvisso att tillfriskna.” Judarna hade vid den tiden för sed att tala om döden som en form av sömn, men då apostlarna inte förstod att Jesus menade att Lasaros hade lämnat denna värld sade han nu rent ut: ”Lasaros är död. Och jag är glad för er skull, även om de andra inte blir frälsta därav, att jag inte var där, därför att ni nu får en ny orsak att tro på mig; och det som ni får vara vittne till bör styrka er alla som förberedelse för den dag då jag skall ta avsked av er och bege mig till Fadern.”

167:4.7

När de inte kunde övertala honom att avstå från att bege sig till Judéen, och när en del av apostlarna var ovilliga att ens följa med honom, vände sig Tomas till sina kamrater och sade: ”Vi har berättat om våra farhågor för Mästaren, men han är fast besluten att gå till Betania. Jag är övertygad om att det innebär slutet; utan tvivel dödar de honom, men om detta är Mästarens beslut, låt oss då bete oss som modiga män: låt oss också ge oss av så att vi får dö med honom.” Så var det alltid; i angelägenheter som krävde överlagt och bestående mod var Tomas alltid de tolv apostlarnas stöttepelare.

5. På väg till Betania

167:5.1

På vägen till Judéen åtföljdes Jesus av ett sällskap om närmare femtio vänner och fiender. Under lunchrasten på onsdagen talade han till apostlarna och den grupp som följde honom om ”Frälsningens villkor”, och vid slutet av denna lektion berättade han liknelsen om farisén och publikanen (skatteindrivaren). Jesus sade: ”Ni ser således att Fadern ger människobarnen frälsning, och den frälsningen är en fri gåva till alla som har tron att ta emot sonskapet i den gudomliga familjen. Människan kan ingenting göra för att förtjäna denna frälsning. Självrättfärdighetens gärningar kan inte köpa Guds ynnest, och mycket offentligt bedjande uppväger inte bristen på levande tro i hjärtat. Människor kan ni möjligen bedra med ert tjänande till det yttre, men Gud ser in i era själar. Det som jag berättar för er illustreras väl av två män som gick in i templet för att be, den ene var farisé, den andre skatteindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, utpressare, olärda, bedragare, äktenskapsbrytare, eller ens som den här skatteindrivaren. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag får.’ Men skatteindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för sitt bröst och sade: ’Gud, var barmhärtig mot mig syndare.’ Jag säger er att det var publikanen, snarare än farisén, som gick hem med Guds gillande, ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

167:5.2

Den natten i Jeriko försökte de ovänligt sinnade fariséerna snärja Mästaren genom att förmå honom att diskutera äktenskap och skilsmässa, vilket deras kamrater en gång hade försökt sig på i Galiléen, men Jesus undvek skickligt deras försök att försätta honom i konflikt med deras lagar om skilsmässa. Så som publikanen och farisén illustrerade god respektive dålig religion, så tjänade deras skilsmässoseder till att kontrastera de bättre äktenskapslagarna i den judiska lagsamlingen med den skamliga slappheten i fariséernas tolkning av dessa mosaiska föreskrifter om skilsmässa. Farisén bedömde sig själv enligt den lägsta normen, publikanen avpassade sig efter det högsta idealet. Andakten var för farisén ett sätt att hänge sig åt självgod inaktivitet och försäkra sig om en falsk andlig trygghet; för publikanen var andakten ett sätt att väcka sin själ till att inse behovet av ånger, bekännelse och att i tro ta emot barmhärtig förlåtelse. Farisén sökte rättvisa, publikanen sökte barmhärtighet. Universums lag lyder: Be och du skall få; sök och du skall finna.

167:5.3

Fastän Jesus vägrade att låta sig dras in i en kontrovers med fariséerna när det gällde skilsmässa, framförde han dock en positiv lära om äktenskapets högsta ideal. Han prisade äktenskapet som den mest idealiska och högsta av alla mänskliga relationer. Likaledes antydde han ett starkt ogillande av Jerusalem-judarnas lössläppta och orättvisa skilsmässoseder. De tillät vid den tiden mannen att skilja sig från sin hustru av de mest obetydliga orsaker, sådana som att hon var dålig på att laga mat, försumlig i att sköta huset, eller av ingen bättre orsak än att han hade blivit förtjust i en kvinna som såg bättre ut.

167:5.4

Fariséerna hade rentav gått så långt att de lärde att denna lätta form av skilsmässa var en speciell förmån som hade beviljats det judiska folket, i synnerhet fariséerna. Fastän Jesus vägrade att göra uttalanden som gällde äktenskap och skilsmässa, fördömde han i högst bittra ordalag detta skamliga förhånande av äktenskapsförbindelsen och pekade på hur orättvist det var för kvinnorna och barnen. Han gav aldrig sitt stöd åt något skilsmässobruk som gav mannen någon fördel framför kvinnan. Mästaren stödde endast de läror som gjorde kvinnorna jämställda med mannen.

167:5.5

Fastän Jesus inte kom med några nya bestämmelser om äktenskap och skilsmässa, uppmanade han emellertid judarna att efterleva sina egna lagar och högrestående lärdomar. I sina försök att förbättra deras seder och bruk i enlighet med de ovannämnda sociala riktlinjerna hänvisade han ständigt till skriftens ord. Samtidigt som Jesus på detta sätt gav sitt stöd åt de höga och ideala föreställningarna om äktenskapet, undvek han skickligt en sammanstötning med sina frågeställare om de sociala seder och bruk som företräddes av antingen deras skrivna lagar eller av deras mycket omhuldade skilsmässoprivilegier.

167:5.6

Det var mycket svårt för apostlarna att förstå Mästarens motvilja mot att göra några definitiva uttalanden beträffande vetenskapliga, sociala, ekonomiska eller politiska problem. De insåg inte helt att hans mission på jorden uteslutande gällde en uppenbarelse av andliga och religiösa sanningar.

167:5.7

Efter det att Jesus hade talat om äktenskap och skilsmässa, ställde hans apostlar senare den kvällen många tilläggsfrågor i privat, och hans svar på dessa frågor skingrade många missuppfattningar i deras sinnen. Som avslutning på denna konferens sade Jesus: ”Äktenskapet är ärbart och borde eftersträvas av alla människor. Det faktum att Människosonen bedriver sin jordiska mission ensam återspeglar på intet sätt äktenskapets önskvärdhet. Att jag skulle arbeta så här är min Faders vilja, men samme Fader har bestämt om skapandet av man och kvinna, och det är Guds vilja att män och kvinnor skulle finna sin högsta form av tjänande och därav följande glädje genom att grunda ett hem för att ta emot och uppfostra barn, vid vilkas skapande dessa föräldrar blir kompanjoner till Skaparna av himmel och jord. Och därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli som en.”

167:5.8

På så sätt lättade Jesus apostlarnas sinne på många bekymmer som rörde äktenskapet och klarade upp många missförstånd beträffande skilsmässa. Samtidigt gjorde han mycket för att höja deras ideal beträffande social förening och öka deras respekt för kvinnor och barn samt för hemmet.

6. Välsignandet av de små barnen

167:6.1

Över hela Jeriko spred sig den kvällen Jesu budskap om äktenskapet och om vilken välsignelse barnen är, så att nästa morgon, långt innan Jesus och apostlarna gjorde sig redo att ge sig av och redan före frukosten, kom massvist med mödrar till Jesu logi medförande sina barn i famnen och ledande dem vid handen och ville att han skulle välsigna de små. När apostlarna gick ut för att beskåda denna samling av mödrar med sina barn försökte de sända bort dem, men kvinnorna vägrade att avlägsna sig innan Mästaren lade händerna på deras barn och välsignade dem. När apostlarna högröstat tillrättavisade dessa mödrar hörde Jesus oväsendet och kom för förnärmad och förebrådde dem med orden: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty sådant är himmelriket. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett litet barn kommer knappast dit in för att växa upp till den andliga mandomens fulla längd.”

167:6.2

När Mästaren hade sagt så till sina apostlar tog han emot alla barnen, lade händerna på dem och talade samtidigt ord av uppmuntran och hopp till deras mödrar.

167:6.3

Jesus talade ofta till sina apostlar om de himmelska boningarna och lärde dem att Guds avancerande barn måste växa upp andligen där liksom barnen fysiskt växer upp i denna värld. Och så tyckes det heliga ofta vara något högst vanligt, så som denna dag då dessa barn och deras mödrar föga förstod att Nebadons bevakande intelligenser såg barnen i Jeriko leka med Skaparen av ett universum.

167:6.4

Kvinnans ställning i Palestina förbättrades mycket till följd av Jesu undervisning; och den skulle likaså ha förbättrats över hela världen om inte hans efterföljare hade avlägsnat sig så långt från det som han så omsorgsfullt lärde dem.

167:6.5

Det var också i Jeriko, i samband med en diskussion om barnens tidiga religiösa övning i vanan att dyrka det gudomliga som Jesus sökte inprägla hos sina apostlar det stora värdet av skönheten som en inverkan vilken leder till behovet att dyrka Gud, särskilt hos barn. Med föreskrift och exempel visade Mästaren värdet av att dyrka Skaparen mitt ibland skapelsens naturliga omgivningar. Han föredrog att kommunicera med den himmelske Fadern bland träden och de ringa varelserna i naturens värld. Han fröjdades i att meditera över Fadern genom den inspirerande syn som Skaparsönernas stjärnhimlar erbjöd.

167:6.6

När det inte är möjligt att dyrka Gud i naturens tabernakel bör människorna göra sitt bästa för att tillhandahålla lokaler som utstrålar skönhet, helgedomar som kännetecknas av tilltalande enkelhet och artistisk utsmyckning, så att människans högsta känslor kan väckas i samband med det intellektuella närmandet till en andlig gemenskap med Gud. Sanning, skönhet och helighet är mäktiga och effektiva hjälpmedel till en sann gudsdyrkan. Men andegemenskap främjas inte av endast en omfattande sirlighet och omåttlig utsmyckning med människans utstuderade och pråliga konst. Skönheten är mest religiös när den är mest enkel och naturlik. Hur olyckligt är det inte om små barn får sin första början till uppfattningen om offentlig gudsdyrkan i kalla och bara rum, som helt saknar skönhetens attraktion och på intet sätt antyder en glad stämning och inspirerande helighet! Barnet bör få sin första kontakt med gudsdyrkan ute i naturen och senare följa med sina föräldrar till offentliga lokaliteter som är avsedda för religiös samling och som är åtminstone materiellt lika attraktiva och konstnärligt lika vackra som det hem där barnet dagligen vistas.

7. Samtalet om änglar

167:7.1

När de gick uppför bergskullarna från Jeriko till Betania vandrade Natanael större delen av vägen vid Jesu sida, och deras diskussion om barnens förhållande till himmelriket ledde indirekt till ett samtal om änglarnas verksamhet. Natanael ställde slutligen följande fråga till Mästaren: ”Med beaktande av att översteprästen är sadducé, och eftersom sadducéerna inte tror på änglar, vad skall vi lära folket om dessa himmelska omvårdare?” Då sade Jesus bland annat:

167:7.2

”Änglaskarorna är en särskild klass av skapade varelser. De avviker helt från de dödliga varelsernas materiella klass, och de fungerar som en särskild grupp intelligenser i universum. Änglarna hör inte till den grupp som i skrifterna kallas ’Guds Söner’; inte heller är de dödliga människors förhärligade andar som har gått vidare för att avancera genom boningarna i höjden. Änglarna har skapats direkt, och de reproducerar sig inte. Änglaskarorna är endast andligen besläktade med människosläktet. Då människan gör framsteg på väg till Fadern i Paradiset, genomgår hon dock ett varelsetillstånd vilket i ett visst skede är jämförbart med änglarnas tillstånd, men människan blir aldrig en ängel.

167:7.3

”I motsats till människorna dör änglarna aldrig. Änglarna är odödliga om de inte händelsevis blir indragna i synd, såsom skedde med en del av dem i samband med Lucifers bedrägerier. Änglarna är andetjänare i himlen, och de är varken allvisa eller allsmäktiga. Men alla lojala änglar är helt rena och heliga.

167:7.4

”Och minns du inte att jag en gång tidigare sade er att om ni fick era andliga ögon smorda så skulle ni få se himlarna öppnas och Guds änglar stiga upp och stiga ned? Det är tack vare änglarnas verksamhet som en värld kan stå i kontakt med andra världar, för har jag inte upprepade gånger sagt er att jag har andra får som inte hör till denna flock? Och dessa änglar är inte andevärldens spioner som övervakar er och sedan beger sig till Fadern för att berätta era tankar och rapportera era köttsliga gärningar. Fadern har inget behov av en sådan tjänst emedan hans egen ande bor inom er. Men dessa änglaandar verkar dock för att hålla en del av den himmelska skapelsen informerad om vad som sker i andra och avlägsna delar av universum. Och många av dessa änglar som fungerar inom Faderns styre och Sönernas universer är förordnade till att betjäna människosläktena. När jag lärde er att många av dessa serafer är omvårdande andar talade jag inte i bildlig betydelse eller poetiska termer. Och allt detta är sant, fastän ni har svårt att fatta sådana saker.

167:7.5

”Många av dessa änglar är engagerade i arbetet med att rädda människor, ty har jag inte berättat för er om serafernas fröjd när en enda själ beslutar sig för att överge synden och börja sökandet efter Gud? Jag berättade även för er om glädjen där himlens änglar är närvarande och antydde därmed förekomsten av andra och högre klasser av himmelska varelser som likaså befattar sig med den dödliga människans andliga välfärd och gudomliga framåtskridande.

167:7.6

”Dessa änglar har också väldigt mycket att göra med det sätt på vilket människans ande frigörs från sitt köttsliga hölje och hennes själ ledsagas till boningarna i himlen. Änglarna är människosjälens tillförlitliga och himmelska vägvisare under den icke-kartlagda och obestämda tidsperiod som infaller mellan den köttsliga döden och det nya livet i andens boningar.”

167:7.7

Mästaren skulle ha fortsatt samtalet med Natanael om änglarnas verksamhet, men han avbröts av att Marta närmade sig. Hon hade fått veta av vänner som hade sett honom komma uppför bergskullarna i öster att han närmade sig Betania, och hon skyndade nu fram för välkomna honom.


◄ Kapitel 166
Toppen
Kapitel 168 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.