◄ Kapitel 156
Del 4 ▲
Kapitel 158 ►
Kapitel 157

I Caesarea Filippi

INNAN Jesus tog med sig de tolv för ett kort besök i närheten av Caesarea Filippi kom han genom Davids budbärare överens om att söndagen den 7 augusti bege sig över till Kafarnaum för att sammanträffa med sin familj. Enligt en överenskommelse på förhand skulle detta möte ske i Sebedaios båtvarv. David Sebedaios hade kommit överens med Jesu bror Juda att hela nasaretfamiljen—Maria och alla Jesu bröder och systrar—skulle vara närvarande, och Jesus begav sig tillsammans med Andreas och Petrus för att komma på utsatt tid till mötet. Det var förvisso Marias och barnens avsikt att hålla denna överenskommelse, men det hände sig så att en grupp fariséer, som visste att Jesus befann sig på andra sidan sjön inom Filippus område, beslöt att besöka Maria för att ta reda på så mycket som möjligt om var han höll hus. Ankomsten av dessa sändebud från Jerusalem upprörde Maria avsevärt, och när de märkte hur spända och nervösa alla i familjen var, slöt de sig till att Jesus väntades på besök. Följaktligen installerade de sig i Marias hem, och efter att ha kallat på förstärkningar började de tålmodigt invänta Jesu ankomst. Detta förhindrade naturligtvis var och en i familjen att komma till mötet med Jesus. Flera gånger under dagen försökte både Juda och Rut undkomma fariséernas vaksamhet för att sända bud till Jesus, men det var förgäves.

157:0.2

Tidigt på eftermiddagen kom Davids budbärare och meddelade Jesus att fariséerna hade slagit sig ned på trappan till hans mors hus, och därför gjorde Jesus inget försök att besöka sin familj. Och igen blev det så att Jesus och hans jordiska familj, utan någonderas förvållande, inte fick kontakt med varandra.

1. Tempelskatteindrivaren

157:1.1

När Jesus tillsammans med Andreas och Petrus väntade vid stranden nära båtvarvet fick en tempelskatteindrivare syn på dem, och då han kände igen Jesus kallade han Petrus åt sidan och sade: ”Betalar inte din Mästare någon tempelskatt?” Petrus var nära att visa sin förnärmelse över förslaget att Jesus förväntades bidra till att stödja sina svurna fienders religiösa aktiviteter, men då han märkte ett egendomligt uttryck i skatteindrivarens ansikte antog han alldeles riktigt att avsikten var att sätta fast dem för vägran att betala det sedvanliga halva silvermyntet till understöd för tempeltjänsterna i Jerusalem. Därför svarade Petrus: ”Visst, naturligtvis betalar Mästaren tempelskatt. Vänta du där vid porten. Jag kommer strax tillbaka med skatten.”

157:1.2

Nu hade Petrus uttalat sig förhastat. Judas bar på deras pengar, och han var på andra sidan sjön. Varken Petrus själv, hans bror eller Jesus hade tagit några pengar med sig, och då de visste att fariséerna sökte efter dem kunde de ju inte gå till Betsaida för att skaffa pengar. När Petrus berättade för Jesus om indrivaren och att han hade lovat honom pengar, sade Jesus: ”Om du har lovat, då bör du betala. Men varmed skall du infria ditt löfte? Skall du igen bli fiskare för att kunna hålla ditt ord? Hur som helst, Petrus, under dessa förhållanden är det bra att vi betalar skatten. Låt oss inte ge dessa människor något tillfälle att ta anstöt av vår inställning. Vi väntar här medan du far ut med båten för att fånga fisk, och när du har sålt fisken på marknaden där borta, betala då skatteindrivaren för oss alla tre.”

157:1.3

Allt detta hade uppsnappats av en av Davids hemliga budbärare, som stod i närheten och som signalerade till en medarbetare, som fiskade nära stranden, att snabbt komma in. När Petrus gjorde sig färdig att fara ut med båten så kom denna budbärare och hans fiskarvän fram och skänkte honom flera stora korgar med fisk samt hjälpte honom att bära dem till fiskhandlaren nära intill, som betalade tillräckligt för fångsten så att det, tillsammans med vad Davids budbärare gav, förslog till att betala tempelskatten för de tre. Indrivaren tog emot skatten och avstod från tillägget för försenad betalning emedan de hade varit borta från Galiléen någon tid.

157:1.4

Det är inte märkligt att ni har en uppteckning om Petrus som fångade en fisk med ett silvermynt i sin mun. På den tiden fanns det många historier i omlopp om hur skatter hittades i munnen på fiskar. Sådana berättelser om närapå mirakel var helt vanliga. Så när Petrus lämnade dem för att gå till båten anmärkte Jesus smått humoristiskt: ”Det är märkligt att konungens söner måste betala skatt. Vanligen är det främlingen som taxeras för upprätthållande av hovet, men det anstår oss att inte bli en stötesten för myndigheterna. Gå du! kanske fångar du fisken med silvermyntet i sin mun.” Då Jesus hade yttrat sig sålunda, och då Petrus så snabbt dök upp med tempelskatten, är det inte överraskande att episoden senare uppförstorades till ett mirakel i den uppteckning som författaren till Matteusevangeliet gjorde.

157:1.5

Jesus väntade tillsammans med Andreas och Petrus vid stranden nästan till solnedgången. Budbärare kom med budet att Marias hus fortfarande stod under uppsikt. När mörkret föll steg därför dessa tre väntande män därför ombord sin båt och rodde långsamt bort mot den östra stranden av Galileiska sjön.

2. I Betsaida Julias

157:2.1

Måndagen den 8 augusti medan Jesus och de tolv apostlarna låg i läger i Magadans park nära Betsaida Julias kom över hundra troende, evangelisterna, kvinnornas kår och andra som var intresserade av rikets etablerande över från Kafarnaum för ett sammanträde. Många av fariséerna, som hade fått veta att Jesus var där, kom också. Vid den här tiden hade en del av sadducéerna förenat sig med fariséerna i försöket att snärja Jesus. Innan Jesus inledde den slutna sammankomsten med de troende höll han ett offentligt möte där fariséerna var närvarande, och de häcklade Mästaren och försökte även på andra sätt störa mötet. Ledaren för orosstiftarna sade: ”Lärare, vi vill att du ger oss ett tecken på din behörighet att undervisa, och sedan när det sker får alla människor veta att du har sänts av Gud.” Jesus svarade dem: ”På kvällen säger ni att vädret blir vackert eftersom himlen är röd, och på morgonen att det blir oväder eftersom himlen är röd och dyster. När ni ser ett moln stiga upp i väster säger ni att regnskurar är i antågande, när vinden blåser från söder säger ni att det blir stekande hett. Hur kommer det sig att ni så väl kan tyda himlens utseende men är så helt oförmögna att tyda tidens tecken? För dem som vill lära känna sanningen har ett tecken redan getts; men för ett ondsint och skenheligt släktled skall inget tecken ges.”

157:2.2

När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och förberedde sig för kvällsmötet med sina anhängare. Vid detta möte beslöt man att företa en gemensam missionsfärd till alla städer och byar i Dekapolis så snart Jesus och de tolv hade återvänt från det planerade besöket i Caesarea Filippi. Mästaren deltog i planeringen för missionen i Dekapolis och han sade då han sände iväg sällskapet: ”Jag säger er: akta er för fariséernas och sadducéernas jäsmedel. Låt er inte föras bakom ljuset av deras uppvisning av mycken lärdom och djupa trohet mot religionens yttre former. Befatta er endast med den levande sanningens ande och den sanna religionens kraft. Det är inte rädslan i en död religion som frälser er utan snarare er tro på en levande erfarenhet av rikets andliga realiteter. Låt er inte förblindas av fördomsfullhet och paralyseras av rädsla. Låt inte heller vördnaden för traditioner så förvränga er förståelse att era ögon inte ser och era öron inte hör. Det är inte den sanna religionens syfte att endast föra med sig frid utan snarare att säkra framåtskridandet. Och det kan inte finnas någon frid i hjärtat eller något framåtskridande i sinnet om ni inte helhjärtat förälskar er i sanningen, de eviga realiteternas ideal. Livets och dödens frågor ställs inför er—tidens syndfulla nöjen mot evighetens rättfärdiga realiteter. Redan nu bör ni börja finna befrielse från rädslans och tvivlets träldom när ni börjar leva ett nytt liv i tro och hopp. Och när känslor av önskan att tjäna era medmänniskor stiger upp i era själar, undertryck dem inte. När känslor av kärlek till er nästa väller fram i era hjärtan, ge utlopp åt sådana behov att visa tillgivenhet genom att intelligent tillgodose era medmänniskors verkliga behov.”

3. Petrus bekännelse

157:3.1

Tidigt på tisdagsmorgonen gav sig Jesus och de tolv apostlarna i väg från Magadans park till Caesarea Filippi, huvudstad i tetrarken Filippos förvaltningsområde. Caesarea Filippi var beläget i en underbart vacker trakt. Det låg i en förtjusande dal mellan måleriska bergskullar, där Jordanfloden strömmade fram från en underjordisk grotta. I norr syntes Hermonbergets höjder i sin helhet, medan man från kullarna direkt i söder hade en storartad utsikt över Jordanflodens övre lopp och Galileiska sjön.

157:3.2

Jesus hade gått upp på Hermonberget i samband med sina tidiga erfarenheter av himmelrikets angelägenheter, och nu då han var på väg in i den sista perioden av sitt arbete ville han återvända till detta prövningens och segerns berg, där han hoppades att apostlarna kunde få en ny syn på sina ansvarsuppgifter och nya krafter för de prövande tider som låg just framför dem. När de vandrade fram längs vägen, ungefär då de passerade söder om Meroms källor började apostlarna sinsemellan diskutera sina nyss vunna erfarenheter i Fenicien och annanstans och dra sig till minnes hur deras budskap hade tagits emot och vad de olika folken ansåg om deras Mästare.

157:3.3

När de stannade upp för lunch konfronterade Jesus plötsligt de tolv med den första fråga som han någonsin hade ställt beträffande sig själv. Han gjorde denna överraskande fråga: ”Vem säger människorna att jag är?”

157:3.4

Jesus hade tillbringat många långa månader med att undervisa apostlarna om himmelrikets natur och karaktär, och han visste mycket väl att den tid hade kommit då han måste börja lära dem mer om sin egen natur och sitt personliga förhållande till riket. Nu, där de satt under mullbärsträden, beredde sig Mästaren på att hålla ett av de mest betydelsefulla mötena under hela sin långa samvaro med de utvalda apostlarna.

157:3.5

Över hälften av apostlarna besvarade Jesu fråga. De berättade för honom att alla som kände honom ansåg honom vara en profet eller en utomordentlig man, att även hans fiender var mycket rädda för honom, och att de förklarade hans makt genom att beskylla honom för att stå i förbund med djävlarnas furste. De talade om för honom att en del i Samarien och Judéen som inte personligen hade träffat honom trodde att han var Johannes Döparen som hade stigit upp från de döda. Petrus förklarade att Jesus vid skilda tillfällen och av olika personer hade jämförts med Mose, Elia, Jesaja och Jeremia. När Jesus hade hört denna redogörelse reste han sig, såg på de tolv som satt i en halvcirkel kring honom, och med häpnadsväckande emfas pekade på dem med en svepande handrörelse och sade: ”Men vem säger ni att jag är? Det uppstod ett ögonblick av spänd tystnad. De tolv tog inte för en stund blicken ifrån sin Mästare, och sedan hoppade Petrus upp och utropade: ”Du är Befriaren, den levande Gudens Son.” De tolv sittande apostlarna reste sig som en man och angav därmed att Petrus hade talat för dem alla.

157:3.6

När Jesus hade tecknat åt dem att igen sätta sig, och medan han fortfarande stod framför dem sade han: ”Detta har min Fader uppenbarat för er. Den stund har kommit då ni bör få veta sanningen om mig. Men tills vidare förpliktar jag er att inte berätta om det för någon människa. Låt oss ge oss av härifrån.”

157:3.7

Och så fortsatte de färden till Caesarea Filippi, dit de anlände sent den kvällen och tog in hos Celsus, som väntade dem. Apostlarna sov inte mycket den natten. De tycktes ana att en stor händelse hade inträffat i deras liv och i rikets arbete.

4. Diskussionen om riket

157:4.1

Allt sedan de händelser då Jesus döptes av Johannes och då vattnet förvandlades till vin i Kana hade apostlarna vid olika tider praktiskt taget accepterat honom som Messias. Under korta perioder hade en del av dem verkligen trott att han var den väntade Befriaren. Men knappt hade sådana förhoppningar stigit upp i deras hjärtan förrän Mästaren slog dem i spillror med något förkrossande ord eller någon handling som gjorde dem besvikna. De hade länge befunnit sig i ett tillstånd av förvirring på grund av konflikten mellan de uppfattningar som de höll i sina sinnen om den förväntade Messias och erfarenheten av sin högst märkliga förbindelse med denne högst märklige man som de höll i sina hjärtan.

157:4.2

Det var sent på förmiddagen denna onsdag då apostlarna samlades till sitt middagsmål i Celsus trädgård. Under större delen av natten och sedan de hade stigit upp den morgonen hade Simon Petrus och Simon Seloten allvarligt bearbetat sina bröder för att få dem alla att helhjärtat acceptera Mästaren, inte endast som Messias, utan även som den levande Gudens gudomlige Son. De båda apostlarna Simon var så gott som överens i sin uppfattning om Jesus, och de arbetade flitigt med att få sina bröder att helt acceptera deras synsätt. Medan Andreas fortsättningsvis verkade som förman för apostlakåren, blev emellertid hans bror Simon Petrus allt mer, och med allas samtycke, talesman för de tolv.

157:4.3

De befann sig alla sittande i trädgården ungefär vid middagstiden då Mästaren anlände. De hade ett uttryck av värdig högtidlighet över sig, och alla reste sig upp när han närmade sig dem. Jesus löste spänningen med det vänliga och broderliga leende som var så karakteristiskt för honom när hans anhängare tog sig själva, eller någon händelse som berörde dem, alltför mycket på allvar. Med en befallande gest antydde han att de skulle sätta sig. Aldrig mer hälsade de tolv på sin Mästare genom att resa sig när han närmade sig dem. De såg att han inte gillade sådana yttre hedersbetygelser.

157:4.4

Sedan de hade intagit sin måltid och medan de var sysselsatta med att diskutera planerna för den förestående rundresan i Dekapolis, tittade Jesus plötsligt upp på dem och sade: ”Nu när ett helt dygn har gått sedan ni samtyckte till Simon Petrus uttalande om Människosonens identitet, ville jag fråga om ni fortfarande står fast vid ert beslut?” När de hörde detta reste de tolv sig upp och Petrus, som tog några steg fram mot Jesus, sade: ”Ja Mästare, det gör vi. Vi tror att du är den levande Gudens Son.”; och Petrus satte sig ned tillika med sina bröder.

157:4.5

Jesus sade till de tolv medan han fortfarande stod: ”Ni är mina utvalda ambassadörer, men jag vet att ni inte under dessa omständigheter kunde hysa denna tro som resultat av enbart mänskligt vetande. Detta är vad min Faders ande har uppenbarat för era innersta själar. Och när ni således framför denna bekännelse enligt den insikt som min Faders ande i ert inre har, ger det mig anledning att förkunna att jag på denna grundval vill bygga himmelrikets brödraskap. På denna klippa av andlig verklighet vill jag bygga det levande templet av andlig samhörighet med de eviga realiteterna i min Faders rike. Inga ondskans styrkor och inga syndens härskaror skall kunna besegra detta den gudomliga andens mänskliga brödraskap. Och medan min Faders ande alltid kommer att vara den gudomliga ledsagaren och rådgivaren för alla som träder in i denna andliga gemenskaps förbund, överlämnar jag nu till er och era efterträdare nycklarna till det yttre riket—bestämmanderätten över jordiska ting—de sociala och ekonomiska aspekterna i denna sammanslutning av de män och kvinnor som är medlemmar av riket.” Igen ålade han dem att tills vidare inte berätta för någon att han var Guds Son.

157:4.6

Jesus började få förtroende för sina apostlars lojalitet och integritet. Mästaren såg framför sig att en tro som kunde uthärda det som hans utvalda representanter nyligen hade genomgått, skulle utan tvivel också bestå de eldprov som snart förestod, och att den skulle höja sig ur det uppenbara haveriet av alla deras förhoppningar upp i det nya ljuset i en ny domperiod och därigenom skulle kunna gå ut för att upplysa en värld i mörker. Denna dag började Mästaren lita på sina apostlars tro, utom hos en av dem.

157:4.7

Allt sedan den dagen har denne samme Jesus fortsatt att bygga detta levande tempel på samma eviga grundval, som hans gudomliga sonskap utgör, och de som därigenom blir medvetna söner till Gud är de människostenar som bildar detta sonskapets levande tempel vilket höjer sig i vördnad och till ära för visdomen och kärleken hos andarnas evige Fader.

157:4.8

När Jesus hade sagt detta bad han dem att fram till kvällsmålet gå upp i bergskullarna och vara för sig själva för att söka visdom, styrka och andlig ledning. De gjorde så som Mästaren hade uppmanat dem.

5. Den nya uppfattningen

157:5.1

Det nya och avgörande draget i Petrus bekännelse var den markerade insikten om att Jesus var Guds Son, hans obestridda gudomlighet. Allt sedan hans dop och bröllopet i Kana hade dessa apostlar på olika sätt betraktat honom som Messias, men det ingick inte i judarnas uppfattning om Messias att han skulle vara gudomlig. Judarna hade inte lärt att Messias skulle ha en gudomlig härstamning; han skulle vara ”den smorde”, men knappast hade de tänkt sig att han skulle vara ”Guds Son”. I den andra bekännelsen lades tonvikten mer på den kombinerade naturen, på det överjordiska faktum att han var en Människoson och en Gudsson, och det var just på denna stora sanning, på föreningen mellan mänsklig natur och gudomlig natur som Jesus förkunnade att han skulle bygga himmelriket.

157:5.2

Jesus hade sökt leva sitt liv på jorden och fullfölja sin utgivningsmission som Människosonen. Hans anhängare var benägna att betrakta honom som den förväntade Messias. Då han visste att han aldrig kunde uppfylla deras messianska förväntningar försökte han modifiera deras messiasuppfattning så att det skulle bli möjligt för honom att delvis infria deras förväntningar. Men han insåg nu att en sådan plan knappast kunde genomföras framgångsrikt. Han valde därför att djärvt avslöja den tredje planen—att öppet tillkännage sin gudomlighet, bekräfta att Petrus bekännelse var sanningsenlig och att direkt förkunna för de tolv att han var Guds Son.

157:5.3

I tre års tid hade Jesus förkunnat att han var en ”Människoson”, medan apostlarna under samma tre års tid allt mer hade insisterat på att han var judarnas efterlängtade Messias. Han avslöjade nu att han var Guds Son, och på begreppet om Människosonens och Gudssonens kombinerade natur beslöt han att bygga himmelriket. Han hade beslutat att avstå från ytterligare försök att övertyga dem om att han inte var Messias. Han ämnade nu att djärvt uppenbara för dem vad han är, och sedan ignorera deras bestämda envishet med att betrakta honom som Messias.

6. Följande eftermiddag

157:6.1

Jesus och apostlarna stannade ytterligare en dag i Celsus hem medan de väntade på att budbärare skulle anlända med pengar från David Sebedaios. Efter det att Jesu popularitet hos massorna rasade minskade också inkomsterna betydligt. När de kom fram till Caesarea Filippi var kassan tom. Matteus var ovillig att lämna Jesus och sina bröder vid en sådan tidpunkt, och han hade inga egna kontanter att överlämna till Judas, så som han så många gånger tidigare hade gjort. David Sebedaios hade emellertid förutsett att inkomsterna sannolikt skulle minska och följaktligen hade han instruerat sina budbärare att på deras färder genom Judéen, Samarien och Galiléen samla in pengar för att vidarebefordras till de landsförvisade apostlarna och deras Mästare. Så dessa budbärare anlände fram emot kvällen denna dag från Betsaida och förde med sig tillräckligt med pengar för apostlarnas uppehälle tills de återvände för att ge sig ut på turen i Dekapolis. Matteus väntade sig att vid den tiden ha pengar från försäljningen av sin sista fastighet i Kafarnaum, och han hade arrangerat för dessa pengar att anonymt överstyras till Judas.

157:6.2

Varken Petrus eller de övriga apostlarna hade en särskilt riktig uppfattning om Jesu gudomlighet. De insåg knappast att detta var början till en ny epok i Mästarens jordiska livsskede, den tid då läraren och helbrägdagöraren förvandlades till det nya begreppets Messias—till Guds Son. Från och med denna tid framträdde en ny ton i Mästarens budskap. Hädanefter var hans enda stora levnadsideal att uppenbara Fadern medan hans enda stora undervisningsidé var att för sitt universum presentera personifieringen av den suprema visdom som kan förstås endast genom att leva den. Han kom för att vi alla måtte ha liv, liv i överflöd.

157:6.3

Jesus trädde nu in i sitt fjärde och sista skede i sitt människoliv i köttslig gestalt. Det första skedet var hans barndom, de år då han endast dunkelt var medveten om sin härkomst, natur och bestämmelse som människa. Det andra stadiet omfattade ungdomens och den tilltagande mandomens år av allt större självmedvetenhet, under vilka han klarare började förstå sin gudomliga natur och sin mänskliga mission. Detta andra skede slutade med upplevelserna och uppenbarelserna i samband med hans dop. Det tredje skedet i Mästarens jordiska erfarenhet sträckte sig från hans dop, genom åren av hans verksamhet som lärare och helbrägdagörare, fram till denna betydelsefulla stund då Petrus framförde sin bekännelse i Caesarea Filippi. Denna tredje period i hans jordiska liv omfattade de tider då hans apostlar och närmaste anhängare kände honom som Människosonen och ansåg honom vara Messias. Den fjärde och sista perioden i hans jordiska livsskede började här i Caesarea Filippi och sträckte sig fram till korsfästelsen. Detta skede av hans verksamhet kännetecknades av att han erkände sin gudomlighet och omfattade hans bemödanden under det sista året i köttslig gestalt. Fastän flertalet av hans anhängare fortfarande betraktade honom som Messias, blev han under den fjärde perioden känd för apostlarna som Guds Son. Petrus bekännelse angav början av en ny period, då man mer fullständigt insåg sanningen om hans suprema verksamhet som en Gåvoson på Urantia och för ett helt universum, och då hans utvalda ambassadörer åtminstone dunkelt uppfattade detta faktum.

157:6.4

Sålunda exemplifierade Jesus i sitt liv det som han undervisade i sin religion: den andliga naturens tillväxt med hjälp av ett levande framåtskridande. Han betonade inte, såsom hans senare anhängare, den ständiga kampen mellan själen och kroppen. Snarare lärde han att anden lätt segrade över båda och effektivt och framgångsrikt kunde jämka mycket i detta intellektuella och instinktmässiga krig.

157:6.5

En ny betydelse ansluter sig från denna tidpunkt till all Jesu förkunnelse. Före Caesarea Filippi presenterade han rikets evangelium som dess huvudlärare. Efter Caesarea Filippi framträdde han inte endast som lärare utan som den gudomlige representanten för den evige Fadern, som är detta andliga rikes centrum och omkrets, och det fordrades att han gjorde allt detta som människa, som Människosonen.

157:6.6

Jesus hade uppriktigt strävat efter att leda sina anhängare in i det andliga riket, först som lärare och sedan som lärare och helare, men de ville inte ha det så. Han visste mycket väl att hans mission på jorden omöjligen kunde infria de messianska förväntningarna hos det judiska folket; de forntida profeterna hade skapat bilden av en sådan Messias som han aldrig kunde vara. Han försökte etablera Faderns rike som Människosonen, men hans anhängare ville inte gå med på det äventyret. Då Jesus såg detta beslöt han att komma sina troende till mötes en del av vägen och beredde sig därvid att öppet anta rollen som Guds Gåvoson.

157:6.7

Följaktligen fick apostlarna höra mycket som var nytt, när Jesus den dagen talade till dem i trädgården. En del av dessa förklaringar föreföll märkliga även i deras öron. Bland andra häpnadsväckande uttalanden fick de höra följande:

157:6.8

”Härefter, om någon vill ha gemenskap med oss, låt honom ta på sig sonskapets skyldigheter och följa mig. Och när jag inte längre är hos er, tro inte att världen skall behandla er bättre än den har behandlat er Mästare. Om ni älskar mig, gör er redo att bevisa denna tillgivenhet genom er villighet att göra det suprema offret.”

157:6.9

”Och märk väl mina ord: Jag har inte kommit för att kalla de rättfärdiga, utan syndare. Människosonen kom inte för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv i gåva åt alla. Jag säger er att jag har kommit för att söka upp och frälsa de vilsegångna.”

157:6.10

”Ingen människa i denna värld ser nu Fadern utom Sonen som har kommit från Fadern. Men om Sonen lyfts upp skall han dra alla människor till sig, och åt var och en som tror denna sanning om Sonens sammansatta natur skall ges liv som inte bara varar en tid.”

157:6.11

”Vi kan ännu inte öppet förkunna att Människosonen är Guds Son, även om det har uppenbarats för er; därför talar jag utan förbehåll till er om dessa mysterier. Fastän jag står framför er i denna fysiska gestalt, har jag kommit från Gud Fadern. Innan Abraham fanns, finns jag. Jag kom verkligen från Fadern till denna värld så som ni har känt mig, och jag säger er att jag snart måste lämna denna värld och återvända till min Faders arbete.”

157:6.12

”Och kan er tro nu fatta sanningen av dessa uttalanden, med beaktande av att jag varnat er att Människosonen inte kommer att infria era fäders förväntningar, så som de föreställde sig Messias? Mitt rike hör inte till denna värld. Kan ni tro på sanningen om mig oberoende av att, fastän rävarna har lyor och himlens fåglar bon, jag inget ställe har att vila mitt huvud?”

157:6.13

”Trots allt säger jag er att Fadern och jag är ett. Den som har sett mig har sett Fadern. Min Fader arbetar tillsammans med mig i alla dessa angelägenheter, och han kommer aldrig att lämna mig ensam i min mission, liksom inte heller jag någonsin kommer att överge er då ni inom kort går ut för att kungöra evangeliet över hela världen.

157:6.14

”Och nu har jag tagit er avsides med mig och för er själva en liten tid, så att ni kan förstå härligheten och fatta storslagenheten i det liv som jag har kallat er till: trosäventyret att etablera min Faders rike i människosläktets hjärtan, uppbyggandet av min gemenskap av levande förbindelse med själarna hos alla dem som tror detta evangelium.”

157:6.15

Apostlarna lyssnade under tystnad till dessa djärva och sensationella uttalanden; de var förstummade. Och de spridde sig i små grupper för att diskutera och begrunda Mästarens ord. De hade bekänt att han var Guds Son, men de kunde inte fatta den fulla betydelsen av vad de hade letts till att göra.

7. Andreas rådslag

157:7.1

Den kvällen tog Andreas till uppgift att hålla ett personligt och ingående rådslag med var och en av sina bröder, och han förde fruktbara och uppmuntrande samtal med alla sina medarbetare utom Judas Iskariot. Andreas hade aldrig haft ett sådant nära personligt förhållande till Judas som till de andra apostlarna och hade därför aldrig tyckt det vara av verklig betydelse att Judas inte fritt och förtroligt hade relaterat sig till ledaren för apostlakåren. Men nu var Andreas så bekymrad över Judas attityd, att han senare den kvällen efter att alla apostlar sov djupt, sökte upp Jesus och framförde orsaken till sin oro för Mästaren. Jesus sade: ”Det är inget fel i att du kommer till mig med denna sak, Andreas, men vi kan inget mer göra; fortsätt bara att visa denna apostel det största förtroende. Och säg ingenting till hans bröder om detta samtal med mig.”

157:7.2

Det var allt som Andreas kunde få Jesus att säga. Alltid hade det funnits ett visst främlingskap mellan denne man från Judéen och hans bröder från Galiléen. Judas hade blivit chockerad av Johannes Döparens död, djupt sårad av Mästarens tillrättavisningar vid flera tillfällen, blivit besviken när Jesus vägrade att låta sig utropas till konung, förödmjukad när han flydde från fariséerna, förargad när han vägrade att anta fariséernas utmaning om ett tecken, förvirrad av sin Mästares vägran att tillgripa maktdemonstrationer, och nu på senare tid deprimerad och ibland modfälld av att kassan var tom. Judas saknade också stimulansen från folkmassorna.

157:7.3

Var och en av de övriga apostlarna påverkades likaså i någon och olika grad av dessa samma prövningar och bedrövelser, men de älskade Jesus. Åtminstone måste de ha älskat Jesus mer än Judas gjorde, ty de följde honom till det bittra slutet.

157:7.4

Då Judas var från Judéen tog han personligen anstöt av att Jesus nyligen hade varnat apostlarna att ”akta sig för fariséernas jäsmedel”; han var benägen att se detta uttalande som en beslöjad hänvisning till honom själv. Men Judas stora misstag var att i stället för att hänge sig åt uppriktig gemenskap med de andliga krafterna i universum, när Jesus sände iväg sina apostlar för att be i enskildhet, ägnade han sig gång på gång åt tankar av mänsklig rädsla samtidigt som han framhärdade i att underhålla subtila tvivel om Jesu mission och gav efter för sin olyckliga tendens att hysa hämndkänslor.

157:7.5

Nu ville Jesus ta sina apostlar med sig till Hermonberget, där han hade bestämt sig för att som Guds Son inleda den fjärde fasen av sin jordiska verksamhet. Några av dem var närvarande vid hans dop i Jordanfloden och hade bevittnat början av hans livsskede som Människosonen, och han ville att några av dem också skulle vara närvarande för att höra när han fick sin behörighet att ikläda sig den nya och offentliga rollen som en Guds Son. Följaktligen sade han på fredagsmorgonen den 12 augusti till de tolv: ”Ta med förnödenheter och gör er redo för en färd till berget därborta, dit anden bjuder mig att gå för att utrustas för avslutandet av mitt arbete på jorden. Och jag vill ta mina bröder med mig, så att även de må stärkas för de prövande tiderna att gå igenom denna erfarenhet tillsammans med mig.”


◄ Kapitel 156
Toppen
Kapitel 158 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.