Strävan efter mognad kräver arbete, och arbete fordrar energi. Varifrån kommer kraften att göra allt detta? De fysiska tingen kan tas för givna, men Mästaren har också sagt: ”Människan kan inte leva bara av bröd.” Om vi utgår från att vi har en normal kropp och en förhållandevis god hälsa, måste vi därefter se oss om efter de lockelser som stimulerar till att framkalla människans slumrande andliga krafter. Jesus har lärt oss att Gud lever i människan; hur kan vi då förmå människan att frigöra dessa gudomlighetens och oändlighetens själsbundna krafter? Hur skall vi förmå människorna att ge Gud fria händer, så att han får flöda fram för att på sin väg utåt vederkvicka våra egna själar och sedan tjäna syftet att upplysa, upplyfta och välsigna otaliga andra själar? Hur kan jag bäst uppväcka dessa latenta krafter till gott vilka slumrande och oanvända ligger i era själar? En sak är jag säker på: Emotionell upphetsning är ingen idealisk andlig sporre. Upphetsning ökar inte energin; snarare tömmer den både sinnet och kroppen på deras krafter. Varifrån kommer då energin till att göra dessa stora ting? Se på er Mästare; även nu är han ute på bergskullarna och tar in kraft, medan vi sitter här och ger ut energi. Hemligheten med hela detta problem ligger i den andliga gemenskapen, i gudsdyrkan. Från människans synpunkt sett är det en fråga om kombinerad meditation och avkoppling. Meditationen gör att sinnet får kontakt med anden; avkopplingen bestämmer kapaciteten för andlig mottaglighet. Detta utbyte av svaghet mot styrka, rädsla mot mod, jagets sinne mot Guds vilja, utgör gudsdyrkan. Åtminstone ser filosofen saken så.
När dessa erfarenheter ofta upprepas kristalliseras de till vanor, stärkande och andaktsfulla vanor, och sådana vanor formar sig så småningom till en andlig karaktär, och en sådan karaktär uppfattas till slut av ens medmänniskor som en mogen personlighet. Dessa övningar är till en början svåra och tidskrävande, men när de blir vanemässiga är de genast vilsamma och tidsbesparande. Ju mer invecklat samhället blir och ju mer civilisationens lockelser mångdubblas, desto mer trängande blir nödvändigheten hos gudsmedvetna individer att skapa sådana skyddande, inrotade vanor som avser att bibehålla och öka deras andliga energier.
Ett annat krav för att uppnå mognad är de sociala gruppernas anpassning till samarbete i en omgivning som ständigt förändras. Den omogna individen uppväcker sina medmänniskors antagonism; den mogna människan vinner sina medarbetares villiga samverkan och mångfaldigar därmed frukterna av sina livssträvanden.
Min filosofi säger mig att det finns tider då jag, om behovet uppkommer, måste kämpa för mitt begrepp om rättfärdighet, men jag betvivlar inte att Mästaren, med sin mognare typ av personlighet, lätt och graciöst skulle vinna samma seger med sin högrestående och vinnande, taktfulla och toleranta metod. Alltför ofta när vi kämpar för det rätta visar det sig att både segraren och den besegrade har lidit nederlag. Jag hörde Mästaren senast igår säga att ”när den vise försöker komma in genom en låst dörr, slår han inte sönder dörren utan söker hellre efter nyckeln som han kan öppna den med.” Alltför ofta ger vi oss in i strid bara för att övertyga oss själva om att vi inte är rädda.
Det nya evangeliet om riket bidrar väsentligt till levnadskonsten genom att det erbjuder en ny och rikligare stimulans till en högre levnad. Det framför ett nytt och förädlat bestämmelsemål, ett supremt levnadsssyfte. Dessa nya begrepp om det eviga och gudomliga målet för tillvaron är i sig själva transcendenta stimuli som framkallar en reaktion från det allra bästa som finns i människans högre natur. På varje bergstopp av intellektuellt tänkande finner man avkoppling för sinnet, styrka för själen och gudsgemenskap för anden. Från sådana utsiktspunkter i det högrestående livet kan människan höja sig över de lägre tankenivåernas materiella irritationsmoment—ängslan, svartsjuka, avund, hämnd och den omogna personlighetens högmod. Sådana högtklättrande själar befriar sig själva från en mängd motströmskonflikter orsakade av livets trivialiteter, och de blir sålunda fria att uppnå medvetenhet om de högre strömmar som bär andebegreppen och den himmelska kommunikationen. Men livets syfte måste vaksamt skyddas från frestelsen att söka ett lätt och förgängligt uppnående; likaså måste det fostras till att bli immunt mot fanatismens förödande hot.