Tidigt denna onsdagsmorgon begav sig Jesus och de tolv från Caesarea Filippi mot Magadans park nära Betsaida Julias. Apostlarna hade sovit mycket litet den natten, så de var uppe tidigt och färdiga att ge sig iväg. Till och med de trögtänkta tvillingarna Alfaios hade chockerats av detta tal om Jesu död. På sin färd söderut kom de genast efter Meroms källor till Damaskusvägen, och då Jesus ville undvika de skriftlärda och andra som han visste snart skulle följa efter dem, gav han order om att fortsätta till Kafarnaum längs Damaskusvägen som går genom Galiléen. Han gjorde detta därför att han visste att de som följde efter honom skulle vandra vidare längs vägen öster om Jordanfloden för att de räknade med att Jesus och apostlarna var rädda för att passera genom Herodes Antipas territorium. Jesus försökte komma undan sina kritiker och den folkhop som följde efter honom för att få vara ensam med sina apostlar denna dag.
De vandrade fram genom Galiléen till långt efter lunchtid innan de stannade på en skuggig plats för att vederkvicka sig. Sedan de hade ätit sin mat sade Andreas vänd till Jesus: ”Mästare, mina bröder förstår inte dina djupsinniga uttalanden. Vi har helt börjat tro på att du är Guds Son, och nu får vi höra dessa märkliga ord om att lämna oss, om att dö. Vi förstår inte din undervisning. Talar du till oss i liknelser? Vi ber att du talar till oss rakt på sak och obeslöjat.”
Då Jesus svarade Andreas sade han: ”Mina bröder, det är för att ni har bekänt att jag är Guds Son som jag känner mig tvungen att börja klarlägga för er sanningen om slutet på Människosonens utgivning på jorden. Ni hänger envist fast vid tron på att jag är Messias, och ni vill inte överge tanken att Messias måste sitta på en tron i Jerusalem; därför fortsätter jag med att säga er att Människosonen snart måste bege sig till Jerusalem, lida mycket, avvisas av de skriftlärda, de äldste och översteprästerna och efter allt detta dödas och upplyftas från de döda. Och jag talar inte i liknelser till er; jag berättar sanningen för er så att ni må vara förberedda för dessa händelser när de plötsligt kommer över oss.” Medan han ännu talade rusade Petrus otåligt fram till honom, lade sin hand på Mästarens axel och sade: ”Mästare, må det vara oss fjärran att tvista med dig, men jag försäkrar dig att något sådant aldrig skall hända dig.”
Petrus sade så för att han älskade Jesus, men Mästarens människonatur uppfattade i dessa ord av välment tillgivenhet en subtil antydan av att fresta honom till att ändra sin utstakade linje att ända till slutet fullfölja sin utgivning på jorden enligt sin Paradisfaders vilja. Och det var just för att han upptäckte faran med att låta ens sina tillgivna och trogna vänners förslag avråda sig, som han gick lös på Petrus och de andra apostlarna och sade: ”Håll dig bakom mig. Det luktar om dig av motståndarens, frestarens, ande. När ni talar på detta viset är ni inte på min sida utan snarare på vår fiendes sida. Så här gör ni er kärlek till mig till en stötesten när jag skall göra Faderns vilja. Bry er inte om människors sätt utan i stället om Guds vilja.”
Efter att de hade återhämtat sig från den första chocken över den svidande tillrättavisningen som Jesus gav dem, och innan de fortsatte sin vandring sade Mästaren ytterligare: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv, dagligen axla sina skyldigheter och följa mig. Ty den som själviskt vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin egen själ? Med vad kunde människan köpa sig evigt liv? Skäms inte för mig och mina ord i detta syndfulla och skenheliga släkte, såsom inte heller jag skäms för att erkänna er då jag i ära och härlighet träder inför min Fader i närvaro av alla de himmelska härskarorna. Men sannerligen, många av er som nu står här inför mig skall inte möta döden förrän ni ser detta Guds rike komma med kraft.”
Sålunda klargjorde Jesus för de tolv den plågsamma och stridiga väg som de måste beträda om de ville följa honom. Vilken chock var inte de här orden för dessa galileiska fiskare som envist drömde om ett jordiskt rike med hedersplatser för sig själva! Men deras trogna hjärtan rördes av denna orädda vädjan, och inte en enda av dem var sinnad att överge honom. Jesus sände dem inte ensamma in i striden; han anförde dem. Han bad endast att de modigt följde honom.
Så småningom började de tolv fatta tanken att Jesus berättade för dem något om möjligheten att han skulle dö. De förstod endast dunkelt vad han sade om sin död, medan hans ord om att stiga upp från de döda inte alls registrerades i deras sinnen. När dagarna gick och Petrus, Jakob och Johannes drog sig till minnes sin upplevelse på härlighetens berg fick de en bättre förståelse av vissa av dessa saker.
Under hela den tid de tolv var tillsammans med sin Mästare såg de endast vid några få tillfällen den ljungande blick och hörde sådana strida ord av tillrättavisning som kom Petrus och resten av dem till del vid detta tillfälle. Jesus hade alltid haft tålamod med deras mänskliga brister och fel, men inte så när han stod inför ett överhängande hot mot sitt program att obetingat följa sin Faders vilja för resten av sitt jordiska livsskede. Apostlarna var bokstavligen förstummade; de var förvånade och förskräckta. De kunde inte finna ord för att uttrycka sin sorg. Så småningom började de inse vad Mästaren måste uthärda, och att de måste gå igenom dessa erfarenheter tillsammans med honom, men de vaknade inte upp till verkligheten av dessa kommande händelser förrän länge efter dessa tidiga antydningar om den förestående tragedin under hans sista dagar.
Under tystnad gav sig Jesus och de tolv i väg via Kafarnaum till sitt läger i Magadans park. Fastän de inte under eftermiddagens lopp diskuterade med Jesus, talade de mycket sinsemellan, medan Andreas samtalade med Mästaren.