◄ Kapitel 163
Del 4 ▲
Kapitel 165 ►
Kapitel 164

Tempelinvigningsfesten

MEDAN lägret vid Pella upprättades tog Jesus med sig Natanael och Tomas och gick i hemlighet upp till Jerusalem för att delta i tempelinvigningsfesten. Först när de gick över Jordanfloden vid övergångsstället i Betania blev de två apostlarna medvetna om att deras Mästare var på väg till Jerusalem. När de insåg att han verkligen tänkte närvara vid tempelinvigningsfesten protesterade de mycket allvarligt och försökte med alla tänkbara argument få honom att avstå från planen. Men deras ansträngningar hade ingen effekt; Jesus var fast besluten att besöka Jerusalem. Till alla deras enträgna böner och alla deras varningar om det lättsinniga och farliga i att sätta sig i händerna på judarnas råd, svarade han endast: ”Jag skulle vilja ge dessa lärare i Israel ytterligare en chans att se ljuset, innan min stund kommer.”

164:0.2

De gick vidare mot Jerusalem medan de två apostlarna fortsatte att ge uttryck för sina känslor av rädsla och sina tvivel om det kloka i ett sådant till synes förmätet företag. De kom fram till Jeriko vid halvfyratiden och beredde sig att övernatta där.

1. Berättelsen om den barmhärtige samariten

164:1.1

Den kvällen samlades en ansenlig folkskara kring Jesus och de två apostlarna för att ställa frågor, av vilka många besvarades av apostlarna medan andra behandlades av Mästaren. Under kvällens lopp sade en viss laglärd som försökte inveckla Jesus i en komprometterande dispyt: ”Lärare, jag skulle vilja fråga dig vad jag just bör göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade: ”Vad står det i lagen och profeterna, hur lyder skriftens ord?” Den lagkunnige, som kände till både Jesu och fariséernas läror, svarade: ”Älska Herren Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ, hela ditt sinne och hela din kraft, och din nästa som dig själv.” Då sade Jesus: ”Du har svarat rätt; om du verkligen gör detta, leder det till evigt liv.”

164:1.2

Men den laglärde var inte helt uppriktig när han ställde denna fråga, och då han ville rättfärdiga sig själv och även hoppades kunna förvirra Jesus dristade han sig till att ställa ytterligare en fråga. Han drog sig litet närmare Mästaren och sade: ”Men Lärare, kan du säga mig vem som egentligen är min nästa?” Den lagkloke ställde denna fråga i hopp om att kunna förleda Jesus till något uttalande i strid med den judiska lagen, vilken definierade ens nästa som dem som ”hörde till ens eget folk”. Judarna betraktade alla andra som ”hedniska hundar”. Denne laglärde kände i viss mån till Jesu läror och visste därför mycket väl att Mästaren hade en annan uppfattning. Sålunda hoppades han kunna få Mästaren att säga något som kunde tolkas som ett angrepp på den heliga lagen.

164:1.3

Men Jesus insåg den laglärdes motiv, och i stället för att gå i fällan började han berätta en historia för sina åhörare, en historia som varje lyssnarskara i Jeriko till fullo skulle ha uppskattat. Jesus sade: ”En man var på väg från Jerusalem till Jeriko och råkade i händerna på grymma stråtrövare, som rånade honom, slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. Mycket snart råkade en präst komma samma väg, och när han såg den sårade mannen i hans eländiga tillstånd gick han förbi på andra sidan vägen. På samma sätt var det med en levit som kom förbi. När han såg mannen passerade han också förbi på andra sidan vägen. Men om en stund kom en samarier, som var på väg till Jeriko, och fick se den sårade mannen ligga där, och när han såg hur denne hade blivit rånad och misshandlad fylldes han av medlidande. Han gick fram till mannen, hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom hit till värdshuset och skötte om honom. Nästa morgon tog han fram en summa pengar och gav åt värden och sade: ’Sköt väl om min vän, och kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen.’ Låt mig nu fråga dig: Vilken av dessa tre visade sig vara den överfallne mannens nästa?” När den laglärde såg att han hade gått i sin egen fälla svarade han: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han.”

164:1.4

Den laglärde svarade ”den som visade barmhärtighet”, för att inte behöva uttala det förhatliga ordet samarier. Den lagkloke blev tvungen att på frågan ”vem är min nästa?” ge just det svar som Jesus ville ha givet, men som, om Jesus hade gett det, direkt skulle ha medfört hans anklagelse för hädelse. Jesus gjorde inte endast den oärlige lagkloke förlägen, utan han berättade även för sina åhörare en historia som samtidigt var en fin förmaning till alla hans efterföljare och en svidande tillrättavisning av alla judar för deras inställning till samarierna. Denna berättelse har fortsättningsvis främjat den broderliga kärleken mellan alla som senare har omfattat Jesu evangelium.

2. I Jerusalem

164:2.1

Jesus hade deltagit i lövhyddefesten för att ha möjlighet att förkunna evangeliet för pilgrimerna från imperiets alla delar. Till tempelinvigningsfesten gick han nu upp i ett enda syfte: att ge judarnas råd och de judiska ledarna ytterligare en chans att se ljuset. Den främsta händelsen under dessa få dagar i Jerusalem inträffade på fredagskvällen i Nikodemus hem. Här hade samlats ungefär tjugofem judiska ledare som trodde på Jesu förkunnelse. I den här gruppen fanns fjorton män som då var, eller nyligen hade varit, medlemmar av judarnas råd. Bland mötesdeltagarna fanns Eber, Matadormus och Josef från Arimataia.

164:2.2

Vid detta tillfälle var alla Jesu åhörare lärda män, och både de och hans två apostlar var förvånade över bredden och djupet i de uttalanden som Mästaren gjorde inför denna distingerade grupp. Inte sedan han undervisade i Alexandria, i Rom och på öarna i Medelhavet hade han uppvisat en sådan lärdom och en sådan kännedom om människors såväl världsliga som religiösa angelägenheter.

164:2.3

När detta lilla möte avslutades avlägsnade sig alla mystifierade av Mästarens personlighet, charmerade av hans angenäma sätt och fyllda av kärlek till mannen. De hade försökt ge råd åt Jesus beträffande hans önskan att vinna de återstående medlemmarna av judarnas råd. Utan att säga något lyssnade Mästaren uppmärksamt till alla deras förslag. Han visste mycket väl att ingen av deras planer skulle fungera. Han förmodade att majoriteten av de judiska ledarna aldrig skulle acceptera rikets evangelium. Trots det gav han dem alla denna ytterligare chans att välja. Men när han den kvällen tillsammans med Natanael och Tomas begav sig till Olivberget för att övernatta där, hade han ännu inte bestämt sig för vilken metod han skulle använda för att än en gång göra judarnas råd medvetet om hans verksamhet.

164:2.4

Den natten sov Natanael och Tomas inte mycket; de var alltför förvånade över vad de hade hört hos Nikodemus. De funderade mycket över vad Jesus till slut hade sagt om förslaget från de tidigare och nuvarande medlemmarna av judarnas råd att gå med honom inför detta sjuttiohövdade råd. Mästaren hade sagt. ”Nej, mina bröder, det skulle inte tjäna något syfte. Ni skulle mångfaldiga den vrede som kommer att gå ut över er, men ni skulle inte på minsta sätt kunna mildra det hat som de hyser mot mig. Gå var och en av er och sköt Faderns angelägenheter så som anden leder er, medan jag än en gång gör dem medvetna om riket på det sätt som min Fader må bestämma.”

3. Den blinde tiggaren botas

164:3.1

Nästa morgon gick de tre över till Martas hem i Betania för att äta frukost och därefter begav de sig genast till Jerusalem. När Jesus och hans två apostlar denna sabbatsmorgon närmade sig templet stötte de på en välkänd tiggare, en man som var blind från födseln, sittande på sitt vanliga ställe. Fastän dessa tiggare inte bad om eller fick allmosor på sabbaten, hade de lov att sitta på sina vanliga platser. Jesus stannade och tittade på tiggaren. När han såg på mannen som var blind alltifrån födseln kom idén upp i sinnet angående hur han än en gång skulle kunna göra judarnas råd och de andra judiska ledarna och religiösa lärarna medvetna om sin mission på jorden.

164:3.2

När Mästaren stod där framför den blinde mannen, försjunken i djupa tankar, frågade Natanael, som funderade på den möjliga orsaken till att mannen var blind: ”Mästare, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”

164:3.3

Rabbinerna lärde att alla sådana fall av blindhet från födseln orsakades av synd. Barnen inte endast avlades och föddes i synd, utan ett barn kunde vara blint som straff för någon särskild synd som dess far hade begått. De lärde rentav att barnet självt kunde synda innan det kom till världen. De lärde också att sådana defekter kunde orsakas av någon synd eller annan eftergivenhet hos modern under väntetiden.

164:3.4

Det fanns överallt i dessa trakter en kvardröjande tro på reinkarnation. De tidigare judiska lärarna, liksom även Platon, Filon och många av esséerna tolererade teorin att människorna i en inkarnation kan skörda vad de sått i en tidigare tillvaro; sålunda trodde man sig i ett liv försona synder begångna i tidigare liv. Mästaren fann det svårt att få människorna att tro att deras själar inte hade haft tidigare existenser.

164:3.5

Fastän det förefaller inkonsekvent, emedan sådan blindhet ansågs vara en följd av synd, var det emellertid enligt judarna i högsta grad meriterande att ge dessa blinda tiggare allmosor. De blinda hade för vana att ständigt entonigt mässa för de förbipasserande: ”O ömhjärtade, skaffa er meriter genom att hjälpa de blinda.”

164:3.6

Jesus började diskutera detta fall med Natanael och Tomas inte endast för att han redan hade beslutat använda denne blinde man som ett medel att än en gång på ett uppseendeväckande sätt föra fram sin mission till de judiska ledarnas kännedom, utan också för att han alltid uppmuntrade dem att söka de verkliga orsakerna till alla fenomen, naturliga såväl som andliga. Han hade ofta uppmanat dem att undvika den vanliga tendensen att finna andliga orsaker till alldagliga fysiska händelser.

164:3.7

Jesus beslöt att använda denne tiggare i sina planer för den dagens arbete, men innan han gjorde något för den blinde, som hette Josia, skyndade han sig att besvara Natanaels fråga. Mästaren sade: ”Inte syndade vare sig denne man eller hans föräldrar, så att Guds gärningar skulle kunna uppenbaras hos honom. Blindheten har drabbat honom som en följd av händelsernas naturliga gång, men vi måste nu göra Hans gärningar som har sänt mig, medan dagen varar, ty natten kommer förvisso då ingen kan göra det arbete som vi nu står i begrepp att utföra. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus, men om endast en kort tid kommer jag inte att vara hos er längre.”

164:3.8

När Jesus hade yttrat detta sade han till Natanael och Tomas: ”Låt oss denna sabbatsdag ge syn åt den blinde mannen för att de skriftlärda och fariséerna skall få det klara fall som de söker för att anklaga Människosonen.” Sedan böjde han sig ned, spottade på marken och blandade leran med spottet, och medan han talade om allt detta så att den blinde kunde höra, gick han fram till Josia och strök leran över hans blinda ögon och sade: ”Gå, min son, och tvätta bort denna lera i Siloadammen, så skall du genast få din syn.” När Josia så hade tvättat sig i Siloadammen återvände han seende till sina vänner och sin familj.

164:3.9

Då han alltid hade varit tiggare visste han inte av något annat; så när den första upphetsningen över att han hade fått sin syn hade gått över, återvände han till sitt vanliga ställe där han brukade be om allmosor. När hans vänner, grannar och alla som kände honom från tidigare såg att han kunde se sade de: ”Är inte det här Josia, den blinde tiggaren?” Några sade att det var han, men andra sade: ”Nej, det är en som liknar honom, men den här mannen kan se.” Men när de frågade mannen själv svarade han: ”Det är jag.”

164:3.10

När de frågade honom hur det kom sig att han kunde se svarade han dem: ”En man som heter Jesus kom här förbi, och medan han talade om mig med sina vänner blandade han spott i lera, smorde mina ögon med den och sade åt mig att gå till Siloadammen och tvätta mig. Jag gjorde så som mannen sade, och genast kunde jag se. Och det är bara några få timmar sedan. Jag förstår ännu inte betydelsen av mycket som jag ser.” När människorna, som började samlas kring honom, frågade var de kunde finna denne märklige man som hade botat honom, kunde Josia endast svara att han inte visste det.

164:3.11

Det här var ett av de märkligaste av Mästarens alla underverk. Den här mannen bad inte om att bli botad. Han visste inte att den Jesus, som hade sagt till honom att gå och tvätta sig i Siloadammen och som hade lovat honom synen, var den galileiske profeten som hade predikat i Jerusalem under lövhyddefesten. Denne man hade föga tro på att han skulle få sin syn, men den tidens människor hade en stark tro på verkan av spottet från en stor eller helig man. Av Jesu samtal med Natanael och Tomas hade Josia dragit slutsatsen att hans tilltänkta välgörare var en storman, en lärd lärare eller en helig profet; följaktligen gjorde han så som Jesus sade till honom.

164:3.12

Jesus använde sig av leran och spottet och sade till honom att gå och tvätta sig i den symboliska Siloadammen av tre orsaker:

164:3.13

1. Detta var inte en mirakelreaktion på en individs tro. Det var ett under som Jesus beslöt att utföra för ett eget syfte men som han arrangerade så att denne man kunde få en bestående fördel av det.

164:3.14

2. Då den blinde inte hade bett om att bli botad, och eftersom den tro han hade var svag, användes dessa materiella handlingar i syfte att uppmuntra honom. Han trodde ju på vidskepelsen om verkan av spottet, och han visste att Siloadammen var en halvt helig plats. Men han skulle knappast ha gått dit om det inte hade varit nödvändigt att tvätta bort leran som han hade blivit smord med. Det fanns just så mycket ceremoni i åtgärden att det fick honom att agera.

164:3.15

3. Men Jesus hade en tredje orsak till att ty sig till dessa materiella medel i samband med denna unika händelse: Det här var ett mirakel som utfördes helt enligt hans eget val, och han ville därmed lära sina efterföljare, då och under alla senare tider, att inte förakta eller försumma materiella medel vid botandet av sjuka. Han ville lära dem att de måste sluta med att anse underverk vara det enda sättet att bota människans sjukdomar.

164:3.16

Jesus gav denne man hans syn genom ett under som han utförde denna sabbatsmorgon, och i Jerusalem nära templet, i det huvudsakliga syftet att göra denna handling till en öppen utmaning för judarnas råd och alla judiska lärare och religiösa ledare. Detta var hans sätt att tillkännage en öppen brytning med fariséerna. Han var alltid positiv i allt vad han gjorde. Det var uttryckligen för att få dessa frågor till behandling inför judarnas råd som Jesus tog med sig sina två apostlar till den här mannen i början av denna sabbatseftermiddag och avsiktligt provocerade fram de samtal som tvingade fariséerna att fästa uppmärksamhet vid undret.

4. Josia inför judarnas råd

164:4.1

Längre fram på eftermiddagen hade botandet av Josia lett till en så livlig diskussion kring templet att ledarna för judarnas råd beslöt att sammankalla rådet till möte på dess vanliga mötesplats i templet. Och de gjorde detta trots en bestående föreskrift som förbjöd rådet att mötas på sabbaten. Jesus visste att brott mot sabbaten skulle vara en av de främsta anklagelserna mot honom när den slutliga prövningen kom, och han ville bli förd inför judarnas råd att dömas för anklagelsen att ha botat en blind man på sabbaten, när själva det möte vid vilket den högsta judiska domstolen skulle döma honom för denna barmhärtighetsgärning, skulle behandla dessa frågor på sabbaten och vara klart i strid med de lagar som de själva hade bundit sig vid.

164:4.2

Men de kallade inte Jesus till sig; de var rädda för att göra det. I stället sände de genast efter Josia. Efter några inledande frågor befallde talmannen för judarnas råd (omkring femtio medlemmar var närvarande) att Josia berättade för dem vad som hade hänt med honom. Efter det att Josia blev botad den morgonen hade han av Tomas, Natanael och andra fått veta att fariséerna var ilskna över hans helande på sabbaten och att de troligen skulle ställa till med svårigheter för alla berörda parter; men Josia insåg inte ännu att Jesus var den som kallades Befriaren. När fariséerna förhörde honom sade han därför: ”Denne man kom fram, satte lera på mina ögon, bad mig gå och tvätta mig i Siloadammen, och nu kan jag se.”

164:4.3

En av de äldre fariséerna sade, efter att ha hållit ett långt tal: ”Denne man kan inte vara från Gud, ty som ni ser håller han inte sabbaten. Han bryter mot lagen, först genom att behandla leran och sedan genom att sända denne tiggare att tvätta sig i Siloadammen på sabbatsdagen. En sådan man kan inte vara en lärare sänd av Gud.”

164:4.4

Sedan sade en av de yngre männen, som i hemlighet trodde på Jesus: ”Om inte den här mannen är sänd av Gud, hur kan han då göra sådana gärningar? Vi vet att en vanlig syndare inte kan utföra sådana underverk. Vi känner alla den här tiggaren och vet att han föddes blind, men nu ser han. Säger ni fortfarande att denne profet gör alla dessa under med djävulsfurstens kraft?” För varje farisé som dristade sig till att anklaga och fördöma Jesus steg en annan upp för att ställa snärjande och besvärande frågor, så att en allvarlig splittring uppstod bland dem. Mötets ordförande såg varthän de släntrade och för att dämpa diskussionen gjorde han sig redo att själv förhöra mannen. Han vände sig till Josia och sade: ”Vad tror du själv om denne man, denne Jesus, som du påstår att öppnade dina ögon?” Josia svarade: ”Jag tror att han är en profet.”

164:4.5

Ledarna var nu djupt bekymrade, och då de inte visste vad annat de skulle göra, beslöt de att kalla på Josias föräldrar för att få veta om han faktiskt hade fötts blind. Det var dem motbjudande att tro att tiggaren hade blivit botad.

164:4.6

Det var välkänt i Jerusalem, inte endast att Jesus var nekad tillträde till alla synagogor, utan att alla som trodde på hans förkunnelse likaså uteslöts ur synagogan, bannlystes från församlingsgemenskapen i Israel. Det betydde att personen ifråga nekades alla rättigheter och privilegier av varje slag inom hela det judiska samfundet, utom rätten att köpa sig livets nödtorft.

164:4.7

När därför Josias föräldrar, dessa fattiga och räddhågade själar, steg fram inför det ärevördiga judiska rådet, var de rädda för att tala fritt. Rättens ordförande sade: ”Är det här er son, och förstår vi rätt att han föddes blind? Och om det är sant, hur kommer det sig att han nu kan se?” Då svarade Josias far, och hans mor instämde: ”Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind, men hur han kan se nu, eller vem det var som öppnade hans ögon, vet vi inte. Fråga honom, han är gammal nog, han kan svara för sig själv.”

164:4.8

För andra gången kallade de nu fram Josia inför sig. Deras komplott på att hålla en officiell rättegång förlöpte inte särskilt väl, och en del började ha betänkligheter mot vad de höll på med på sabbaten. När de på nytt kallade fram Josia försökte de därför snärja honom med ett nytt angreppssätt. Rättstjänaren tilltalade den före detta blinde mannen och sade: ”Varför ger du inte Gud äran för detta? Varför berättar du inte för oss hela sanningen om vad som hände? Vi vet alla att den här mannen är en syndare. Varför vägrar du att inse sanningen? Du vet att både du och den här mannen står anklagade för sabbatsbrott. Vill du inte försona din synd med att erkänna Gud som din helbrägdagörare, om du fortfarande hävdar att dina ögon denna dag har öppnats?”

164:4.9

Men Josia var varken dum eller utan humor, så han svarade rättstjänaren: ”Om denne man är en syndare vet jag inte. Men en sak vet jag, att enär jag som var blind nu kan se.” Då de inte fick Josia i fällan försökte de igen förhöra honom och frågade: ”Exakt på vilket sätt öppnade han dina ögon? Vad gjorde han egentligen med dig? Vad sade han till dig? Bad han att du skulle tro på honom?”

164:4.10

Josia svarade något otåligt: ”Jag har sagt er precis hur allt gick till, och om ni inte trodde på mitt vittnesmål, varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” När Josia hade sagt så bröt förvirring, närapå våldsamheter, ut i rådet, ty ledarna rusade på Josia och skrek ilsket: ”Du kan för egen del tala om att vara hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar och vi lär ut Guds lagar. Vi vet att Gud talade genom Mose, men varifrån den här mannen, denne Jesus kommer, det vet vi inte.”

164:4.11

Då ropade Josia, stående på en pall, ut över oväsendet till alla som kunde höra: ”Lyssna, ni som påstår er vara hela Israels lärare, när jag säger er att det är märkligt att ni erkänner att ni inte vet varifrån den mannen kommer, och dock vet ni med säkerhet av det vittnesmål ni har hört att han öppnade mina ögon. Vi vet alla att Gud inte gör sådana gärningar för de ogudaktiga, att Gud skulle göra något sådant endast på anmodan av en sann tillbedjare—för en som är helig och rättfärdig. Ni vet att allt sedan världens begynnelse har man aldrig hört om att ögonen har öppnats på en som var blind alltifrån födseln. Se därför alla på mig, och inse vad som denna dag har skett i Jerusalem! Jag säger er, om den här mannen inte vore sänd av Gud, kunde han inte ha gjort detta.” När rådets medlemmar avlägsnade sig, ilskna och förvirrade, skrek de åt honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och hur dristar du dig att undervisa oss! Kanske du i själva verket inte föddes blind, och även om dina ögon öppnades på sabbaten, så skedde det med djävulsfurstens kraft.” De gick genast till synagogan för att utesluta Josia.

164:4.12

När Josia råkade ut för denna rättegång hade han diffusa uppfattningar om Jesus och arten av sitt helande. Det mesta av hans vågade vittnesmål, som han så klipskt och modigt framförde för denna högsta domstol i hela Israel, utvecklade sig i hans sinne medan rättegången fortskred enligt dessa ohederliga och orättvisa linjer.

5. Undervisning i Salomons pelarhall

164:5.1

Under hela den tid då judarnas råd höll detta sabbatsbrytande möte i en av templets kamrar gick Jesus omkring nära till hands, undervisade människorna i Salomos pelarhall och hoppades på att bli kallad inför rådet för att där kunna berätta för dem den goda nyheten om friheten och glädjen i Guds rike för den som är en son till Gud. Men de var rädda för att kalla på honom. De blev alltid förvirrade när Jesus plötsligt och offentligt framträdde i Jerusalem. Jesus gav dem nu just det tillfälle som de så ivrigt hade sökt, men de var rädda för att ta honom inför rådet ens som vittne, och ännu räddare var de för att arrestera honom.

164:5.2

Det var midvinter i Jerusalem, och människorna sökte sig till det skydd som Salomos pelarhall delvis erbjöd. Medan Jesus dröjde där ställde människorna många frågor till honom, och han undervisade dem i över två timmar. Några av judarnas lärare försökte snärja honom med att offentligt fråga: ”Hur länge skall du hålla oss i spänning? Om du är Messias, varför säger du det inte rent ut till oss?” Jesus sade: ”Jag har berättat om mig själv och om min Fader många gånger, men ni vill inte tro mig. Kan ni inte se att de gärningar som jag gör i min Faders namn vittnar om mig? Men många av er tror inte därför att ni inte hör till min flock. Sanningsläraren drar till sig endast dem som hungrar efter sanning och törstar efter rättfärdighet. Mina får hör min röst, och jag känner dem och de följer mig. Och till alla om följer min undervisning ger jag evigt liv; de skall aldrig gå under och ingen skall rycka dem ur min hand. Min Fader, som har gett mig dessa barn, är större än alla, så att ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Fadern och jag är ett.” Några av de judar som inte trodde rusade över till ett ställe där arbetet med tempelbygget ännu pågick för att plocka upp stenar att stena Jesus med, men de troende höll dem tillbaka.

164:5.3

Jesus fortsatte sin undervisning: ”Jag har låtit er se så många goda gärningar som kommer från Fadern, att därför vill jag fråga er, för vilken av dessa goda gärningar tänker ni nu stena mig?” Då svarade en av fariséerna: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan för att du hädar och vågar göra dig jämlik med Gud, fast du är människa.” Jesus svarade: ”Ni anklagar Människosonen för hädelse därför att ni vägrade att tro mig när jag förkunnade för er att Gud har sänt mig. Om jag inte gör Guds gärningar, skall ni inte tro på mig, men om jag gör Guds gärningar, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig. Men för att ni må vara säkra på vad jag förkunnar, låt mig igen försäkra att Fadern är i mig och jag i Fadern, och att så som Fadern dväljs i mig, så skall jag dväljas i var och en som tror detta evangelium.” När folket hörde dessa ord rusade många iväg för att söka stenar att stena honom med, men han försvann ut genom templets förgårdar. Då han mötte Natanael och Tomas, som hade varit närvarande på det judiska rådets möte, väntade han tillsammans med dem nära templet tills Josia kom ut från rådskammaren.

164:5.4

Jesus och de två apostlarna gick inte för att söka upp Josia i hans hem förrän de fick höra att han hade uteslutits ur synagogan. När de kom till hans hus kallade Tomas ut honom på gården, och Jesus talade till honom och sade: ”Josia, tror du på Guds Son?” Josia svarade: ”Säg mig vem han är, så att jag kan tro på honom.” Jesus sade: ”Du har både sett och hört honom, och det är han som nu talar till dig.” Josia sade: ”Herre, jag tror”, och han föll ned och tillbad Jesus.

164:5.5

När Josia fick höra att han hade uteslutits ur synagogan var han först väldigt nedslagen, men han blev mycket uppmuntrad när Jesus sade till honom att han genast skulle göra sig i ordning för att gå med dem till lägret vid Pella. Denne okonstlade man från Jerusalem hade förvisso uteslutits ur en judisk synagoga, men se, Skaparen av ett universum leder honom fram för att förenas med den tidens och generationens andliga adel.

164:5.6

Nu lämnade Jesus Jerusalem och återvände först när den tid var nära då han gjorde sig redo att lämna den här världen. Tillsammans med de två apostlarna och Josia återvände Mästaren till Pella. Josia visade sig vara en av dem som kom i åtnjutande av Mästarens undergörande verksamhet och som bar frukt, ty han blev en livslång förkunnare av rikets evangelium.


◄ Kapitel 163
Toppen
Kapitel 165 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.