◄ Kapitel 154
Del 4 ▲
Kapitel 156 ►
Kapitel 155

På flykt genom norra Galiléen

SNART efter att ha landat nära Heresa denna händelserika söndag begav sig Jesus och de tjugofyra en bit norrut, där de tillbringade natten i en vacker park söder om Betsaida-Julias. Lägerplatsen var bekant för dem, ty de hade någon gång tidigare gjort uppehåll där. Innan de drog sig tillbaka för natten kallade Mästaren sina anhängare kring sig och diskuterade med dem planerna för deras tilltänkta färd genom Batanea och norra Galiléen till den feniciska kusten.

1. Varför rasar hedningarna?

155:1.1

Jesus sade: ”Ni borde alla dra er till minnes vad psalmisten berättade om dessa tider då han sade: ’Varför rasar hedningarna och varför smider folken fåfängränker? Jordens konungar reser sig upp, och furstarna rådslår med varandra, mot Herren och mot hans smorde, och säger: Låt oss slita sönder barmhärtighetens bojor och kasta bort kärlekens band.’

155:1.2

”Idag ser ni detta gå i uppfyllelse inför era ögon. Men ni får inte se återstoden av psalmistens profetia gå i uppfyllelse, ty han hade felaktiga idén om Människosonen och dennes mission på jorden. Mitt rike grundar sig på kärlek, förkunnas i barmhärtighet och byggs upp genom osjälviskt tjänande. Min Fader sitter inte i himlen och hånskrattar åt hedningarna. Han är inte rasande i sitt stora missnöje. Sant är löftet om att Sonen skall få dessa så kallade hedningar (i verkligheten hans okunniga och olärda bröder) till arvedel. Och jag vill ta emot dessa icke-judar med öppna armar av barmhärtighet och tillgivenhet. All denna kärleksfulla vänlighet skall visas de så kallade hedningarna, trots uppteckningens olyckliga utsago som antyder att den segerrike Sonen ’skall sönderslå dem med järnspira och krossa dem som lerkärl.’ Psalmisten uppmanade er att ’tjäna Herren med fruktan’—jag ber er inträda i det gudomliga sonskapets upphöjda privilegier genom tro; han befaller er att fröjda er med bävan—jag ber er fröjda er med förvissning. Han säger: ’Hylla Sonen, så att han inte vredgas, och ni förgås när hans vrede upptänds.’ Men ni som har levt med mig vet mycket väl att ilska och vrede inte har någon del i himmelrikes etablerande i människornas hjärtan. Men psalmisten skymtade det sanna ljuset när han avslutade denna uppmaning med orden: ’Saliga är de som sätter sin tilltro till denne Son.’”

155:1.3

Jesus fortsatte undervisningen av de tjugofyra och sade: ”Hedningarna är inte utan anledning när de rasar mot oss. Emedan deras sätt att se är smalt och trångt kan de entusiastiskt koncentrera sin energi. Deras mål är nära och mer eller mindre synligt; därför drar de tappert och effektivt fram. Ni som har hävdat att ni har inträtt i himmelriket är alltför vacklande och obestämda i ert sätt att undervisa. Hedningarna slår till direkt för sina syften; ni gör er skyldiga till alltför mycket kronisk trängtan. Om ni önskar komma in i riket, varför intar ni det inte med en andlig stormning, så som hedningarna intar en stad som de belägrar? Ni är knappast värdiga riket när ert tjänande till så stor del kännetecknas av att ni beklagar det förgångna, jämrar er över det nuvarande och fåfängt hoppas på framtiden. Varför rasar dessa hedningar? Därför att de inte känner sanningen. Varför försmäktar ni i fåfäng trängtan? Därför att ni inte lyder sanningen. Sluta upp med ert onyttiga trängtande och gå modigt fram och gör det som angår rikets etablerande.

155:1.4

”I allt vad ni gör, bli inte ensidiga och överspecialiserade. Fariséerna som söker vår undergång tror sig sannerligen tjäna Gud. Traditionen har gjort dem så trångsinta att de förblindas av fördomar och förhärdas av rädsla. Betrakta grekerna som har en vetenskap utan religion, medan judarna har en religion utan vetenskap. Och när människorna sålunda vilseleds till att acceptera en inskränkt och förvirrad sönderdelning av sanningen, ligger deras enda hopp om frälsning i att de blir sanningskoordinerade—omvända.

155:1.5

”Låt mig eftertryckligt säga er denna eviga sanning: Om ni genom att koordinera er med sanningen lär er att i ert eget liv exemplifiera denna rättfärdighetens vackra helgjutenhet, då söker sig era medmänniskor till er för att få det som ni sålunda har fått. Den omfattning till vilken sanningssökare dras till er mäter er eget förvärvande av sanning, er rättfärdighet. Den utsträckning i vilken ni måste gå med ert budskap till folket mäter på sätt och vis ert misslyckande att leva ett helgjutet eller rättfärdigt liv, ett sanningskoordinerat liv.”

155:1.6

Även mycket annat lärde Mästaren sina apostlar och evangelister innan de önskade honom god natt och lade sig till vila mot sina kuddar.

2. Evangelisterna i Korasin

155:2.1

På måndagsmorgonen den 23 maj beordrade Jesus Petrus att med de tolv evangelisterna vandra över till Korasin, medan han med de övriga elva apostlarna gav sig iväg till Caesarea Filippi. Jesus gick via Jordanfloden till vägen mellan Damaskus och Kafarnaum och därifrån mot nordost till korsningen med vägen till Caesarea Filippi och sedan in i staden, där de vistades och undervisade i två veckor. De anlände dit på tisdagseftermiddagen den 24 maj.

155:2.2

Petrus och evangelisterna vistades i två veckor i Korasin och förkunnade rikets evangelium för en liten men allvarlig grupp av troende. Men de lyckades inte vinna många nya proselyter. Ingen stad i Galiléen bidrog med så få själar för riket som Korasin. I enlighet med Petrus instruktioner talade de tolv evangelisterna mindre om helande—om fysiska ting—medan de predikade och undervisade med större kraft om det himmelska rikets andliga sanningar. Dessa två veckor i Korasin var en veritabel djupdykning i motgångar för de tolv evangelisterna såtillvida att det var den svåraste och mest improduktiva perioden i deras tjänst dittills. När de sålunda gick miste om tillfredsställelsen av att ha vunnit nya själar för riket begrundade var och en av dem desto allvarligare och ärligare sin egen själ och dess framsteg längs de andliga stigarna i det nya livet.

155:2.3

När det framgick att det inte fanns fler människor som var intresserade av att söka inträde i riket sammankallade Petrus sina medarbetare tisdagen den 7 juni, och de gav sig i väg mot Caesarea Filippi för att förena sig med Jesus och apostlarna. De anlände vid middagstiden på onsdagen och tillbringade hela kvällen med att gå igenom sina erfarenheter bland de icke-troende i Korasin. Under kvällens diskussioner hänvisade Jesus igen till liknelsen om såningsmannen och lärde dem mycket om meningen med sådant som såg ut att vara misslyckanden i livet.

3. I Caesarea Filippi

155:3.1

Fastän Jesus inte bedrev någon offentlig verksamhet under denna två veckors vistelse nära Caesarea Filippi, höll apostlarna talrika lågmälda kvällsmöten inne i staden, och många troende kom ut till lägret för att tala med Jesus. Gruppen av troende fick inte många nya medlemmar till följd av detta besök. Jesus samtalade med apostlarna varje dag, och de såg nu tydligare att en ny fas började i arbetet med att förkunna himmelriket. De började förstå att ”himmelriket inte är mat och dryck utan insikten om den andliga glädje som accepterandet av ens gudomliga sonskap medför.”

155:3.2

Vistelsen i Caesarea Filippi var en verklig prövning för de elva apostlarna. Det var två svåra veckor för dem att genomleva. De var nästan deprimerade, och de saknade Petrus entusiastiska personlighets periodiska stimulans. Vid denna tid var det verkligen ett svårt och prövande äventyr att tro på Jesus och gå ut för att följa honom. Även om de vann få proselyter under dessa två veckor, lärde de sig mycket som var högst nyttigt av sina dagliga samtal med Mästaren.

155:3.3

Apostlarna fick lära sig att judarna andligen var stillastående och döende, emedan de hade kristalliserat sanningen till en troslära; att sanningen formuleras som en gränslinje för egenrättfärdig exklusivitet i stället för att tjäna som vägvisare för andlig ledning och andligt framåtskridande förlorar sådana läror sin skapande och livgivande styrka och blir till slut endast konserverande och förstenande.

155:3.4

Allt mer lärde de sig av Jesus att betrakta människopersonligheterna enligt dessas möjligheter i tid och evighet. De lärde sig att många själar bäst kan ledas till att älska Gud, den osedde, genom att de först får lära sig att älska sina bröder, som de kan se. I detta sammanhang fick Mästarens uttalande om osjälviskt tjänande av ens medmänniskor en ny betydelse: ”För så vitt ni har gjort något för någon av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort för mig.”

155:3.5

En av de stora lärdomarna från denna vistelse i Caesarea gällde uppkomsten av religiösa traditioner, den allvarliga faran av att låta en känsla av helighet förknippas med icke-heliga ting, högst vanliga idéer eller alldagliga händelser. Från ett av samtalen lärde de sig att sann religion är människans djupt kända trohet mot sina högsta och mest äkta övertygelser.

155:3.6

Jesus varnade sina troende för att om deras religiösa längtan endast var materiell, skulle den ökade kunskapen om naturen, genom ett stegvis undanträngande av tingens förment övernaturliga uppkomst, till slut beröva dem deras tro på Gud. Men om deras tro var andlig, så kunde naturvetenskapernas framsteg aldrig rubba deras tro på eviga realiteter och gudomliga värden.

155:3.7

De lärde sig att när religionen till sitt motiv är helt andlig, så gör den hela livet värdefullare, fyller det med höga syften, förädlar det med överjordiska värden, inspirerar det med storartade motiv, samtidigt som den ständigt tröstar människosjälen med ett sublimt och uppehållande hopp. Sann religion är avsedd att minska påfrestningen i tillvaron; den frigör tro och mod för dagligt liv och osjälviskt tjänande. Tron främjar andlig vitalitet och rättfärdig fruktbarhet.

155:3.8

Jesus lärde upprepade gånger sina apostlar att ingen civilisation länge kan överleva förlusten av det bästa i sin religion. Och han tröttnade aldrig på att påpeka för de tolv den stora faran i att acceptera religiösa symboler och ceremonier i stället för religiös erfarenhet. Hela hans jordiska liv ägnades ständigt åt uppgiften att tina upp religionens frusna former till det upplysta sonskapets fritt flytande friheter.

4. På väg till Fenicien

155:4.1

På torsdagsmorgonen den 9 juni, efter att Davids budbärare från Betsaida hade kommit med ord om rikets framskridande, lämnade denna grupp om tjugofem sanningslärare Caesarea Filippi för att börja sin färd till den feniciska kusten. De gick runt träsklandet och via Luz till knutpunkten med karavanvägen mellan Magdala och Libanonberget samt därifrån till korsningen med den väg som ledde till Sidon, dit de anlände på fredagseftermiddagen.

155:4.2

Medan de höll lunchpaus i skuggan av en utskjutande klippavsats nära Luz, höll Jesus ett av de mest anmärkningsvärda anföranden som hans apostlar någonsin fick höra under alla sina år i hans sällskap. De hade knappt satt sig ned för att bryta bröd förrän Simon Petrus ställde en fråga till Jesus: ”Mästare, eftersom Fadern i himlen vet allting, och eftersom hans ande är vårt stöd vid etablerandet av himmelriket på jorden, varför flyr vi då undan hotet från våra fiender? Varför vägrar vi att gå ut mot sanningens fiender?” Men innan Jesus hann börja besvara Petrus fråga, avbröt Tomas och frågade: ”Mästare, jag skulle verkligen vilja just veta vad det är som är fel i våra fienders religion i Jerusalem. Vad är den verkliga skillnaden mellan deras religion och vår? Hur kommer det sig att vi har så olika trosföreställningar när vi alla påstår oss tjäna samma Gud?” När Tomas hade slutat sade Jesus: ”Medan jag inte vill ignorera Petrus fråga, då jag mycket väl vet hur lätt det vore att missförstå mina orsaker till att just vid denna tid undvika en öppen brytning med judarnas styresmän, är det dock till större nytta för er alla om jag väljer att hellre besvara Tomas fråga. Och det skall jag börja göra så snart ni har ätit er lunch.”

5. Föreläsningen om sann religion

155:5.1

Denna minnesvärda föreläsning om religion, sammanfattad och i ny version enligt modernt språkbruk, gav uttryck för följande sanningar:

155:5.2

Även om religionerna i världen har ett dubbelt ursprung—naturligt och uppenbarelsebaserat—kan man vid varje tid och hos varje folk finna tre skilda former av religiös tillgivenhet. Dessa tre yttringar av det religiösa behovet är:

155:5.3

1. Primitiv religion. Det halvnaturliga och instinktiva behovet att frukta hemlighetsfulla energier och dyrka högre krafter; i huvudsak en religion som rör den fysiska naturen, en rädslans religion.

155:5.4

2. Kulturreligion. De avancerande religiösa uppfattningarna och bruken bland folken som håller på att civiliseras—sinnets religion—den intellektuella teologin baserad på den etablerade religiösa traditionens auktoritet.

155:5.5

3. Sann religion—uppenbarelsereligion. Uppenbarelsen om övernaturliga värden, en partiell insikt om eviga realiteter, en glimt av godheten och skönheten i den himmelske Faderns infinita karaktär—andens religion så som den framträder i människans erfarenhet.

155:5.6

Mästaren vägrade att förringa de fysiska sinnenas och den vidskepliga rädslans religion som utövas av naturmänniskan, även om han beklagade att så mycket av denna primitiva form av dyrkan fanns kvar i de religiösa formerna bland mänsklighetens mer intelligenta raser. Jesus gjorde det klart att den stora skillnaden mellan sinnets religion och andens religion är att den förra upprätthålls av kyrklig auktoritet, medan den senare helt baserar sig på människans erfarenhet.

155:5.7

Sedan fortsatte Mästaren sin föreläsning med att klargöra följande sanningar:

155:5.8

Ända tills folken blir högeligen intelligenta och mycket mer civiliserade fortlever många av de barnsliga och vidskepliga ceremonier, som är så kännetecknande för de utvecklingsmässiga religiösa sederna hos primitiva och efterblivna folk. Tills människosläktet når en nivå av en högre och mer allmän insikt om den andliga erfarenhetens realiteter kommer män och kvinnor i stort antal att personligen föredra de auktoritetsreligioner som endast kräver ett intellektuellt samtycke i motsats till andens religion som innebär sinnets och själens aktiva deltagande i trosäventyret att brottas med de obevekliga realiteterna i människans progressiva erfarenhet.

155:5.9

Att acceptera de traditionella auktoritetsreligionerna innebär den enklaste utvägen för människans behov att tillfredsställa längtan hos sin andliga natur. De stadgade, kristalliserade och etablerade auktoritetsreligionerna erbjuder en färdig tillflyktsort dit människans förvirrade och upprörda själ kan fly när den ansätts av rädsla och plågas av osäkerhet. En sådan religion kräver av sina anhängare, som pris för den tillfredsställelse och försäkran den ger, endast ett passivt och rent intellektuellt medgivande.

155:5.10

Länge kommer det att på jorden finnas sådana skygga, ängsliga och tvekande individer som föredrar att på detta sätt få sin religiösa tröst, även om de, när de sålunda gör gemensam sak med auktoritetsreligionerna, komprometterar personlighetens suveränitet, degraderar den värdighet som självrespekten ger och helt avstår från rätten att ta del i den mest spännande och inspirerande av människans alla möjliga erfarenheter: det personliga sanningssökandet, stimulansen av att möta farorna i anslutning till intellektuella upptäckter, beslutsamheten att utforska den personliga religiösa erfarenhetens realiteter, den enastående tillfredsställelsen av att erfara den personliga triumf som det innebär att faktiskt inse den andliga trons seger över det intellektuella tvivlet, så som den segern ärligt vinns under det högsta äventyret i hela den mänskliga tillvaron—människan som söker Gud, för sig själv och som sig själv, och finner honom.

155:5.11

Andens religion innebär ansträngning, kamp, konflikt, tro, beslutsamhet, kärlek, lojalitet och framåtskridande. Sinnets religion—auktoritetsteologin—kräver föga eller inga av dessa ansträngningar av de formellt troende. Traditionen är en trygg tillflykt och en lätt väg för de räddhågade och halvhjärtade själar som instinktivt skyr den andens kamp och den mentala osäkerhet som ansluter sig till de vågade äventyren i form av trosfärder ut på den outforskade sanningens öppna hav i ett sökande efter de andliga realiteternas avlägsna kuster, sådana som dessa kan upptäckas av det progressiva människosinnet och upplevas av den evolverande människosjälen.

155:5.12

Jesus fortsatte: ”I Jerusalem har de religiösa ledarna formulerat de traditionella lärarnas och de tidigare profeternas olika läror till ett etablerat system av intellektuella trosföreställningar, till en auktoritetsreligion. Alla sådana religioner vädjar främst till sinnet. Vi är nu på väg mot en dödlig konflikt med en sådan religion, då vi inom kort djärvt börjar förkunna en ny religion—en religion som inte är en religion i ordets nuvarande betydelse, en religion som främst vädjar till min Faders gudomliga ande som bor i människans sinne, en religion som får sin auktoritet av de frukter som blir följden av dess accepterande, frukter som så säkerligen framträder i den personliga erfarenheten hos alla som verkligen och ärligt börjar tro på den högre andliga gemenskapens sanningar.”

155:5.13

Jesus pekade på var och en av de tjugofyra, tilltalade dem vid namn och sade: ”Och vem av er skulle nu föredra att välja den lätta vägen av anpassning till en etablerad och förstenad religion, som försvaras av fariséerna i Jerusalem, hellre än att utstå de svårigheter och förföljelser som är förknippade med uppdraget att för människorna förkunna en bättre väg till frälsning, samtidigt som ni upplever tillfredsställelsen av att för er själva upptäcka härligheterna i de realiteter som en levande och personlig erfarenhet av himmelrikes eviga sanningar och ojämförliga storhet innebär? Är ni räddhågade, veka och bekväma av er? Är ni rädda för att lägga er framtid i händerna på sanningens Gud, vars söner ni är? Är ni klentrogna gentemot Fadern, vars barn ni är? Vill ni gå tillbaka till den traditionella auktoritetsreligionens lätta väg av säkerhet och intellektuell stadga, eller vill ni rusta er för att tillsammans med mig gå in i en osäker och stormig framtid och förkunna de nya sanningarna i andens religion, himmelriket i människornas hjärtan?”

155:5.14

Alla hans tjugofyra åhörare reste sig för att ange sin samfällda och trofasta reaktion på denna vädjan—det var en av de få gånger då Jesus vädjade emotionellt till dem—men han lyfte sin hand och hejdade dem med orden: ”Gå nu alla avsides för er själva, var och en ensam med Fadern, och sök där ut det icke-känslomässiga svaret på min fråga, och när ni har funnit en sådan sann och ärlig själsattityd, meddela då fritt och djärvt det svaret åt min Fader och er Fader, vars oändliga liv av kärlek är själva andan i den religion som vi förkunnar.”

155:5.15

Evangelisterna och apostlarna gick en kort stund avsides för sig själva. Deras ande var upplyft, deras sinne inspirerat och deras känslor mäktigt rörda av vad Jesus hade sagt. Men när Andreas kallade dem samman sade Mästaren endast: ”Låt oss fortsätta färden. Vi beger oss till Fenicien för att vistas där en tid, och ni borde alla be Fadern att han måtte omvandla era sinnes- och kroppskänslor till de högre sinneslojaliteterna och de mer tillfredsställande andeerfarenheterna.”

155:5.16

De tjugofyra var tystlåtna, där de färdades fram längs vägen, men så småningom började de tala med varandra, och vid tre-tiden den eftermiddagen kunde de inte gå längre; de stannade upp och Petrus gick fram till Jesus och sade: ”Mästare, du har talat livets och sanningens ord till oss. Vi vill gärna höra mer; vi ber dig tala mer om dessa saker till oss.”

6. Den andra föreläsningen om religion

155:6.1

Medan de vilade sig i skuggan av en bergskulle, fortsatte Jesus att undervisa dem om andens religion och sade i huvudsak följande:

155:6.2

Ni har lämnat de landsmän som har valt att nöja sig med en sinnets religion, som fordrar trygghet och föredrar konformitet. Ni har valt att byta ut era känslor av auktoritativ visshet mot de försäkranden som den äventyrliga och progressiva trons ande skänker. Ni har vågat protestera mot den institutionella religionens tyngande träldom och avvisa auktoriteten hos de upptecknade traditioner som nu anses vara Guds ord. Vår Fader talade visserligen genom Mose, Elia, Jesaja, Amos och Hosea, men han upphörde inte att utdela sanningens ord till världen när dessa forna tiders profeter tystnade. Min Fader gör ingen skillnad mellan folk och generationer så att sanningens ord skulle förunnas en viss tidsålder och undanhållas en annan. Gör inte blundern att kalla det alltigenom mänskliga för gudomligt, och underlåt inte att urskilja de sanningens ord som inte kommer genom de traditionella oraklen av förment inspiration.

155:6.3

Jag har anmodat er att födas på nytt, att födas av anden. Jag har kallat er ut från auktoritetens mörker och traditionens dvala till det överjordiska ljuset från insikten om möjligheten att ni för er själva kan göra den största tänkbara upptäckt som människosjälen kan göra—den överjordiska upplevelsen att finna Gud för er själva, i er själva och av er själva, och att göra allt detta som ett faktum i er egen personliga erfarenhet. Och så får ni gå från död till liv, från traditionens auktoritet till upplevelsen att känna Gud. Så går ni från mörker till ljus, från en nedärvd släktesbunden tro till en personlig tro som har nåtts genom faktisk erfarenhet; och därmed avancerar ni från en sinnets teologi, som ni har fått av era förfäder, till en sann andens religion som byggs upp i era själar som en evig tillhörighet.

155:6.4

Er religion skall förändras från enbart en intellektuell tro på en traditionsbunden auktoritet till en faktisk upplevelse av den levande tro som kan fatta Guds realitet och allt som är förknippat med Faderns gudomliga ande. Sinnets religion binder er hopplöst vid det förgångna. Andens religion består i en gradvis framåtskridande uppenbarelse, och den kallar er ständigt mot högre och heligare mål av andliga ideal och eviga realiteter.

155:6.5

Även om auktoritetsreligionen för stunden kan ge en känsla av etablerad trygghet, betalar ni som pris för en sådan flyktig tillfredsställelse förlusten av er andliga frihet och religiösa obundenhet. Min Fader fordrar inte som pris för ert inträde i himmelriket att ni tvingar er att ansluta er till en tro på sådant som är andligen motbjudande, oheligt och osannfärdigt. Det fordras inte att ni våldför er på er egen känsla för barmhärtighet, rättvisa och sanning genom att underkasta er ett urväxt system av religiösa former och ceremonier. Andens religion lämnar er för evigt fria att följa sanningen vart andens ledning än må föra er. Och vem vet—kanske denna ande kan ha något att delge denna generation, något som andra generationer har vägrat att höra?

155:6.6

Fy skam på de falska religionslärare som vill släpa hungriga själar tillbaka till det dunkla och avlägsna förflutna och lämna dem där! På det sättet blir dessa olyckliga människor dömda till att bli skrämda av varje ny upptäckt, medan varje nytt uppenbarande av sanningen bringar dem ur fattningen. Profeten som sade, ”den, vars sinne vilar i Gud, äger fullständig frid”, hade inte enbart en intellektuell tro på den auktoritativa teologin. Denna sanningskännande människa hade upptäckt Gud; han inte bara talade om Gud.

155:6.7

Jag uppmanar er att sluta med er vana att alltid citera forna tiders profeter och prisa Israels hjältar, och att i stället sträva efter att bli den Högstes levande profeter och andliga hjältar i det kommande riket. Att hedra de gudsmedvetna ledarna från det förgångna må förvisso vara på sin plats, men då ni så gör, varför skulle ni behöva offra den högsta erfarenheten i människans tillvaro: att finna Gud för er själva och känna honom i era egna själar?

155:6.8

Varje människosläkte har sin egen mentala syn på människans existens. Därför måste sinnets religion alltid återspegla dessa olika släktesbundna synvinklar. Auktoritetsreligionerna kan aldrig komma till ett enande. Enighet människor emellan och de dödligas broderskap kan uppnås endast genom andens religion som en övergripande besittning. De olika folkens sinnen må vara olika, men hela mänskligheten innebos av samma gudomliga och eviga ande. Hoppet om människornas broderskap kan inte förverkligas förrän de olika auktoritativa sinnesreligionerna genomträngs och överskuggas av den förenande och förädlande andens religion—den personliga andliga upplevelsens religion.

155:6.9

Auktoritetsreligionerna kan endast splittra människorna och ställa dem i samvetsenlig stridsordning mot varandra. Andens religion kommer att i tilltagande grad närma människorna till varandra och göra att de blir förstående och empatiska gentemot varandra. Auktoritetsreligionerna fordrar av människorna trons likformighet, men detta är omöjligt att förverkliga i dagens världssituation. Andens religion kräver bara enhetlig erfarenhet—ensartad målsättning—och tillåter helt olikheter i tro. Andens religion kräver bara likadan insikt, inte likadan synvinkel eller åskådning. Andens religion kräver inte likformighet när det gäller intellektuella synpunkter, bara enhet i andekänslan. Auktoritetsreligionerna kristalliserar till livlösa trosläror. Andens religion växer till den ökande glädjen och friheten i förädlande gärningar av kärleksfull tjänst och barmhärtig omvårdnad.

155:6.10

Men se upp, så att inte någon av er ser med förakt på Abrahams barn för att de har hamnat in i den traditionsbundna ofruktsamhetens onda dagar. Våra förfäder ägnade sig åt att ihärdigt och passionerat söka efter Gud, och de fann honom så som inget annat helt människosläkte någonsin har känt honom sedan Adams dagar, och han visste mycket om detta då han själv var en Guds Son. Min Fader har observerat Israels långa och outtröttliga kamp, som har pågått ända sedan Moses tid, för att finna Gud och lära känna Gud. Under många trötta generationers tid har judarna fortsatt att knoga, svettas, stöna, arbeta och uthärda lidandena och erfara bedrövelserna hos ett missförstått och föraktat folk, allt för att de skulle komma litet närmare upptäckten av sanningen om Gud. Och trots Israels alla misslyckanden och vacklanden uppenbarade våra fäder från Mose fram till Amos och Hoseas tid, mer och mer och i allt högre grad för hela världen, en klarare och mer sanningsenlig bild av den evige Guden. Sålunda banades vägen för det ännu större uppenbarandet av Fadern vilket ni har kallats till att delta i.

155:6.11

Glöm aldrig att det finns bara ett äventyr som är mer tillfredsställande och spännande än försöket att upptäcka den levande Gudens vilja, och det är den enastående upplevelsen att ärligt söka göra den gudomliga viljan. Och kom ihåg att man kan göra Guds vilja i vilken jordisk sysselsättning som helst. Det är inte så att vissa kall är heliga och andra världsliga. Allting är heligt i de människors liv som är ledda av anden, dvs. underordnade sanningen, förädlade av kärlek, dominerade av barmhärtighet och behärskade av rättrådighet och rättvisa. Anden som min Fader och jag skall sända in i världen är inte bara Sanningens Ande utan också den idealistiska skönhetens ande.

155:6.12

Ni måste sluta att söka efter Guds ord enbart på de gamla skrifternas sidor av teologisk auktoritet. De som är födda av Guds ande kommer härefter att urskilja Guds ord oberoende av vari det tycks ha sitt ursprung. Gudomlig sanning får inte nedvärderas fastän den kanal genom vilken den ges är uppenbart mänsklig. Många av era bröder har ett sinne som accepterar teorin om Gud, fastän de andligen inte förmår fatta Guds närvaro. Och just det är orsaken till varför jag så ofta har lärt er att man bäst kan fatta himmelriket genom att tillägna sig den andliga inställningen hos ett uppriktigt barn. Det är inte ett barns mentala omogenhet som jag rekommenderar er utan snarare den andliga enkelheten hos ett sådant lättroende och tillitsfullt barn. Det är inte så viktigt att ni vet om Gud som ett faktum som att ni i allt högre grad växer till i förmågan att känna Guds närvaro.

155:6.13

När ni en gång börjar finna Gud i era egna själar kommer ni snart att upptäcka honom i andra människors själar och till slut i alla varelser och skapelser i ett mäktigt universum. Men vilken möjlighet har Fadern att framträda som en Gud av suprema lojaliteter och gudomliga ideal i de människors själar som ägnar endast litet eller ingen tid alls till eftersinnande kontemplation angående sådana eviga realiteter? Fastän sinnet inte är sätet för den andliga naturen, är det däremot förvisso porten därtill.

155:6.14

Men begå inte misstaget att försöka bevisa för andra människor att ni har funnit Gud. Ni kan inte medvetet visa upp sådana giltiga bevis, ehuru det finns två positiva och kraftiga tecken på att ni är gudsmedvetna, nämligen:

155:6.15

1. Guds andes frukter framkommer i ert dagliga rutinmässiga liv.

155:6.16

2. Det faktum att hela er livsplan utgör positivt bevis på att ni utan förbehåll har riskerat allt ni har och är på äventyret att överleva döden för att ägna er åt hoppet att finna evighetens Gud, vars närvaro ni har fått en försmak av här i tiden.

155:6.17

Men misstag er inte, min Fader reagerar alltid på till och med den svagaste troslågan. Han beaktar den primitiva människans fysiska och vidskepliga känslor. Och vad beträffar de ärliga men räddhågade själar vilkas tro är så svag att den resulterar i föga mer än en intellektuell anpassning till en passiv attityd av samtycke med en auktoritetsreligion, är Fadern alltid beredd att ära och omhulda även alla sådana svaga försök att nå honom. Men ni som har kallats ut ur mörkret in i ljuset förväntas tro med hela hjärtat. Er tro skall dominera kroppens, sinnets och andens kombinerade attityder.

155:6.18

Ni är mina apostlar, och för er skall religionen inte bli ett teologiskt skydd dit ni kan fly då ni inte vågar möta de svåra realiteterna i andligt framåtskridande och idealistiska äventyr. Snarare skall er religion bli den verkliga erfarenhetens faktum som vittnar om att Gud har funnit er, förskönat, förädlat och förandligat er, och att ni har slutit er till det eviga äventyret att finna den Gud som sålunda har funnit er och gjort er till sina söner.

155:6.19

Och när Jesus hade slutat tala vinkade han till sig Andreas, pekade västerut mot Fenicien och sade: ”Låt oss ge oss i väg.”


◄ Kapitel 154
Toppen
Kapitel 156 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.